Sommarens läsning del 1

Mycket läsning har det blivit i sommar. Efter en koll här



 räknar jag ihop det till totalt 52 utlästa böcker i juni - augusti, av dem är det bara fyra som hittills blivit omnämnda här. Dessutom återstår 11 böcker från april och majs läsning. Så åter får det bli en komprimerad sammanställning som delvis bygger på teman.

Under våren läste jag Ingrid Elams mycket intressanta bok om jagberättelser Jag - en fiktion. Ingrid Elam skriver om jagberättelser i ett litteraturhistoriskt perspektiv från Augustinus och Sapfo över Rousseau, Charlotte Bronte och Strindberg till Knausgård och Kerstin Ekman för att nämna några av alla de författare hon utgår från i sina betraktelser. Jagberättelser är ju också ett vitt begrepp från självbiografiska verk till dagboks- och bloggskrivande till autofiktion som ibland utgår från författarens egen person men också ofta behandlar andra verkliga personer och är skrivna i ett jagperspektiv. Jagberättelserna och autofiktionen  presenteras ofta som en modern, nutida genre. Att detta inte stämmer blir man klar över efter läsningen av Ingrid Elams bok.
Många jagberättelser är uppväxtskildringar och ger intryck av att de är självbiografiska, samtidigt är de ofta utgivna som skönlitteratur. Som läsare tänker man in författaren själv i jaget men helt säker är man ju inte. Att August Strindbergs En dåres försvarstal handlar om honom själv och Siri von Essens går det inte att komma ifrån. Jag värjde mig lite för att läsa den eftersom det som hände är så välbekant och dessutom hade jag ju läst Lena Einhorns Siri och blev lite less på Strindberg ett tag i våras när Strindbergsjubiléet kulminerade. Och visst blir man vansinnig på denna jävla karl när man läser En dåres försvarstal. Men samtidigt är det ett rent nöje! Strindberg är en fantastisk författare, hans språk flyter. Genom sitt alter ego Axel försöker han övertyga läsaren att kampen mellan honom och Maria/Siri är hennes fel men i självförsvarets iver och uppbragdhet lämnar han ut sig själv och berättelsen lever sitt eget liv. Den är verkligen värd att läsas. Men jag tycker förstås att man skall läsa boken om Siri parallellt!


Uppväxtskildringar har upptagit en stor del av mitt läsande. Som så ofta numera upptäcker jag temat efterhand. Både Roy Jacobsens Underbarn som handlar om en pojkes uppväxt i Oslo på 60-talet och Allt skall vara kärlek av Christian Lundberg har jag lyssnat på som radioföljetonger. I vad mån Roy Jacobsens skildring av Finn som växer upp i ett hyresområde i Oslo med sin ensamstående mamma och sin halvsyster har någon självbiografisk grund vet jag inte men det är en mycket autentisk inkännande gestaltning av barndom i den tiden. Christian Lundberg berättar känslosamt och melodramatiskt om hur han, efter framgången med Yarden, (som jag ännu inte läst) återvänder till sin utsatta barndom med sin psykiskt sjuka mamma i olika ytterområden i Malmö för att försöka få ihop sitt liv. Också detta en mycket stark berättelse.

Även Tomas Bannerheds Korparna och Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz platsar som uppväxtskildringar. Gemensamt för båda böckerna är deras fokus på förhållandet mellan fäder och söner skildrat ur sonens perspektiv. Tomas Bannerheds Klas växer upp på landet i Småland på 70-talet. Familjen har ett småjordbruk, hans pappa sliter alltmer förtvivlad med jordbruket besatt av att Klas som är äldsta sonen ska ta över gården. Klas som skildras i jagperspektiv iakttar spänd och orolig hur pappan blir alltmer besatt och förstår att han håller på att bli helt galen. Klas flyr till skogen och fåglarna. Korparna är bitvis en plågsam läsning som också den är mycket stark. Särskilt fina är Tomas Bannerheds skildringar av skogen och fåglarna. Enligt honom själv är boken ingen självbiografi även om han själv är uppvuxen på en liten gård i Småland. Jag förstår verkligen att den här boken fick Augustpriset!



