tisdag 13 januari 2015

Läst 2014 del 3

Jag läser alltid flera böcker parallellt,några skönlitterära och en till två fackinriktade. De senare är ofta en långsam läsning. Ibland blir det svårt att hålla fokus i den mer teoretiskt inriktade läsningen, särskilt när den sker i sängen sent på kvällen.
2014:års facklitterära läsning har haft två spår; ett samhällsinriktat och ett mer litteraturvetenskapligt inriktat. Under våren läste jag Göran Rosenbergs Det förlorade landet med undertiteln En personlig historia. Den utkom redan 1997 har sedan tryckts i ytterligare två upplagor båda med nyskrivna kapitel. Jag läste den senaste från 2003 som finns i pocketutgåva. Mycket, mycket intressant läsning som verkligen krävde tid, inte svårläst men det var mycket att ta in som fördjupade den bild man har av Israel. Boken inleds med en skildring av hans alija, uppstigning, som är ett bildligt uttryck för judars utvandring till det förlovade landet Israel. För Göran Rosenberg skedde denna alija 1962 då han var 13 år och tillsammans med sin mamma och syster lämnade Södertälje och flyttade till Tel Aviv. Vad som förorsakade utvandringen finns väl berättad i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det var läsningen av den 2013, när den också fick Augustpriset som fick mig att fortsätta med Det förlorade landet. Utöver att man får följa den unga pojken Görans upplevelser i skolan och i den israeliska ungdomsrörelsen finns här också en idéhistorisk bakgrund till judendomens utveckling och staten Israels bildande samt vad man skulle kunna kalla en politisk självbiografi. En riktig bildningsläsning! Jag undrade lite under läsnng över hans återresa till Sverige som han inte specifikt går in på. Det verkar som att den skedde i slutet av 60-talet, kanske efter sexdagarskriget 1967??

Efter Göran Rosenbergs bok läste jag Aron Etzlers Reinfeldtseffekten som handlar om hur Moderaterna tog makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden (Vilket också är undertitel på boken). Den gav många aha-upplevelser och var samtidigt spännande och rafflande som en deckare, Det är alltid intressant att läsa mer fördjupade analyser av senare tids politiska situation. Från tidningar och TV får man oftast så rapsodiska rapporter, det är också ofta svårt att själv tänka analytiskt när det gäller samtiden. Naturligtvis är Aron Etzlers analys speglad av att han är verksam inom Vänsterpartiet. Men alla skribenter i samhällsfrågor har ju sin grundideologi även om man försöker mörka den eller tror sig vara objektivt neutral.
Under hösten kom Daniel Suhonens bok om Juholt ut. Nyfiken på Partiledaren som klev in i kylan blev jag förstås och lånade den på biblioteket så snabbt det bara gick. Den var tjockare än väntat, så det gällde att sätta fart. När det är kö på bibliotekets böcker blir det ju bara 14 dagars lån. Jag läste ungefär halva, mer blev det inte. Den var lättläst men alldeles för pladdrigt och omständigt skriven för min smak.

En favoritförfattare som jag hittills inte blivit besviken på när det gäller samtida samhällsfrågor är Göran Greider. Hans Ingen kommer undan Olof Palme som handlar om socialdemokratin, arvet efter Palme och valet 2010 passade väl in att läsa efter Aron Etzler. Jag gillar förutom hans åsikter (mestadels) och analyser också hans resonerande skrivsätt som inbegriper en vardaglig här och nu-känsla i dagboksform. Fortsatte sen under våren och försommaren med Den solidariska genen: Anteckningar om klass, utop och människans natur, som tog längre tid och mer energi att ta sig igenom. Med utgångspunkt från evolutionsbiologi och modern hjärnforskning beskriver Göran Greider här människan som varande en samarbetande solidarisk art snarare än den som litar till sig själv och som utvecklats genom survival of the fittest. Mitt läsande blev lite för splittrat för att jag helt skulle klara att greppa helheten i hans resonemang.

