Sommarens läsning del 2

Ännu en bok skriven av en son om sin pappa: Allt vi här drömma om av Erik Wijk. Erik Wijks pappa Olof kommer från två välbärgade släkter i Göteborg; köpmannafamiljen Wijk och redarfamiljen Broström. Efter ett storslaget bröllop när Olof och hans fru fått två barn blir han alltmer upptagen av religiösa funderingar med betoning på Swedenborg och hans beteenden leder till skilsmässa. Olof kommer sen att leva sitt liv i allt större isolering och barnens kontakt med honom försvinner alltmer för att efterhand upphöra. Boken handlar om Eriks sökande efter sin pappa, han utforskar Olofs bakgrund och uppväxt, berättar sina egna uppväxtminnen och beskriver de försök han gjort för att närma sig honom. En gripande och stark berättelse om en man som hade stora tillgångar men vänder samhället ryggen och kom att leva som eremit.



I Karl-Ove Knausgårds serie Min kamp är förhållandet mellan pappa och son. Särskilt del 1 där upp röjningen av misären efter pappans död står i centrum. En motsvarande skildring av funnen misär finns i Erik Wijks bok. Jag har hunnit till Min Kamp 4 i Knausgårds serie. Den handlar om hur Karl-Ove efter gymnasiet flyttar till Nordnorge och blir lärarvikarie på en liten grundskola på en ödslig ö långt ut vid Atlantkusten. Berättelsen handlar mest om fester med mycket fylla och jakt på tjejer. Karl-Ove drömmer om att bli författare och planerar skriva sin första roman. En ganska tröttsam läsning enligt min smak. Jag har gillat de tre föregående delarna bättre.



Genom hela sommaren har temat flickors uppväxt och utveckling till att bli kvinnor gått som en röd tråd genom mitt läsande. Inte alls planerat utan mest beroende på att det kommit många intressanta böcker på det temat.
Vibeke Olsson har hittills skrivit tre böcker om Bricken, en flicka som växer upp i sågverkssamhället Svartvik strax söder om Sundsvall i slutet av 1800-talet. Den första boken om Bricken, Sågverksungen som jag läst tidigare, handlar om henne som 10-åring. Bricken arbetar som ströflicka vid sågen när Sundsvallsstrejken bryter ut 1879. Det är en intressant och välskriven historisk skildring som jag tyckte hamnade lite mellan stolarna mellan att vara ungdomsbok och vuxenbok. Kanske bäst som bredvidläsningsbok i skolan? Nåväl nu har jag läst del 2 och 3 om Bricken. I del 2, Bricken på Svartvik är hon tonårig ribbkaperska som funderar på sin tro och får en spirande längtan efter kärlek. Det är mycket slit och släp och det händer en hel del sorgligt, hennes mamma blir allt sjukare och själv råkar hon ut för en förfärlig olycka men i förgrunden finns hela tiden skildringen av vardagslivets glädjeämnen och människors omtanke om varandra. Jag tyckte mycket om boken! I Sågspån och eld, del 3har Bricken blivit en ung kvinna. Hon blir mamma och återvänder till Svartvik efter att en tid ha varit piga på Östermalm i Stockholm. Den stora branden i Sundsvall 1888 finns med i bakgrunden. Brickens liv blir än mer komplicerat med småbarn och en man som är alkoholist. Fortfarande mycket intressant historisk arbetarskildring men lite väl rörig tycker jag.denna del är.