Göran Rosenberg beskriver sin uppväxt med fokus på 50-talet i Södertälje Södra under i hyreshusområdet man förr såg från tågen på södra stambanan som stannade där. Hans föräldrar kom från Lodz i Polen efter andra världskriget. De fördrevs från gettot och skickades till Auschwitz med de sista tågen när gettot utrymdes. Naturligtvis blev de skilda åt och lyckas långt senare hitta varandra igen. Såsom Göran Rosenberg skriver: "turen, slumpen och nycken är namnet på de stenar med vilka varje väg från Auschwitz är lagt. Det finns inga andra vägar än osannolikheterna."
I boken är hans fokus pappan, som steg av tåget i Södertälje Södra 1947 för att starta ett nytt liv. Göran R följer honom i spåren på vägen från Auschwitz som han undkom utplockad till arbetskraft i en av alla de tyska industrier som drevs med lägerfångar. Hans pappa överlevde på så sätt men klarade sen inte att leva vidare som överlevare trots att det utifrån sett såg så hoppfullt ut. Det är en lysande både vacker och vemodig skildring som både är journalistisk och litterär som stannar kvar djupt i hjärtat som en fortsättning på Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz och samtidigt en utvidgning till Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar. 



Fortsättning följer, hittills har jag bara nått till maj/juni.

Sommarens stickning

Naturligtvis har jag stickat i sommar. Men ovanligt lite har blivit färdigstickat. Jag anmälde mig i två lag i Ravellennic Games, till team Nordic med babykoftor (väldigt opitimistiskt med fler än en) och till team Westknit med mysteriesjalen Rockefeller och kom inte i mål med något av projekten trots att jag tittade en hel del på OS.
Babykofta nr 2 har nyligen blivit klar.

Den geilska tröjan Rundstycket upptog sticktiden i början av sommaren. Sen när fram och bakstyckena var klara och ihopstickade så jag kunde prova, avtog sticklusten. Tröjan blir väl stor! Har börjat sticka på den första ärmen men eftersom ärmarna stickas uppifrån direkt på fram och bakstycket så är stickningen nu stor och otymplig och inget man bär med sig i väskan. Så för tillfället ligger tröjstickningen i soffan och väntar på bättre tider.

Mest tid de senaste veckorna har jag ägnat åt Rockefeller. Men den sista ledtråden, flikarna på sjalen blev en besvikelse. Ränder med långsam avmaskning. Efter en spurt förra helgen blev den äntligen klar :)

Den andra mysteriesjalen, Fellowship blev påbörjad långt innan Rockefeller. Den är betydligt roligare. Den är uppbyggd efter Sagan om ringen, varje ledtråd är kopplad till olika gestalter i Ringen. Jag har hittills stickat ledtrådarna Boromir, Legolas, Gimli, Gandalf och Aragorn och är mitt i Merry. Så snart Rockefeller är klar ska jag återvända till Fellowship.

Vid sidan av de större stickningarna har det blivit en del handledsvärmare och nu senast en beställningsstickning som handlar om att avsluta en norsk koftstickning. Jag har nyligen unnat mig ett första set lyxstickor, Signature needles. Det blev lila strumpstickor nr 2.5. Eftersom stickorna måste invigas och det fanns en hel härva lila pälsullgarn kvar i förrådet efter Rockefeller så har jag börjat sticka fingervantar, Miss Sophie's Hands. En jätterolig stickning med lagom mycket flätor!

Vårt stickcafé  har som vanligt fortsatt även under sommaren. Vi har varit ett stadigt gäng som stickat på Wayne's coffee varje onsdagskväll. Fr.o.m. denna veckan har vi återgått till Tant Anci och Fröken Sara som är vår vanliga bas. Den 3 september startar också eftermiddags-stickcaféet på Cafe Basilica igen. Uppdatering om Mittmaskans stickcaféer i Sundsvall finns på facebook: Stickkafé i Sundsvall och i bloggen Mittmaskan.

Sommaren

Så har sommaren åter vridit sig runt sin axel. Som vanligt känns det lite vemodigt nu när kvällarna har mörknat och det finns ett stråk av kyla i luften. Riktigt som vanligt har det inte varit denna sommar. Ingen stabil högtrycksperiod utan mest växlande molnighet med avbrott av solglimtar och regnskurar. Aldrig har jag badat så lite någon sommar förr (dvs om man inte räknar bassängbaden. Första badet i havet ute på Alnön skedde förra söndagen!
Mycket läsning och förstås en hel del stickning har det blivit. Inga längre resor utöver en kort fjällresa, en tur till vänner i Oxelösund, ett besök vid Höga kusten och en rad spelmansstämmor.

Tidigare läst del ett

En tillbakabläddring i Läsdagboken, alltså mina läsnoteringar på papper med penna visar att det fortfarande finns en bibba att överföra hit lästa från mars och framåt.