 

söndag 11 januari 2015

Läst 2014 del 2

Här kommer fler höjdare från min läsning:

Chimamanda Ngozi Adichies debutbok Lila Hibiskus är även det en bokcirkelläsning. Chimamanda Ngozi Adichie är uppvuxen i Nigeria och flyttade som ung till USA för studier. Lila Hibiskus utspelar sig i Nigeria och handlar om en familj i sönderfall som styrs av en tyrannisk far. Alltmedan landet efter efter en militärkupp faller samman. Allt betraktat genom den femtonåringa Kambilis ögon. Mycket stark och gripande. Imponerande debutroman.
Sedan tidigare hade jag läst En halv gul sol där Biafrakriget skildras och kastade mig nu över den senast utkomna Americanah och blev om möjligt ännu mer tagen.
Americanah är både en kärleksroman och en inträngande berättelse om människors längtan och strävan efter ett bättre liv. Här skildras invandring och assimilering i både klass- och etniska perpektiv. Ifemelu och Obzine blir förälskade som tonåringar i Nigeria. De skiljs åt när Ifemelu flyttar till USA för att studera. Terrorhotet några år senare hindrar Obzine att komma efter, han blir illegal invandrare i London. De möts igen efter en lång tid nu åter i Nigeria. Vilken läsupplevelse!

Svetlana Aleksijevitj trodde jag skulle få Nobelpriset ifjol, har länge tänkt läsa henne. Startade i höst med En bön för Tjernobyl. Svetlana A skriver rapportböcker, texten är sammanställd av långa bandade samtal med en mängd människor i koncentrerad form genom långa monologer. Konstigt nog klassas hon inte som skönlitteratur på biblioteket. En bön för Tjernobyl hittade under P (teknik) och hennes övriga böcker finns under K (historia). En bön för Tjernobyl har stannat kvar som en av de hemskaste böcker jag läst, det är skrämmande att efterföljderna av explosionerna helt har hamnat i nyhetsskugga. Den bok jag lånade var en äldre upplaga från 1997, en ny upplaga med tillägg har kommit ut men har inte köpts in av Sundsvalls bibliotek. Den gamla pocketutgåvan är slutsåld och tyvärr finns inte den nya utgåvan i pocket än, om den ens kommer.

Kristian Lundberg fick Lars Ahlin-priset i våras. I sin föreläsning i samband med prisutdelningen pratade han bl.a.om sin kaosordnade bildningsgång, sina upplevelser av misslyckande och det ständiga frågandet som grundförutsättning för att vara människa samt uppdraget att synliggöra det som inte är synligt. Efteråt läste jag En hemstad med undertiteln berättelsen om att färdas genom klassmörkret, som är en uppväxtskildring i form av en prosalyrisk sorgesång utbredd över en kartbild av Malmö. En stark bok!

Lars Andersson har varit en av mina favoritförfattare sen han debuterade i mitten av 70-talet. Riktigt allt har jag inte läst, ibland har jag upplevt honom som alltför svår. Hans senaste Lomjansguten är en drömspelsartad kortroman om den värmländska storspelmanen Per Jönsson Lumiainen mer känd som just Lomjansguten som levde på 1800-talet. Det är en trollsk berättelse om en man som har en enorm spelbegåvning men som slits mellan folkmusiken och den studerade klassiska musiken. Han blir "upptäckt" av Ole Bull och blir dennes adept i Oslo men återvänder till Värmland. Senare ger han sig ut på resor norrut till sågverksdistriktet och återfinns en tid som musiker på restaurang Rullan här i Sundsvall. En mycket speciell berättelse som gärna hade fått varit längre. Jag glädjer mig åt att Lomjansguten till sommaren kommer att sättas upp som årets föreställning av Västanåteatern i Sunne.

Läst 2014 del 1

Eftersom det 2014 bara blivit två inlägg här, kan jag nu konstatera att ambitionen att blogga regelbundet totalt misslyckats. Som avrundning och avstamp inför detta nya år får det istället här bli en sammanfattning av vad som blivit läst och stickat.


Först min läsning:
Betydligt färre lästa böcker har det blivit det 2014 jämfört med de senaste åren, 67 böcker totalt jämfört med 118 st år 21012 och 98 st 2013.
Minskningen av antal lästa böcker beror antagligen på att jag läst färre deckare och fler tidskriftsartiklar och tidningar under 2014. I början av året var jag tydligt lästrött en period, läste bara 2 böcker i februari. Den för året nya paddan har också tagit en hel del tid i anspråk. En favoritsysselsättning där är wordfeud, det finns mycket annat också att ägna sig åt som uppkopplad utöver spel, facebook, stickmönster också e-böcker och svt.play.

