onsdag 16 maj 2012

Tema högervindar och förintelsen





Min läsning kring reaktionära högervindar i dagens Europa, som kom att landa i Förintelsen startade med Säg ifrån av Stephane Hessel, en kort pamflettliknande text som uppmanar till kamp för rättvisa och solidaritet. Dess styrka hänger ihop med att författaren är 93 år och har ett förflutet som fransk motståndsman under kriget, senare diplomat och var en av dem som drev fram FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Under senare år har han gjort många resor i Palestina och arbetat aktivt för en ickevåldsinriktad lösning på konflikten där.

Strax efter skrev Maria Sveland en känslosam krönika i DN om högerextremismen i Europa och funderade kring likheter med det som hände under trettiotalet utifrån Magnus Lintons De hatade: om radikalhögerns måltavlor. Jag blev starkt berörd av det Maria Sveland skrev och något förvånad över den kritiska reaktionen men beställde genast boken på biblioteket. Samma vecka som rättegången mot förövaren i Norge startade läste jag den sen. Magnus Linton är journalist och hans bok innehåller tre fördjupande reportage om läget i Ungern kring romernas situation, om antiislamismen i Nederländerna och om det som hände i somras på Utöja i Norge. Han gör ingen djupare analys men kopplar genom sina reportage och intervjuer som ingår där ihop de olika skeendena. Än mer skrämmande blir det när man som Maria Sveland också fäster blicken vid den starka antifeministiska strömning som också finns där.

  De hatade : om radikalhögerns måltavlor

Samtidigt öppnades en utställning på Kulturmagasinet kring svenskhetens ursprung inriktad på den nationalmyt som byggdes i vårt land under sent 1800-tal och framåt kring renheten och ädelheten hos den svenska rasen. Man lyckades bygga en vetenskap kring rasbiologi utifrån mätning av skallar och startade 1921 ett statligt rasbiologiskt institut för att rädda det svenska folket och särskilja rasen från avskum som lappar, finnar och tattare. Och senare även judar. Min nästa bok i temat kom att bli Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Även hon journalist som efter att ha fått drygt 500 brev skrivna från föräldrar till ett ensamkommande flyktingbarn i sin hand kom att skriva denna mycket gripande berättelse med anknytningar både till förintelsen, svensk flyktingpolitik, fascismens utbredning och inte minst Ingvar Kamprad.
Och i Wienerwald står träden kvar


Elisabeth Åsbrink fick Augustpriset 2011 för sin bok. Mycket välförtjänt! Förra veckan var hon här i Sundsvall och föreläste om Otto den ensamkommande flyktingpojken på 13 år som 1939 kom till Sverige tillsammans med 62 andra barn med judiskt ursprung från Wien genom Israelmissionens försorg, en mycket suspekt organisation med nära anknytning till Svenska kyrkan som bedrev judemission och  tog det som sin uppgift att rädda kristna ickeariska barn. Breven som är bokens stomme är skrivna till honom  av hans föräldrar och nära släktingar under åren fram till att de försvinner i förintelsens djup. Jag säger bara: Läs den! Den har dessutom nyligen kommit i pocket.

Varför kom du inte före kriget?I DN läste jag så en välskriven recension av Ulrika Milles om Lizzie Dorons Min mors tystnad som också knöt an till förintelsen. Lizzie Doron är född och uppvuxen i Tel Aviv bland jiddish-talande flyktingar från hela Europa , hennes båda föräldrar var överlevare som lyckades ta sig till Israel efter kriget. I sin första bok Varför kom du inte före kriget? berättar hon tragikomiskt om sin mamma Helena som under hennes uppväxt ständigt gör konstiga saker. Hon blonderar Alisas (Lizzies) hår och gräver ner ägodelar i trädgården. Hon kräver att kvarterets galna kvinna ska få vittna i den pågående rättegången mot Eichmann. Alisa och hon lever ensamma och hon vägrar prata om Alisas pappa. I Min mors tystnad fördjupas hennes berättelse och blir alltmer fylld av tragik, den handlar om hur sökandet efter pappan får ny kraft efter att Alisa träffar sina barndomsvänner i samband med att en av kvarterets kvinnor dött. Som flicka kämpade hon för att få veta men alla runt om i grannskapet teg. Att läsa om hennes sökande och insikter kring det hon finner är både spännande och starkt gripande.  Det är en mycket stark skildring av de omöjliga förtvivlade val som hennes föräldrar och även andra överlevare ställdes inför i livet efter förintelsen.

Min mors tystnad





tisdag 15 maj 2012

Tema tanter

Jag har som vanligt läst en hel hög böcker sen senaste uppdateringen här. Det är helt omöjligt att hålla jämn takt mellan läsandet och skrivandet för min del, det är bara att inse!
Två teman fick sin start under april; tema tanter och tema högerextremism. Ingetdera av dem var direkt planerade utan växte vidare ur utifrån kommande impulser i nyhetsflödet via media och kulturevenemang. Och inte minst genom att jag lyckades få tag på böckerna på biblioteket.
Tant-temat inleddes med Barbro Lindgrens 75-årsdag och upptäckten att jag inte var uppdaterad när det gäller hennes senaste böcker. Så i rask följd läste jag Jag säger bara Elitchoklad, Det är roligt att veta bäst, Prinsessan Rosa och Ingenting hände, två gånger. Alla består de av korta kärnfulla betraktelser av hennes vardagstillvaro, mestadels promenader i det öländska naturlandskapet med hunden Mimmi där naturens årsväxlingar följs, om möten med grannar i närområdet som alla har sina egenheter och projekt och djur och växter kring hennes hus. Allt mycket ömsint skildrat. Prinsessan Rosa  handlar om livet med bulldoggen Rosa, den tredje och sista boken som hon skrivit om Rosa. Den fina TV-filmen om Barbro som sändes i samband med hennes födelsedag följer Ingenting hände, två gånger nära. Men det gör varken filmen eller boken sämre, tvärtom.