Först ut en rad deckare:
Sista jouren av Karin Wahlberg. Faktiskt en omläsning, det är inte ofta jag läser om deckare. Den här omläsningen hänger ihop med ett uppdrag att skriva en författarpresentation av Karin Wahlberg för Alex författarlexikon. Sista jouren är den första boken i hennes deckarserie om läkaren Veronika Lundborg. Den står sig tycker jag. Hela serien som hittills kommit i åtta delar är läsvärda men alla är inte lika bra som Den sista jouren.
Jag kan inte se i mörkret av Karin Fossum är en välskriven men mycket otäck berättelse om en ensam man som blir en mördare.
Viskleken av Arne Dahl är en omstart i en ny serie om Paul Hjelm och hans kollegor i det gamla A-gruppen från de tio tidigare böckerna som startar med Misterioso och avslutas med Himmelsöga. Paul Hjelm och de andra har nu blivit placerade i en europeisk brottsbekämpningsgrupp. Arne Dahl fortsätter här att skriva en spännande, välskriven och intellektuellt stimulerande deckare. Sen jag läste Viskleken har ännu en del i serien hunnit komma ut, Hela havet stormar.
Marianne Peltomaas Och jag skall avlägsna din slagg utspelar sig i Helsingfors. Trevligt att läsa finlandssvenska var det men utöver att det handlade om att en pyroman härjade i staden minns jag ingenting av deckaren.
Även Allt vad marken gömmer av Annika Sjögren som utspelar sig i Härnösand flög förbi utan att göra intryck. Både Marianne Peltomaas och Annika Sjögrens deckare kan klassas som i första hand plats-centrerade. I bådas böcker tar beskrivningar av städerna stor plats, ibland undrar man om det är en turistbroschyr man läser. 
Anna Bovallers deckare tillhör deckargenrens andra stora kategori, den som har en yrkeskategori i centrum. Oftast rör det sig om författarens eget yrke. Anna Bovallers deckare handlar om juristen Petra Wester. Äppelkyrkogården, hennes tredje bok i serien utspelar sig i Ungern med anknytning till revolten 1956 och på Österlen. Faktiskt riktigt spännande, betydligt bättre än Svärmaren som jag tidigare läst.
Elias Palms Corpus delicti är på motsvarande sätt en deckare av en rättsläkare om en rättsläkare. Hans bok är till stora delar en pedagogisk beskrivning av rättsläkarens arbetssituation. Som reportage betraktat riktigt intressant läsning. Deckarintrigen med koppling till huvudpersonens barndom är spännande men kantiga personskildringar och dåliga övergångar mellan yrkesskildringen och intrigen faller den under läsningens gång.
Känslan av död är den första boken jag läst av engelska Elly Griffiths. Hennes huvudperson är arkeologen Ruth Galloway som bor vid havet i Norfolk. På svenska finns totalt fyra böcker översatta om Ruth.
Thomas Kangers Drakens år med kriminalinspektör Elina Wiik i centrum tar avstamp i Västerås men rör sig sen  från Afghanistan tvärs över USA och vidare till Vietnam med en sväng runt norra Jämtland. Mycket spännande läsning, egentligen mer thriller än deckare.