Årets läsning har varit fylld av många höjdpunkter. 27 av de 67 böckerna har fått ***** i mitt egna bedömningssystem där ***** står för mycket bra och * för urusel.
Här kommer först några av höjdarna:

Kristina Sandbergs Liv till varje pris, tredje delen om Majs liv i Örnsköldsvik som utspelar sig under 50- och 60-talen och avrundas i början på 70-talet såg jag verkligen fram emot när den äntligen kom i september. Extra roligt var det att återigen träffa Kristina när hon presenterade sin bok här på Vängåvans bokhandel i Sundsvall som ju är hennes hemstad. Få bokserier har gripit mig så som böckerna om Maj. Hon är den unga flickan från Östersund som tar jobb på konditori i Örnsköldsvik och oförhappandes finner sig vänta barn med Tomas som både är bra mycket äldre och har en annan klassbakgrund än hon. Maj blir gift, hon föder sitt barn i seriens första del, Att föda ett barn. Hur livet blir för henne som ung mamma och hemmafru får man följa i andra delen, Sörja för de sina. Nu i Liv till varje pris har Maj nått medelåldern och barnen har vuxit upp. Tomas äldre syskon börjar försvinna och tidens förändringar slår hårt mothonom men även Maj och det liv de inrättat sig i. En rolig liten detalj: Tomas har en tid en relation med en kvinna vid sidan av äktenskapet. Hon bor på min gata, i ett av grannhusen! Här bodde också Kristina själv under en del av sin uppväxt.
Kristina Sandbergs böcker har lovordats och mycket välförtjänt fick hon äntligen Augustpriset för Liv till varje pris i höstas och dessutom Moa Martinssonpriset bara härom dagen. Till skillnad från flera recensenter som samtidigt som de rosat böckerna om Maj påpekat att de inte gillar henne som person så är jag mycket förtjust i henne. Hon är för mig så äkta, en genuin representant för sin generations kvinnor. Dessutom påminner hon mycket om min egen mor som var jämnårig med henne. Det känns som att lära känna mor på ett nytt intimare sätt att läsa om Maj. En upplevelse som jag verkar dela med många jämnåriga.
Ja, det har varit både spännande och känslofullt att följa Maj genom hennes vardagliga tillvaro som hemmafru där fokus ofta legat på undanplockning och kakbak och oroliga funderingar kring barn och vad andra ska tycka. Jag är också mycket imponerad av Kristina Sandbergs sätt att skriva och hennes förmåga att gestalta Maj inifrån genom hennes tankeflöde.
Tyvärr fick man bara låna Liv till varje pris i 14 dagar, jag stod först på bibliotekets reservationslista och läste den i ett rasande tempo. Nu väntar jag ivrigt på att den ska komma i pocket (det dröjer nog tyvärr ett tag till) och har under tiden återvänt till Att föda ett barn för en lite långsammare och grundligare omläsning.

Vid sidan av Kristina Sandberg så finns två andra kvinnliga författare som också är uppvuxna i mellersta Norrland bland mina höjdare: Therese Söderlind och Elin Olofsson. Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget läste jag första gången redan på våren 2013 när den var ny, också den alldeles för snabbt. Vägen mot Bålberget, som också utspelar sig i Ångermanland, är uppbyggd kring en familj och en trakts historia med nedslag i fyra sekler. I centrum står den största massavrättningen i det civila Sveriges historia 1675 då 65 kvinnor brändes på bål efter att de dömts för att ha utövat trolldom. Mycket gripande och spännande läsning, men lite svårt att hålla isär alla personer i de historiska avsnittena. Tack vare att vi skulle läsa den i en av bokcirklarna jag ingår i fick jag min läsupplevelse fördjupad. Gjorde då också ett släktträd över alla personer i boken för att underlätta för oss att samtala kring den.

