måndag 9 juni 2008

Länge sen sist

Det har gått nästan två veckor sen jag skrev sist. Dagarna bara rasar iväg trots att jag har det relativt tomt runt mig, åtminstone dagtid. Om några dagar slutar barnen skolan och om ytterligare en vecka börjar sommarledigheten för oss läraranställda. Hela denna termin har jag varit helt sjukskriven och mått mycket dåligt efter kränkande särbehandling i jobbet. Det verkar vara alldeles omöjligt att få upprättelse och en möjlig positiv arbetssituation. Jag betraktas som en besvärlig person som "tog energi i gruppen" (en av skolchefernas formulering), därför fick jag inte ingå i det nya team som bildades av mina specialpedagogkollegor inom förskolan, för att utveckla verksamhetens kvalitet och ge alla kollegietillhörighet. Detta hände för ett år sen. Man tom nyrekryterade två personer. Under förra terminen var jag placerad i ett område som ett löst påhäng med oklara arbetsuppgifter. Orkade till i december. Sen dess möten i mars, april, maj med olika deltagare; försäkringskassan, arbetsgivare, läkare, personalkonsulent. Beslut om förflyttning och arbetsträning, men allt är luddigt och oklart och tiden går. Fortfarande vet jag ingenting om framtiden. Det känns bara för djävligt. Efter nästan 15 år som beteendevetare och efterhand specialpedagog, totalt 30 år barnomsorgen/förskolan i Sundsvall så är jag ingenting värd.
..........

Nu räcker det med klagomål. Att läsa och sticka och blogga (tillsammans med fiolspel och körmusik) har hållt liv i mig under våren. Nu återvänder jag hit!

Mitt blåa linlinne är äntligen färdigt och använt för första gången. Det tog sin tid att få till spetskanterna och halsringningen så att passformen blev bra. Nu är jag nöjd! Tack Barbro för mönstret. Jag ändrade ärmspetsen lite.










Min Laminaria-schal växer så sakteliga. Det är roligt att sticka på den men lite varmt med ullgarn i värmen.

Några böcker har det också blivit sen sist:

Tio syskon i en ömtålig berättelse av Kerstin Strandberg. De tio syskonen växer upp under tidigt 1900-tal i en skånsk familj som äger och driver ett mejeri. Den äldste brodern fungerar som dominerande pappa för de andra och försöker hålla ihop syskonskaran även när de efterhand blir vuxna. Hela historien berättas av syskonbarnen som utifrån brev, dagböcker mm ställer samman en delvis mycket tragisk dokumentation. Det tog mig längre tid än vanligt att komma igenom den. Bitvis var den rolig mitt i tragiken och bitvis surrig och omständig


Fjärilen i min hjärna av Anders Paulryd är skriven under hans sista månader i livet och kom ut i vintras när han just avlidit i lungcancer. En stilla samling tankar och betraktelser i en tunn bok, väl värda att läsa.

Också nästa bok En sorts kärlek av Ray Kluun handlar om döende i cancer men det är en helt annan typ av bok. Den utspelas i Amsterdam kring ett ungt framgångsrikt par som lever ett lyxliv fyllt av fester och resor i storstans innekretsar. Allt vänds upp och ner när hon får bröstcancer. Medan hon tvingas till behandlingar och stora förändringar i livsstilen fortsätter han som förut med att festa, supa och vara otrogen. Enligt baksidan bygger boken på författarens eget liv, den är skriven i hans perspektiv i en grabbig stil och blev en bestseller
Även den är mycket sorglig mitt i alla festskildringar.


Åsa Larssons Systrarna Hietala är en kort berättelse som jag lyssnat på i hennes egen uppläsning. Systrarna lever med sin far i ett ensligt lappländskt torp. Handlaren i den närbelägna byn börjar intressera sig för den yngsta dottern och hon blir smickrad. Inte förrän efter bröllopet inser hon hur fruktansvärd framtiden kan komma att bli. Trots allt, slutet gott när hon tar saken i egna händer.


Att läsa Mons Kallentofts Midvinterblot mitt i den senaste veckans värmebölja var lite märkligt. Detta är en deckare, den första i en trilogi, som utspelar sig i midvinterkyla i Linköping med omnejd. Det är en otäck mordhistoria som visar sig hänga samman med gamla hemligheter och oförrätter och övergivanden. Riktigt kusligt.





4 kommentarer:

Carina sa...

Först och främst, vilket jättevackert linne du gjort. Jag älskar ju spets i alla dess former.

För det andra. Det verkar finnas fler skolor än min förra där det finns problem. Jag känner mycket väl igen det du beskriver. Man tror ju på något vis att det man upplever är unikt men det verkar vara ganska vanligt. Har själv blivit illa behandlad och sett kollegor bli nästan ännu värre behandlade av skolledningen. Men där jag är idag, har gått till förskolan, är dom väldigt snälla mot mig. Skulle helst vilja ha ett helt barnfritt jobb men min rektor är ivarje fall snäll mot mig och mina kollegor.

Annela sa...

Det verkar som om personer i skolledande ställning kan vräka ur sig precis vad som helst till sina anställda. Jag har själv fått höra att jag var "ett destruktivt inslag i kollegiet" och då blir man först ledsen och sedan förbannad. Sedan jag brände ut mig efter 26 år i skolvärlden ansågs jag också som besvärlig och någon som de bara ville bli av mig. Men jag kan inte jobba i skolan mera utan förväntas satsa på en ny karriär (50+?) men vad och hur det ska gå till är det ingen som vet. Min framtid är höljd i dunkel - precis som din.
kram

Eva sa...

Villket snyggt Linne,jättefint m
spetsen!
Jag begriper inte att vuxna människor ska behöva bete sej så illa...och så ska vi motverka mobbing på skolorna,hur ska det gå till,när dom vuxna inte har lärt sej det själva.
Jag blir så förb....och upprörd
över att vissa tror dom är mer värd än andra .

Det finns en sång på Jämtländska
som heter;stå på déck= stå på er.
Ha det så gott i sommar.

Mia sa...

Jag vill bara tacka dig för den energi du gett mig i stickning, läsning, bloggning och ditt tålamod med bara sandaler i snöslasket i Siljansnäs!! Kram Mia