Lidelse och besatthet

Jag läser alltid flera böcker parallellt. En del böcker blir sträcklästa medan andra måste avnjutas långsamt. Vissa böcker bjuder motstånd och kräver extra energi. Några är tunga och behöver andrum mellan läsningarna.  Hela mars månads läsning har haft ett pågående innehåll av besatthet och lidelse.
Det började med Elif Batumans Besatta med undertiteln äventyr med ryska böcker och människor som läser dem. Elif Batuman är en 34:årig turkamerikanska som snöade in på rysk litteratur som tonåring efter att först haft en rysk musiklärare och sen läst Anna Karenina som 17:åring. Hon började läsa litteraturvetenskap och ryska istället för sitt första ämne lingvistik och blev alltmer besatt av ryska författare. I boken berättar hon både humoristiskt och med inlevelse om konferenser kring rysk litteratur kring bl a Babel och Tolstoj, om en vintrig reportageresa till St Petersburg för att bese återuppbyggnaden av det ispalats som kejsarinnan Anna lät uppföra 1740 på Nevas is och inte minst om sin sommar i Samarkand där hon studerar uzbekiska.
Det är som sagt en mycket rolig och intressant bok att läsa för alla som fångats av rysk litteratur. För mig blev det en återkoppling till 60- och 70-talen. Jag var också besatt av ryska, både språket och litteraturen (och musiken, historien mm) och läste ryska först på gymnasiet och sen i Uppsala och känner igen en hel del i det Elif beskriver. Men mycket är nytt och extra spännande. I Uzbekistan har jag inte varit, inte heller på stora litterturkonferenser eller häftiga reportageresor. Men en av lärarna på slavikum i Uppsala var faktiskt nära släkting till Leo Tolstoj. *****

  

Omslaget är lite märkligt, knasigt, det ger inte boken rättvisa enligt min mening.
Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria  som varit en  lovande skidåkare i sin ungdom blev vintern 2010 besatt av tanken att ta reda på hur fort det går att åka skidor om man åker snabbast i världen. Han börjar en egen intensivträning för att testa sina egna gränser och försöker samtidigt ta reda på mer kring vilka faktorer som spelar in och som avgör vad som leder till störst framgång. Eftersom det är norrmännen som är mest framgångsrika i längdskidåkning så tar han kontakt med deras landslag och följer dem med fokus på Marit Björgen och Petter Northug på träningsläger. Han reser till Tröndelag som både Marit och Petter kommer från och försöker fånga vad som är specifikt för den kultur och miljö som präglar trakten. Jag läste hans artikelserie om detta förra vintern i DN och fann den så intressant att jag genast lånade Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkning som lidelse när den dök upp på bibliotekets hylla för nya böcker. Här berättar han om sina besök hos skidåkareliten i Norge i deras hemtrakter och hur han deltar på träningsläger men också om sin egen skidåkarkarriär som barn och ung i Åsele och gör samtidigt en idéhistorisk genomgång av längdskidåkningen som träningsform och tävlingsgren. Riktigt bra och intressant även för oss vanliga skidåkare! *****




Upptäckte just att den redan finns i pocket, då ser omslaget ut som i den nedre bilden!

Parallellt med Sverker Sörlin och Elif Batuman har jag läst Cigaretten efteråt av Horace Engdahl också han akademiker, ledamot av svenska akademin och också professor. Han kallar själv sina texter mikrobetraktelser, man kan betrakta dem som ett mellanting mellan essäer och aforismer, och uttrycker sig med vass och underfundig eftertänksamhet om tidens företeelser. Ibland nickade jag och log, ibland blev jag irriterad och protesterade mot hans överlägsna förståsigpåarattityd. Men sägas skall att jag läste alldeles för snabbt för att riktigt tillgodogöra mig hans stora lärdom. ****




Även Siri Hustvedts Sommaren utan män och Pia Ingströms Inte utan min mamma räknar jag in i det som kom att bli mitt lidelsetema. Siri Hustvedts roman handlar om poeten Mia som blivit bedragen av sin man. Han har träffat en yngre kvinna och vill ha en paus i deras äktenskap. Hon bryter ihop och reser iväg till sin hemstad i Minnesota för att tillbringa sommaren där med att umgås med sin åldriga mamma och hennes vänninor på ett äldreboende och att leda en poesikurs för tonårsflickor. Länge tyckte jag boken var pladdrig och rörig rentav tråkig men ibland är det bra att ändå fortsätta, den tog sig på sid 164 av totalt drygt 200 sidor och var ändå värd att läsas. ***
Siri Hustvedts bok är tydligt en roman men som läsare kan man inte låta bli att ge den självbiografisk grund, kanske inte otroheten, men huvudpersonens bakgrund mm. Pia Ingström är finlandssvensk kulturjournalist på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Hennes bok är helt inriktad på hennes egen bakgrund uppdelad i en del som handlar om hennes uppväxt och ungdomsår och en som handlar om hennes mammas släkt framför allt om hennes båda morbröder. Hon skriver ömsint om sin mamma och öppenhjärtligt om sitt stora läsande (min koppling till besattheten) som löpte från Anne på Grönkulla och Kulla-Gulla över till det hon kallar mentalsjukdomsfiktion ex Sylvia Plaths Glaskupan och Hanna Greens Ingen dans på rosor. Hon sommarjobbar några år på Beckomberga i Stockholm och skaffar sig egna erfarenheter av psykiatrisk vård och läser bla turkiska och åker på sommarkurs till Istanbul. Synd att boken inte fördjupades och stannade där vid ungdomsskildringen. Den andra delen om hennes mamma och hennes bröders uppväxt blir mest till ett referat utan udd av de intervjuer hon gjort med morbröderna med några betraktelser om klassresan de gjort.
Lite lustigt utifrån detta med lidelse; både Siri Hustvedt och Pia Ingström refererar i sina böcker till Stendhals syndrom, ett psykosomatiskt tillstånd som kännetecknas av snabba hjärtslag, yrsel och hallucinationer och inträffar nr en individ blir överväldigad och lamslagen av intryck av något som är både vackert och hänförande (ex renässanskonst i Florens).