Elin Olofsson kommer från Offerdal i Jämtland och har både i sin debutbok Då tänker jag på Sigrid och den för 2014 nya boken Till flickorna i sjön förlagt handlingen till sin hembygd. Hanna i den första boken bryter upp från ett uppvarvat storstadsliv, hon återvänder till Jämtland och bosätter sig i släktens gamla gård. Hon möter sina kvarvarande släktingars tystnad som andas uppgivenhet och förbittring och börjar efter att ha besökt sin dementa farmor på sjukhemmet efter vad som hänt under årens lopp. Även Då tänker jag på Sigrid har jag läst två gånger först på egen hand och sen i bokcirkeln. Vi läste den i samband med att Elin Olofsson skulle komma till Sundsvall för en författarföreläsning och hann också med en kort fikastund med henne. Roligt!
Både Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön är förhållandevis korta romaner. Till flickorna i sjön utspelar sig till stor del i Östersund och handlar också den om hur det förflutna tränger sig på i nutiden.



tisdag 15 juli 2014

Mot Västkusten

MJag tycker om att åka tåg. X3000 ilar fram genom det uppländska landskapet mot Uppsala och Stockholm. Sen blir det byte till Göteborgståget. Undrar hur många gånger jag gjort den här resan. Lyssnar på Sommar i lurarna och varvar stickandet med att läsa Kupé och dagstidningar. Tack vare SJ:s sommarrabatt åker jag 1 klass och njuter av extra utrymme och ett ovanligt lugn på tåget. 


Många Sommar finns det att lyssna på. Jag gillar verkligen detta att ha tillgång till SR:s alla program i min egen lilla iPhone alldeles särskilt på resor. 
Fredrik Wikingssons Sommar fick bli först ut. Han har spelat in det på sin farmors äldreboende i Trollhättan där hennes 90 årsdag firas. Det råkar vara Granngården, samma ställe som min mor bodde på under sina sista år. Minns alla resor och besök där under 90-talet. Att Fredrik Wikingsson har Trollhätteanknytning vid sidan av Sundsvallsanknyningen gick upp för mig för en del år sen. Men jag visste inte att också hans pappas släkt fanns i Trollhättan. Hans mormor Karin var under alla år nära väninna till min mor. Hans morbror Anders och jag gick i samma klass i folkskolan. Genom mor visste jag sen att Anders storasyster med familj flyttade upp till Ljungaverk och sen till Njurunda. Tant Karin minns jag som en pigg och aktiv vithårig tant som alltid hade mycket på gång. Fredrik är både utseendemässigt och till sätt så som han framträder i media lik henne.

Resans andra Sommar blev Therese Söderlinds. I sitt program återvänder hon till Bålberget i Ångermanland där den största civila massavrättningen i Sveriges historia ägde rum 1675 under häxprocessernas tid och jämför den tidens häxjakt med vår tids rasistiska strömningar och näthat. Hon pratar om sitt skrivande och om det stora och svåra i att vara förälder. Om ärlighet och fördjupad förståelse för sina egna föräldrar. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa hennes båda romaner "Norrlands svårmod" och "Vägen mot Bålberget" som båda utspelas i Ångermanland. Den första handlar om en familjs sönderfall och en ung kvinnas sökande efter sin barndom. Boken om Bålberget är en slags släktkrönika med nedslag i fyra olika sekel med det som skedde 1675 i centrum. En mycket stark läsning, särskilt delarna från 1600- och 1700-talen. Båda böckerna finns i pocket.

Resans tredje Sommar blev Antje Jackeléns. Också det starkt och lyssnansvärt. Det är mycket positivt att vi äntligen fått en kvinnlig ärkebiskop. 




torsdag 10 juli 2014

Mot Nidaros

Nu har jag återigen bestämt mig för en nystart vad gäller bloggandet! Som tidigare så kommer huvudinriktningen att vara stickning och läsning. Men också en del annat som ingår i min vardag. 


Det har varit en speciell dag idag; min första dag som pilgrimsvandrare! Här i Sundsvall vid Kyrkoruinen i Selånger startar St Olavsleden, en av Sveriges stora pilgrimsleder mot Nidaros (Trondheim). Den norske Olav Haraldsen landsteg här 1030 och gick mot Norge för att kristna landet och ta tillbaka kungatronen. Han blev dödad i Stikklestad i ett fältslag den 29 juli. Kroppen begravdes i Nidaros och den mäktiga Nidarosdomen byggdes. Olav utnämndes till helgon och pilgrimsvandringarna till hans grav tog fart på medeltiden. 
Inom kyrkan har man på senare år återupptagit vandringarna. Sankt Olavsleden har restaurerats och återinvigdes förra året i svensk-norsk samverkan.
Selånger församling ordnar varje sommar en återkommande vandring längs ledens första etapp till Tuna. Jag har länge tänkt delta utan att det blivit av, men så i år var det dags! Det var jag inte ensam om att tänka. Kring 80 hade anmält sig, många hade gått här tidigare men för en hel del var det första gången.
Vandringen inleddes med en mässa vid ruinen. Regnet hängde i luften och kallt var det. På med extratröjan och regnbyxorna och sjalen för att inte frysa. 