Pågående

Åter en grå dag med en del regn. När man är hemma gör det faktiskt inte så mycket. Här i Sundsvall har faktiskt vädret hittills i sommar varit helt okej för min del. En del regnande men också mycket sol. I förra veckan dessutom några dagar med högsommarvärme och även varma kvällar.
Istället för att backa tillbaka till listan på tidigare läst och stickat och pricka av där kommer här en sammanställning av det som är pågående. Jag håller alltid på med flera parallella läsningar och stickningar. Vad gäller böcker så är det för tillfället ovanligt många till och med för mig:
* Agaat av Marlene van Niekerk som utspelar sig i Sydafrika och handlar om förhållandet mellan den äldre lantbrukarhustrun Milla som är förlamad i ALS och Agaat den unga svarta kvinna som växt upp i familjen och nu sköter henne. Den är precis lika stark och gripande som jag föreställt mig men den går dels därför inte att sträckläsa dels också för att den är så stor och tung.
* Causa Mortis av Elias Palm är en spänningsroman, den andra delen om rättsläkare Ella Andersson. Liksom sin huvudperson är Elias Palm själv rättsläkare. Jag har nyligen sträckläst Corpus Delicti den första boken om Ella Andersson som till stor del är en initierad och pedagogisk reportageberättelse om rättsläkares arbetssituation med en anknytande mordhistoria. Rätt intressant läsning även om gestaltningen av främst huvudpersonen lämnade en del att önska.
* Korparna av Thomas Bannerhed, förra årets August-vinnare har stått och väntat i bokhyllan ett tag. Det är en mycket känslofull nära skildring av den 12:åriga Klas som lever med en exentrisk pappa och sliten mamma på ett småbruk i Småland. Jättefina naturskildringar och fågelbeskrivningar. Den läser jag också långsammare än vanligt för att njuta.
* En diktsamling av Lina Ekdahl som ser ut som en av Konsums blå vita produkter från 1980-talet. Blev varse henne i radions Biblioteket i våras. Jättebra vassa dikter! Hennes dikter sätter ord på och kompletterar Liv Strömqvists serier.
* Linn Ullmanns Det dyrbara är sommarens följetong i DN. Ett familjedrama där en barnflicka hittats död efter att ha varit försvunnen länge. Lite rörigt att hålla ihop berättelsen genom dagligt snuttläsande.
* Stryparen av Jonas Moström är sommarföljetong i Sundsvalls Tidning. Den senaste i en lång rad av hans deckarserie som utspelar sig i Sundsvall med anknytning till sjukhuset och läkaren Erik och kriminalaren Johan som huvudpersoner . En av hans sämre tycker jag efter 17 avsnitt lästa.
* Som radioföljetong pågår Marie Hermanssons Himmelsdalen som handlar om Daniel som hälsar på sin tvillingbror som vistas på en rehabiliteringsklinik i en isolerad trakt i Schweits och blir övertalad att byta plats med sin bror under några dagar. Förstod när den kom ut att det skulle vara en hemsk berättelse och hade inte tänkt läsa den därför. Men kunde inte låta bli att lyssna på de första avsnitten när den dök upp i radion. Ja det är en obehaglig berättelse men både intressant och spännande.
* Ännu en "lyssningsläsning" är Till offer åt Molok av Åsa Larsson i hennes egen uppläsning. Liksom i hennes tidigare deckare får man följa juristen Rebecka Martinsson som nu bosatt sig i sin farmors hus i Kurravaara utanför Kiruna. Berättelsen startar mycket starkt med en björnjakt. Parallellt med den nutida mordhistorien och Rebeckas problem på arbetet berättas en historia från 1900-talets första år som utspelas i nybyggarsamhället Kiruna kring gruvdisponenten Hjalmar Lundbom. Mycket spännande och intressant är också denna lyssning med ett extra plus för Åsa Larssons uppläsning.

Lika många stickningar som böcker har jag inte på gång, bara fyra som är aktiva:
Först och främst det Geilska Rundstykket. Har stickat intensivt på den i ett par veckor och har nu bara nedre delen på bakstycket och ärmarna kvar.

Den senaste veckan när Gratitude-sjalen blev klar, har den istället  fått sällskap av först Fellowship, sen ännu ett par muddar och sen i förrgår av en babykofta.

Gratitude i ull från Ateljé Norrgården

starten på Fellowship, en sjal i Sagan om ringen-anda

mudd i trefärgad prick

babykofta i Zauberball o Fabel

Till sist nya garner som jag inte kunde motstå när Mittmaskan hade stickcafé hemma hos Maria med Garnkorgen i källaren förra onsdagen när Gatufesten tog över Sundsvalls centrum.

I inköpet ingick också ett par häften från Sandnes och Zauberball-nystanet  från  bilden ovan

Stickcaféet flyttar på onsdag (11 juli) till Wayne's Coffee på Storgatan som vi brukar göra på sommaren.

Gemensamhetsstickningen Landhöjningen

Nästan en månad sen det blev något skrivet här. Som vanligt hinner det hända en hel del. För mig har det varit en intensiv stick- och läsperiod. Helgen före midsommar ordnade Hemslöjden i Medelpad och Ångermanland en resa till Stockholm  med mål att iscensätta en gemensamhetsstickning på Liljewalchs under lördagen. Stickare från våra landskap hade i våras stickat varsin del till verket på temat skog, älvar och hav kopplat till vår natur. Nu på Liljewalchs stickades alla våra delar, 24 st, ihop till verket Landhöjningen. Här några bilder för att illustrera det hela:

Här kan man i bakgrunden också se Yvonne, Lennart och Sara, våra spelmän som spelade låtar från Medelpad och Ångermanland under stickningen.

