Höstens läsning

Oj då, tiden rusar fram. Jag brukar uppleva november som en tung och mörk månad då allt är trögt och jobbigt. Mörkt är det i år också men varken tungt eller trögt, mest fullt upp. Vid sidan av resten dvs det vanliga läsandet, stickandet, spelandet, sjungandet och alla andra göromål har jag återigen gett mig i kast med litteraturvetenskapen och de senaste veckorna dels avslutat en kurs och samtidigt påbörjat en ny. Det blev minst sagt lite väl stressigt. Men väldigt roligt. Den nya kursen är inriktad på barnlitteratur i ett historiskt perspektiv och innebär en resa till Stockholm varje tisdag. Det är tufft att som morgontrött i detta mörker kliva upp före fem för att hinna med tåget som går strax före sex. Men kursen är tillräckligt intressant för att det skall vara värt det.
En del läst och stickat har det blivit men mindre än vanligt den senaste tiden. Åtta böcker i oktober, tre hittills i november utöver kurslitteratur som inte räknas in här. En blandad läsning har det varit. Nästan allt jag läst har jag uppskattat och gillat, enda undantaget är faktiskt Hotellet i hörnet av bitter och ljuv som vi läste i Lästanternas bokcirkel och som redan blivit redovisad här.
En av höstens höjdare var Merethe Lindströms Dager i stillhetens historie. När den fick Nordiska rådets litteraturpris för ett år sen blev jag intresserad och skrev upp den på läsa-listan i väntan på den svenska översättningen. Konstigt nog tänkte jag inte på att det skulle vara möjligt att läsa den ganska direkt på norska trots att jag ofta brukar läsa norsk skönlitteratur på norska. Inte förrän i höst när översättningen kommit och jag skulle reservera den på biblioteket upptäckte jag att den fanns där i orginal också och lånade den istället. Blev sen också förvånad över hur liten och tunn den var till formatet. Svårläst var den inte men den krävde sin tid att ta in och fundera kring. Dager i stillhetens historie handlar om ett äldre par som lever sida vid sida i tystnad. I första hand är det hennes, Evas berättelse. Simon hennes man har tystnat, han finns där men har tystnat, kanske är han dement. Båda bär de på tunga upplevelser i sitt tidigare liv men trots närheten till varandra har de under årens lopp inte klarat av att dela det svåra med varandra, inte heller har döttrarna som nu är vuxna och utflugna fått veta. En möjlighet öppnas under en period när en tredje person, den lettiska städhjälpen Marija kommer in i deras hem och kommer dem nära. Merethe Lindströms bok berör verkligen och stannar kvar i tankarna trots sin stillhet och tystnad. Det händer nästan ingenting på det yttre planet. Jag rekommenderar den verkligen! Dagar i tystnadens historia heter den på svenska.



Ännu en deckare i islänningen Arnaldur Indridasons serie kring kriminalpolisen Erlendur har nyligen kommit på svenska. I de senaste böckerna har Erlendur varit frånvarande och man har fått följa hans kollegor Elinborg och Sigurdur Oli i utredningsarbete kring olika fall i Reykavik. Erlendur har åkt iväg till sina hemtrakter i nordöstra Island på sin ledighet men kommer inte tillbaka och hörs inte av. Den nya boken Den kalla elden  berättar om vad som händer under hans vistelse i sin barndoms trakter. Redan tidigare har man fått veta hur märkt han är av det som hände när han var barn. Hans lillebror försvann på fjället under en snöstorm, det var Erlendur som höll honom i handen men tappade taget och brodern har aldrig återfunnits utan Erlendur har gång på gång återvänt för att söka efter kvarlevorna. Under denna vistelse gör han åter det, samtidigt intresserar han sig för ett gammalt försvinnande av en kvinna under kriget i samma trakt och börjar nysta i det. Efter en stunds läsning fylld med främmande exotiskt klingande ortsnamn plockade jag fram en atlas och hittade trakten på norra Island och kunde följa med på kartan hur han förflyttade sig samtidigt som jag drömde om att resa dit på riktigt. Åtminstone till Reykavik med omnejd... En riktigt bra och spännande berättelse var det. Arnaldur Indridason är en av mina största favoriter inom deckargenren.



Havet av Monika Fagerholm och Martin Johnsson är ingen roman utan fyra lyriska essäer som handlar om havet i olika vitt skilda aspekter från egna barndomsminnen till möten med författare som Inger Alfvén (S/y Glädjen) och Tomas Tranströmer (Östersjöar) till naturreportage och historiska vinklingar. Mycket intressant och trevlig läsning rakt igenom. De båda har skrivit essäerna tillsammans utan att ange vem som skrivit vad, det får man själv komma fram till och det gör man mestadels, men det känns inte jätteviktigt heller att veta upplevde jag.