Laila, Selångers erfarna vandringsledare samlade ihop flocken och berättade om den svensknorska pilgrimsfanan hon hade fästad på sin stav. De övre delarna är gul och blå, de undre vit och röd. När vandraren kommer till Norge skall fanan vändas så att de norska färgerna är överst.

Varmare kändes det efter några kilometrar när vi kommit upp i marschfart. Vandringen går genom bördig jordbruksmark över böljande åsar förbi Vattjom, ner mot Ljungan-dalen och Tuna.


Både kor och hästar som betade i närheten kom rusande och ville umgås när de upptäckte oss. Selångers och Tuna församlingar bjöd på fika under vägen och höll korta andakter. Verkligen mycket välordnat!



En del av vandringen vandrade vi tysta och fick uppleva hur blommorna vid vägrenen och fågelkvittret i bakgrunden blev starkare. Något regn utöver lite duggande blev det aldrig och vi kunde konstatera att det var ett perfekt vandringsväder. Slutmålet för dagen efter 14 km:s vandring var hembygdsgården i Tuna där vi bjöds på korv och bröd och kaffe med glass till. 
Mycket nöjd är jag efter den första dagsetappen på Sankt Olavsleden.
Målet är att gå till Nidaros, inte i ett sträck utan i etapper lite då och då. Att hänga på organiserade turer när det passar, ibland gå ensam och där emellan söka vandrarsällskap och varva mellan dagsturer och längre utflykter med övernattningar. 

tisdag 13 augusti 2013

Ibland blir det fel

Idag skulle jag åka till Göteborg. Var övertygad om det ända till igår kväll när jag tyckte det var konstigt att jag inte fått någon biljett på telefonen, den skall ju överföras ett dygn i förväg. Suckade och hämtade det utskrivna kvittot för resan - och sucken övergick i stönande och en del svärord. Biljetten gäller för imorgon, inte idag!! Så kan det gå när man klickar fram och tillbaka mellan olika dagar för att jaga lägsta pris när man bokar.
Det blev en hemmadag extra, vilket ju inte gjorde så mycket, tristare är det att blir en dag mindre i Göteborg.

Istället för tågstickning har jag stickat hemma. Ett par vantar som länge legat halvfärdiga blev klara.


Det är juli-vantarna i den norska Vottealongen som jag är med i på facebook. Varje månad får vi deltagare ett tema som vi skall sticka vantar i. För juli var temat "kust". Mina vantar är stickade med lyftade maskor.

Det blev en simtur i utebadet trots att vädret inte egentligen lockade till bad. Men det gör inte så mycket eftersom det är 28 grader i bassängen och det är bara 10 minuters promenad dit.

Jag lyssnade på Sami Saids Sommar. Mycket bra, en skarpsinnig blandning av humor och allvar. Blev nyfiken på att läsa hans böcker.
Dagen räckte också till att spelträning på låtar för kommande framträdanden och att läsa ut Johannes Anyurus En storm kom från paradiset. Det har tagit emot att läsa hans bok, inte för att den är dålig, nej inte alls, tvärtom den är mycket intressant. Men för att den är en hemsk skildring av en afrikansk mans livshistoria som emellanåt var svår att klara av att uthärda. Johannes Anyuru skildrar mycket gripande sin pappas levnadsöde. Hans pappa hade en hård uppväxt i Uganda och blev av en tillfällighet utbildad till stridspilot för Ugandas flygvapen. Under hans utbildningstid i Atén tar Idi Amin makten i Uganda. Mannen som längtade efter att flyga men insåg att han inte kunde återvända till sitt hemland hamnar i fängelse i Tanzania när han trodde han var på väg till Zambia. Han lyckas fly till Nairobi och lever länge på gatan när han åter av en tillfällighet träffar en svensk flicka. De gifter sig och flyttar till Sverige fast hon egentligen vill stanna i Kenya. Livet blir inte lätt i Sverige heller.
Rekommenderar verkligen boken, men det är allt annat än feel-good läsning!

