Ny favoritförfattare!

I läsecirkeln på biblioteket har vi sen i höstas läst böcker från olika delar av världen. När vi gemensamt skulle välja böcker för denna termin kom jag på att jag skulle vilja läsa någon författare från Australien eller Nya Zeeland. Eva, bibliotekarien som leder vår grupp föreslog Sonya Hartnett, Peter Temple och Bruce Chatwin från Australien samt Janet Frame från NZ. Vi röstade och det blev En ängel vid mitt bord av Janet Frame som vann vilket jag blev lite besviken över, övertygad som jag var att jag redan läst den och mindes den som en tung och dyster skildring inifrån ett mentalsjukhus. Blev sen förvånad när jag köpte boken i pocket och fann att den var jättetjock, över 800 sidor. Trots att titeln är En ängel vid mitt bord visade det sig att denna nyutgåva i Bonniers klassikerserie (med ett underbart omslag av Lotta Kuhlhorn) innehåller tre böcker som tillsammans utgör Janet Frames självbiografi. I cirkeln skulle vi bara läsa del två, den del som heter Ängel vid mitt bord men självklart började jag från början med den första delen, Till Landet Är och blev efter bara några sidor mycket gripen.  Det kom att bli en intensiv reseläsning med kartboken uppslagen på Nya Zeeland och många minnen som dök upp.

Janet Frame betraktas som Nya Zeelands främsta skönlitterära författare, som borde fått Nobelpriset. Jag håller med! I sin självbiografi berättar hon om sin uppväxt med fyra syskon i en fattig familj på Sydön där pappan som jobbar vid järnvägen är sträng och styrande medan mamman som skriver poesi, är troende och mycket undergiven. Mitt i den hårda vardagen finns där en längtan efter kultur hos alla i familjen, man har inga böcker men reciterar dikter och sjunger mycket. Hela familjen gläds och läser ivrigt när Janet får ett medlemskort till ett bibliotek som premium i skolan och kan låna hem böcker till dem alla. Men livet är inte lätt, flera tragedier inträffar. Än svårare blir det för det unga Janet när hon efter skolan avslutat sin lärarutbildning och skall bli bedömd som duglig lärare under sitt första provår. Hon bryter ihop och hamnar på mentalsjukhus. I början av den andra delen insåg jag att det inte alls var denna bok jag läst tidigare utan Ansikten i vattnet där hon i romanform beskriver sina år på mentalsjukhus. Man beslutar vid ett tillfälle att låta göra en lobotomi på henne, som omyndigförklarad har hon själv ingen talan. Men som genom ett under blir operationen avstyrd av chefsläkaren eftersom hon fått ett stort pris för sin första novellsamlingen.  I Sändebud från spegelstaden den tredje boken när hon berättar om sin resa till Europa och hur hon långsamt hittar en fast tillvaro igen.

I cirkeln var vi alla tagna av Janet Frames berättande. Lite svårt var det att prata om enbart del 2 utifrån den samlade upplevelsen av alla tre delarna. Vi uppskattade och imponerades av hennes lyriska berättande fyllt av både närhet och distans med inflikade stänk av humor liksom av de hänförande beskrivningarna av den nya zeeländska naturen. Gertrud som läst Janet Frame under lång tid hade en inbunden utgåva där det också fanns foton som ytterligare fördjupade upplevelsen. Anita hade kvällen innan sett Jane Champions film En ängel vid mitt bord som bygger på alla tre delarna. Ja, det finns mycket att lyfta fram i böckerna. För mig innebar denna läsning mötet med en ny själsfrände. Direkt efteråt lånade jag först romanen Bodde alltid i Maniototo som var det första av hennes böcker som kom ut på svenska, köpte hennes sista roman Mot ännu en sommar, som finns på bokrean och hyrde därpå filmen. Har börjat läsa Maniototo-boken idag och sett filmen. Den är helt ok, men det gick inte att uppleva den annat än väldigt fragmentarisk i jämförelse med böckerna.  Naturligtvis får de tre böckerna i hennes självbiografi ***** !