Sommarens läsning del 1

Mycket läsning har det blivit i sommar. Efter en koll här



 räknar jag ihop det till totalt 52 utlästa böcker i juni - augusti, av dem är det bara fyra som hittills blivit omnämnda här. Dessutom återstår 11 böcker från april och majs läsning. Så åter får det bli en komprimerad sammanställning som delvis bygger på teman.

Under våren läste jag Ingrid Elams mycket intressanta bok om jagberättelser Jag - en fiktion. Ingrid Elam skriver om jagberättelser i ett litteraturhistoriskt perspektiv från Augustinus och Sapfo över Rousseau, Charlotte Bronte och Strindberg till Knausgård och Kerstin Ekman för att nämna några av alla de författare hon utgår från i sina betraktelser. Jagberättelser är ju också ett vitt begrepp från självbiografiska verk till dagboks- och bloggskrivande till autofiktion som ibland utgår från författarens egen person men också ofta behandlar andra verkliga personer och är skrivna i ett jagperspektiv. Jagberättelserna och autofiktionen  presenteras ofta som en modern, nutida genre. Att detta inte stämmer blir man klar över efter läsningen av Ingrid Elams bok.
Många jagberättelser är uppväxtskildringar och ger intryck av att de är självbiografiska, samtidigt är de ofta utgivna som skönlitteratur. Som läsare tänker man in författaren själv i jaget men helt säker är man ju inte. Att August Strindbergs En dåres försvarstal handlar om honom själv och Siri von Essens går det inte att komma ifrån. Jag värjde mig lite för att läsa den eftersom det som hände är så välbekant och dessutom hade jag ju läst Lena Einhorns Siri och blev lite less på Strindberg ett tag i våras när Strindbergsjubiléet kulminerade. Och visst blir man vansinnig på denna jävla karl när man läser En dåres försvarstal. Men samtidigt är det ett rent nöje! Strindberg är en fantastisk författare, hans språk flyter. Genom sitt alter ego Axel försöker han övertyga läsaren att kampen mellan honom och Maria/Siri är hennes fel men i självförsvarets iver och uppbragdhet lämnar han ut sig själv och berättelsen lever sitt eget liv. Den är verkligen värd att läsas. Men jag tycker förstås att man skall läsa boken om Siri parallellt!


Uppväxtskildringar har upptagit en stor del av mitt läsande. Som så ofta numera upptäcker jag temat efterhand. Både Roy Jacobsens Underbarn som handlar om en pojkes uppväxt i Oslo på 60-talet och Allt skall vara kärlek av Christian Lundberg har jag lyssnat på som radioföljetonger. I vad mån Roy Jacobsens skildring av Finn som växer upp i ett hyresområde i Oslo med sin ensamstående mamma och sin halvsyster har någon självbiografisk grund vet jag inte men det är en mycket autentisk inkännande gestaltning av barndom i den tiden. Christian Lundberg berättar känslosamt och melodramatiskt om hur han, efter framgången med Yarden, (som jag ännu inte läst) återvänder till sin utsatta barndom med sin psykiskt sjuka mamma i olika ytterområden i Malmö för att försöka få ihop sitt liv. Också detta en mycket stark berättelse.

Även Tomas Bannerheds Korparna och Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz platsar som uppväxtskildringar. Gemensamt för båda böckerna är deras fokus på förhållandet mellan fäder och söner skildrat ur sonens perspektiv. Tomas Bannerheds Klas växer upp på landet i Småland på 70-talet. Familjen har ett småjordbruk, hans pappa sliter alltmer förtvivlad med jordbruket besatt av att Klas som är äldsta sonen ska ta över gården. Klas som skildras i jagperspektiv iakttar spänd och orolig hur pappan blir alltmer besatt och förstår att han håller på att bli helt galen. Klas flyr till skogen och fåglarna. Korparna är bitvis en plågsam läsning som också den är mycket stark. Särskilt fina är Tomas Bannerheds skildringar av skogen och fåglarna. Enligt honom själv är boken ingen självbiografi även om han själv är uppvuxen på en liten gård i Småland. Jag förstår verkligen att den här boken fick Augustpriset!



Göran Rosenberg beskriver sin uppväxt med fokus på 50-talet i Södertälje Södra under i hyreshusområdet man förr såg från tågen på södra stambanan som stannade där. Hans föräldrar kom från Lodz i Polen efter andra världskriget. De fördrevs från gettot och skickades till Auschwitz med de sista tågen när gettot utrymdes. Naturligtvis blev de skilda åt och lyckas långt senare hitta varandra igen. Såsom Göran Rosenberg skriver: "turen, slumpen och nycken är namnet på de stenar med vilka varje väg från Auschwitz är lagt. Det finns inga andra vägar än osannolikheterna."
I boken är hans fokus pappan, som steg av tåget i Södertälje Södra 1947 för att starta ett nytt liv. Göran R följer honom i spåren på vägen från Auschwitz som han undkom utplockad till arbetskraft i en av alla de tyska industrier som drevs med lägerfångar. Hans pappa överlevde på så sätt men klarade sen inte att leva vidare som överlevare trots att det utifrån sett såg så hoppfullt ut. Det är en lysande både vacker och vemodig skildring som både är journalistisk och litterär som stannar kvar djupt i hjärtat som en fortsättning på Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz och samtidigt en utvidgning till Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar. 



Fortsättning följer, hittills har jag bara nått till maj/juni.