   . En storm kom från paradiset

torsdag 8 augusti 2013

Tillbaka igen

Det blev ett långt uppehåll här, drygt åtta månader sen senaste inlägget. Då i vintras tänkte jag ordna hjälp med att greja till layouten på bloggen inför det nya året och sköt därför upp bloggandet. Än har det inte blivit av att skaffa hjälp, så nu skriver jag iaf!
En annan bidragande orsak till bloggtorkan är min iphone. Med den har läsandet och skrivandet på facebook tagit en allt större plats i vardagen. Det går bra att läsa bloggar där också, åtminstone ögna igenom dem. Men att skriva inlägg är alltför pillrigt i min smak. Datorn öppnar jag numera alls inte dagligen, så både bloggandet och Ravelry-kollen har legat på sparlåga.

Det kan man däremot inte säga att stickandet och läsandet gjort. Både stickning och läsning är helt klart beroendeframkallande; ju mer man läser och stickar desto mer lust får man. Dessutom öppnar sig hela tiden nya världar genom nya garner, nya mönster, nya idéer och nya böcker, nya författarbekantskaper, återupptäckt av gamla, omläsningar osv. Trots att jag disponerar min tid är det svårt att få den att räcka till. Svårt är det också att välja och strukturera tillvaron. Vill ju också hinna spela, sjunga, simma, vara ute i naturen, umgås med barnbarn och vänner. Dessutom finns behovet av att vara ensam och bara slöa.
Med detta vill jag egentligen säga att jag har det väldigt gott. Att vara överväldigad av roliga aktiviteter är något att vara tacksam över och njuta av, som gör att skral ekonomi och sorg över jobbet som försvann faller i skuggan.

Denna sommar som är i färd att vrida sig runt sin axel har hittills varit alldeles underbar! Jag har inte gjort några långa äventyrliga mer exotiska resor men många kortare och innehållsrika. Alla med "stämmo"-tema;
hittills sju spelmansstämmor och en stickstämma. Och minst ett par till lär det bli.
Den senaste är stickstämman som detta år gick av stapeln i Jämtland, vid Hållands folkhögskola i Undersåker. Vi var 90 kvinnor (en man som ingick i lärargruppen och några medföljande män som fanns i bakgrunden) som från tors till sön i förra veckan helt gick in i stickvärlden. Vi gick på kurser, hörde föredrag, handlade garn, pratade mönster, umgicks och stickade förstås hela tiden. Utom när vi åt och sov förstås. Lika nördigt som att åka på spelmansstämma och i stort sätt spela hela tiden.

 Det var min andra stickstämma. Tidigare har jag också varit på ett par stickläger, några helgsammankomster och en stickresa. Men detta var helt klart den bästa stickupplevelsen i gruppform både vad gäller organisation, kurser, lärare, kontakt med andra stickare och både stämning och inspiration.
Andras upplevelser från stickstämman kan man bla läsa här: Tålamodspåsen, Hedvig handarbetar och Strikkebibliotekar. Jag återkommer med mina upplevelser.

söndag 6 januari 2013

Mitt bokår 2012

Här kommer nu en sammanfattning av mitt läsande förra året:
Totalt blev det 118 böcker utlästa av dem var 8 omläsningar. Några fler än 2011 som landade på 95 böcker.
25 har jag köpt, de allra flesta, 82 är lånade på biblioteket.
Störst kategori är svensk prosa, 55 böcker
översatt prosa upptar 36 böcker, av dessa 91 böcker utgör 22 st deckare
Lyriken upptar 4 titlar

32 böcker har fått fem stjärnor. Ingen bok av de jag läst ut har fått en stjärna, sex böcker fick två stjärnor

Från de 32 femstjärniga titlarna har jag utsett följande som de bästa

Kategorin svensk skönlitteratur: 

  • Sörja för de sina av Kristina Sandberg
  • Diktsamling av Lina Ekdahl
  • Oktober i fattigsverige av Susanna Alakoski (som kanske inte räknas som skönlitteratur)
  • Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosendal


Översatt skönlitteratur:

  • Agaat av Marlene van Niekerk
  • Min mors tystnad av Lizzie Doron
  • Dager i stillhetens historie av Merete Lindström
  • Skugga-Baldur av Sjon


Deckare:

  • Till offer åt Molok av Åsa Larsson
  • Den kalla elden av Arnaldur Indridason
  • Hela havet stormar av Arne Dahl


Facklitteratur:

  • Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink
  • De hatade. Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton
  • Besatta av Elif Batuman