Fortsatt sjukstuga

Jätteless är jag på detta att vara krasslig. Fortsatt snuva, hosta och astmabesvär. Ingen ork alls. Som om inte det vore nog, i tisdagskväll när det var som mest spännande i Anna Holmlunds skicrossåk, högg det till i bröstet. Efter en dryg timmes värk, vilket ju uteslöt en ångestattack tog jag kontakt med sjukvården och hamnade efterhand på akuten igen. Frampå natten konstaterades det att det nog handlade om gallstensanfall. Det blev bekräftat dagen efter. Tur att det inte var hjärtat tänkte jag hemma igen efter ett sjukhusdygn.
Har sen idag bestämt mig för att inte åka med spelkompisarna till Umefolk, festivalen i Umeå i helgen där vi skall spela. Har på känn att finns det minsta lilla virus i luften där så kommer det att kasta sig över mig. Tråkigt. Men eftersom ytterligare tre trevliga resor finns att se fram emot i mars, så gäller det att ta det varligt nu.


Lite efter ligger jag på mitt tredje OS-vantpar, motsvarar ett långlopp femmilen eller tremilen. Helt säker på att gå i mål i tid är jag inte. Börjar faktiskt känna mig lite mätt på vantstickning. Längtar efter schalar, citron och Ishbel, och en ny koftstickning.


Senast läst är Sara Kadefors Borta bäst. Den handlar om Sylvia, en mogen kvinna som efter att ha länsat sin dotters sparkonto lämnar man och barn och bor i berättelsens början i sin bil i en dunge nära ett IKEA-varuhus. Sylvia lever mao som uteliggare och möter alla de olika kategorier av människor som finns vid sidan av oss som lever ett mer ordinärt liv. Det finns en stor värme i Sara Kadefors berättelse och naturligtvis mycket utsatthet. Det är obehagligt att inse hur nära den välordnade vardagen sammanbrottet kan finnas. Samtidigt har jag lite svårt att förstå huvudpersonen Sylvia. För mig stämmer hon inte som person. Men man ser ju det olika.