Så till några mer nutida flickskildringar:
Stål av Silvia Avallone blev jag nyfiken på genom Babel i våras där Silvia Avallone var gäst. Hon är en ung italienska som i Stål berättar om två unga tjejers vänskap. Anna och Francesca bor på Via Stalingrado i ett slitet bostadsområde i skuggan av ett stålverk med utsikt utöver Genuabukten och Elba. Francescas pappa misshandlar hennes mamma, Annas mamma är socialist medan hennes pappa ägnar sig åt skumma affärer efter att ha blivit sparkad från stålverket. Flickorna lever ett eget liv på stranden och utmanar pojkarnas och de unga männens lustar med sina kroppar till synes omedvetet men samtidigt mycket utmanande. De längtar till Elba där ett annat liv hägrar. Men livet blir efterhand tuffare för de båda livsbejakande 13-åringarna. Deras vänskap får sig törnar och de hamnar långt ifrån varandra. Vid sidan av flickskildringen finns också tillvaron i killarnas och de unga männens perspektiv väl gestaltad och en bild av skuggsidan i Berlusconis Italien träder fram. En mäktig, vacker och sorglig berättelse!




Flickskildringen i Stål fick mig, liksom Åsa Beckman som recenserade boken i DN, att tänka på Monika Fagerholms flickor i Den amerikanska flickan och Glitterscenen. En annan svensk motsvarande skildring finns i Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson som också den utkom i vintras. Den utspelar sig under 1980-talet i Gårdsten,ett hyreshusområde i utkanten av Göteborg där livet har flera gemensamma drag med området på Via Stalingrado i Stål. Ingenbarnslands huvudperson heter Mira och är en stark, arg flicka som vet vad hon vill men går sina egna vägar för att söka sig fram. Miras föräldrar är finska invandrare som mot hennes vilja ser till att hon får gå i finskspråkig klass igenom grundskolan. Det är en tuff skildring av barns och också vuxnas levnadssituation i det slitna bostadsområdet, om ett hårt liv där många far illa och lever på helt andra villkor än vi andra medelsvenssons. Också detta en mycket läsvärd och gripande läsning!


Ytterligare två uppväxtskildringar som det skrivits mycket om i media under våren är Felicia Feldts Felicia försvann och Johanna Ekströms Om man håller sig i solen. Båda dessa är självbiografiska berättelser om uppväxten i familjer där föräldrarna är allmänt kända författare. Felicia Feldts mamma heter Anna Wahlgren och Johanna Ekström är Per Wästbergs och Margareta Ekströms dotter. Felicia försvann hade jag inte tänkt läsa men dök på den på biblioteket och den fick följa med hem. Felicia Feldts skildrar en rörig uppväxt men ständiga flyttar under mycket bohemiska förhållanden med en mamma som är lynnig och ofta otillgänglig och frånvarande. Samtidigt visas en idyllisk bild av den stora syskonskaran upp i pressen och Anna Wahlgren får stora framgångar som uppfostringsguru med sin föräldrabok. Fast själv var jag mycket skeptisk till den bilden redan då och kritisk till många av de råd Anna Wahlgren gav i sin bok, i parantes sagt. Barnen Wahlgren (eller vilka efternamn de nu hade) for ofta illa och Felicia Feldt berättar lite i förbigående i boken också om hur uppväxten påverkat henne som vuxen och gjort livet svårt.



Johanna Ekström beskriver i Om man håller sig i solen även hon en uppväxt som utåt framstår som idyllisk och perfekt. Hennes familj lever i en värld uppbyggd som ett smakfullt  stilleben i en estetisk miljö som framstår som ett bildreportage i ett exklusivt inredningsmagasin. Det viktiga är ytan och att passa in. Verkligheten finns i språket, om man inte stämmer in i den överenskomna bilden finns man inte. När hon lever ut sin frustration först genom självsvält och senare genom ett vilt destruktivt uteliv som tonåring reagerar varken föräldrarna eller någon annan i närheten utan hon möts av välvilja och beundran. Samtidigt som det perfekta familjelivet spelas upp visar det sig att pappa Per har inlett ännu en ny kärleksrelation som leder till skilsmässa. Ändå inga riktigt skandalösa avslöjanden egentligen men en plågsam sorglig skildring full av stor förtvivlan och osäkerhet som verkligen tog tag i mig.