Min läsning kring reaktionära högervindar i dagens Europa, som kom att landa i Förintelsen startade med Säg ifrån av Stephane Hessel, en kort pamflettliknande text som uppmanar till kamp för rättvisa och solidaritet. Dess styrka hänger ihop med att författaren är 93 år och har ett förflutet som fransk motståndsman under kriget, senare diplomat och var en av dem som drev fram FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Under senare år har han gjort många resor i Palestina och arbetat aktivt för en ickevåldsinriktad lösning på konflikten där.
Strax efter skrev Maria Sveland en känslosam krönika i DN om högerextremismen i Europa och funderade kring likheter med det som hände under trettiotalet utifrån Magnus Lintons De hatade: om radikalhögerns måltavlor. Jag blev starkt berörd av det Maria Sveland skrev och något förvånad över den kritiska reaktionen men beställde genast boken på biblioteket. Samma vecka som rättegången mot förövaren i Norge startade läste jag den sen. Magnus Linton är journalist och hans bok innehåller tre fördjupande reportage om läget i Ungern kring romernas situation, om antiislamismen i Nederländerna och om det som hände i somras på Utöja i Norge. Han gör ingen djupare analys men kopplar genom sina reportage och intervjuer som ingår där ihop de olika skeendena. Än mer skrämmande blir det när man som Maria Sveland också fäster blicken vid den starka antifeministiska strömning som också finns där.
Samtidigt öppnades en utställning på Kulturmagasinet kring svenskhetens ursprung inriktad på den nationalmyt som byggdes i vårt land under sent 1800-tal och framåt kring renheten och ädelheten hos den svenska rasen. Man lyckades bygga en vetenskap kring rasbiologi utifrån mätning av skallar och startade 1921 ett statligt rasbiologiskt institut för att rädda det svenska folket och särskilja rasen från avskum som lappar, finnar och tattare. Och senare även judar. Min nästa bok i temat kom att bli Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Även hon journalist som efter att ha fått drygt 500 brev skrivna från föräldrar till ett ensamkommande flyktingbarn i sin hand kom att skriva denna mycket gripande berättelse med anknytningar både till förintelsen, svensk flyktingpolitik, fascismens utbredning och inte minst Ingvar Kamprad.
Elisabeth Åsbrink fick Augustpriset 2011 för sin bok. Mycket välförtjänt! Förra veckan var hon här i Sundsvall och föreläste om Otto den ensamkommande flyktingpojken på 13 år som 1939 kom till Sverige tillsammans med 62 andra barn med judiskt ursprung från Wien genom Israelmissionens försorg, en mycket suspekt organisation med nära anknytning till Svenska kyrkan som bedrev judemission och tog det som sin uppgift att rädda kristna ickeariska barn. Breven som är bokens stomme är skrivna till honom av hans föräldrar och nära släktingar under åren fram till att de försvinner i förintelsens djup. Jag säger bara: Läs den! Den har dessutom nyligen kommit i pocket.
I DN läste jag så en välskriven recension av Ulrika Milles om Lizzie Dorons Min mors tystnad som också knöt an till förintelsen. Lizzie Doron är född och uppvuxen i Tel Aviv bland jiddish-talande flyktingar från hela Europa , hennes båda föräldrar var överlevare som lyckades ta sig till Israel efter kriget. I sin första bok Varför kom du inte före kriget? berättar hon tragikomiskt om sin mamma Helena som under hennes uppväxt ständigt gör konstiga saker. Hon blonderar Alisas (Lizzies) hår och gräver ner ägodelar i trädgården. Hon kräver att kvarterets galna kvinna ska få vittna i den pågående rättegången mot Eichmann. Alisa och hon lever ensamma och hon vägrar prata om Alisas pappa. I Min mors tystnad fördjupas hennes berättelse och blir alltmer fylld av tragik, den handlar om hur sökandet efter pappan får ny kraft efter att Alisa träffar sina barndomsvänner i samband med att en av kvarterets kvinnor dött. Som flicka kämpade hon för att få veta men alla runt om i grannskapet teg. Att läsa om hennes sökande och insikter kring det hon finner är både spännande och starkt gripande. Det är en mycket stark skildring av de omöjliga förtvivlade val som hennes föräldrar och även andra överlevare ställdes inför i livet efter förintelsen. 