  Ingenting hände, två gånger

Under min Barbro Lindgren-läsning dök en annan favorit i samma genre, Bodil Malmsten, upp i Babel. Jag fick en plöstlig längtan efter hennes loggböcker och uppsökte biblioteket. Ännu en sträckläsning vidtog bestående av Kom och hälsa på mig om tusen år och De från norr kommande leoparderna. Båda två har jag läst tidigare men det blev en lika trevlig läsning denna gång. Även Bodil Malmsten skildrar vardagslivet med excentriska grannar, sina frustrationer och funderingar om livet i korta betraktelser. Liksom Barbro Lindgren bor hon på två ställen och åker regelbundet emellan. Hennes senaste loggbok Och en månad går fortare än ett hjärtslag är det kö till på biblioteket och i den väntar bla jag.


De från norr kommande leoparderna

Bodil Malmsten har en välbesökt blogg men är noga med att framhålla att loggböckerna tar vid där bloggen slutar. De innehåller också andra texter. I bloggen, men också i loggböckerna, skriver hon en hel del om sin läsning. Det gör också Merete Mazzarella, min tredje författare i tant-temat. Liksom de båda andra utgår hon från sitt eget sammanhang och reflekterar kring det hon upplever i sin nära omgivning. Merete Mazzarella är kanske inte lika välbekant som Barbro och Bodil är, hon är finlandssvensk litteraturvetare som nyligt gått i pension men inte för den skull alls slutat arbeta. Hon skriver intellektuellt resonerande med anknytning till det hon läser och iakttar och upplever. Tidigare har hon bla skrivit om att bli äldre, om läsning, om sin mammas sista år och om att ha barnbarn. Hennes förra bok handlade om att gå i pension. Nu har jag läst hennes senaste Det enda som egentligen händer oss: ett år i livet. Hon fortsätter här skriva om tillvaron efter 60 och om en ny kärleksrelation som innebär ett uppbrott. Mm, mm. Ibland blir jag irriterad på det jag upplever som inskränkt von oben-attityd och självupptagenhet men framför allt imponerar hennes hissnande, vidsträckta läsning och skarpa förmåga att sammanfatta det hon läst och med humor och skarpsinne utveckla sina tankar.  Lustigt nog är inte heller hon stationär utan förflyttar sig mellan sina hem i Helsingfors och Borgå och även Uppsala. Varför hon fortsätter att regelbundet återvända till sin man i Uppsala under hela bokens år samtidigt som hon lever samboliv i en ny lägenhet i Helsingfors är för mig obegripligt. Inte förrän i bokens slutskede tar hon initiativ till skilsmässa.

Det enda som egentligen händer oss : ett år i livet

Barbro, Bodil och Merete fick sin sammanlänkning för mig under tantologi-föreläsningen på Kulturmagasinet för ett par veckor sen som Eva Söderberg som är litteraturvetare på Mittuniversitetet höll. Hon vred och vände på begreppet tant i förhållande till äldre kvinna som både anses vass, föråldrad och egensinnig (och en  hel massa mer) och presenterade en nyutkommen tvärvetenskaplig antologi (eller (t)antologi som hon också medverkar i, Tanten, vem är hon? Den håller jag på med just nu. Riktigt intressanta uppsatser kring olika aspekter på tanter. Inte visste jag att det fanns så mycket forskning om äldre kvinnor! Nu tror jag inte att Barbro, Bodil och Merete kallar sig just tanter, men de ingår i vilket fall som helst i kategorin äldre kvinnor!

Tanten, vem är hon?: en (t)antologi

måndag 14 maj 2012

Färdig



Nu är den klar, min norska Bolero, stickad i Raumas fin-ull efter Sidsel Höiviks design. Själva stickandet gick rätt fort, det som har tagit tid var broderandet av kedjestygn och blombårder och inte minst alla virkade kantvarv.



Det är förstås meningen att bilderna skulle hamna bredvid varandra, men bloggers layout vill inte alltid som jag. Inte har det heller blivit lättare när dom envisas med att ändra ordningarna just när man tror att man börjar haja...

Färdigstickad nu maj har också mitt bidrag till Medelpads och Ångermanlands Hemslöjds Gemenskapsstickning till Hemslöjdens 100 års-jubileum blivit.



Uppdraget var att sticka ett stycke granskog var, några skulle också sticka älvar. Nästa steg är att alla delar skall sättas samman till en stor rund gemenskapsstickning som skall avslutas av oss stickare vid firandet på Liljevalchs i Stockholm den 16 juni.