Min ruta, skog i dominostickning. Ovanför den gemensamma landhöjningen som stickades i gråa garner.

Hela Landhöjningen så långt vi hann under eftermiddagen på Liljewalchs. Fortsättning kommer att ske i Sollefteå och Sundsvall  och säkert på ytterligare orter i Västernorrland i höst i samband med Hemslöjdsarrangemang.

Under Stockholmshelgen hann vi förstås utöver Liljewalchs också besöka de övriga jubileumsutställningarna på Nordiska och Valdemars Udde. Mycket intressant alltihop men mest imponerad blev jag av Liljewalchs utställning. Alla fantastiska löv och mycket annat vackert och inspirerande! Lite synd att skogen av löv är så tät, det var svårt att se en hel del. Jag förstår inte riktigt varför man inte istället placerade löv-utställningen på Nordiska, i den stora pampiga hallen där skulle de ha kommit mer till sin rätt.

Några löv:

wwkip i Sundsvall

En härlig stickdag i strålande solsken blev det i Vängåvans park igår! Flertalet från Mittmaskans stickcaféer kom och en del andra stickare som lockades av  presentationen av wwkip och medföljande stickreportage i Sundsvalls Tidning.

Världstickardagen

Det är dags för wwkip - world wide knit in public! Vi stickare i Sundsvall samlas för att sticka tillsammans i Vängåvan på lördag den 9 juni kl 12. Alla är välkomna, även virkare och ni som håller på med annat handarbete! Ta gärna med en egen stol och fika. Skulle det bli dåligt väder, trots att prognosen visat sol och lite värme, så går vi istället till Kulturmagasinet.

Stickresan till Danmark

Bilden är från Marias garnhändelser

Tillsammans med 49 andra stickerskor deltog jag för två veckor sen i en fantastisk stickresa till Danmark i föreningen Stickas arrangemang. Vi åkte tidigt en morgon med färjan från Göteborg till Fredrikshavn och återkom drygt två dygn senare fyllda med inspiration och massor med garn i packningen efter en busstur som tog oss runt en stor del av Jylland. Det var inte lite vi hann med: möten med tre fantastiskt duktiga danska stickdesigners Marianne Isager, Bente Geil och Hanne Falkenland, besök på ett ullspinneri och en garngrossist. Dessutom ett stickcafé med den danska stickföreningen Gavstrikk. En stor del av tiden gick åt till bussresandet, förstås, Jylland är rätt stort och vår svenska chaufför från Lilla Edet som litade på sin gps lyckades köra vilse så att vi vid ett tillfälle hamnade på rätt gata men i fel kommun. Men  lite extratid i bussen för 50 stickerskor = extra sticktid :)

En hel del garn följde med i bussen tillbaka till Sverige. Jag köpte garn till en tröja, en kofta och två par sockar och lite till. Och just det i samma färgskala som vanligt. Det är svårt att avstå från det som man upplever som vackrast...

Allra mest förtjust blev jag i Bente Geils design och särskilt i hennes nya garn i ull/bomull. Velade mellan tröjan Rundstykke och koftan Paneldebatt och landade i tröjan. Även koftan Bredbånd lockade. Geilsk heter hennes märke.
Hos bl.a.  Marias garnhändelser, Tålamodspåsen, Eva i Halmstad och Astrids handarbete kan man läsa mer om Danmarksresan.
Ett jättetack till Sticka som ordnade resan och särskilt till Sanna och Eva som var superba reseledare!
Som en extrabonus på resan var vädret. Sol och sommarvärme för första gången i år - hittills enda tillfället. Nja sommaren varade faktiskt de två dagar till som jag stannade i Göteborg efter Danmarksturen.

Tema högervindar och förintelsen

Min läsning kring reaktionära högervindar i dagens Europa, som kom att landa i Förintelsen startade med Säg ifrån av Stephane Hessel, en kort pamflettliknande text som uppmanar till kamp för rättvisa och solidaritet. Dess styrka hänger ihop med att författaren är 93 år och har ett förflutet som fransk motståndsman under kriget, senare diplomat och var en av dem som drev fram FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Under senare år har han gjort många resor i Palestina och arbetat aktivt för en ickevåldsinriktad lösning på konflikten där.

Strax efter skrev Maria Sveland en känslosam krönika i DN om högerextremismen i Europa och funderade kring likheter med det som hände under trettiotalet utifrån Magnus Lintons De hatade: om radikalhögerns måltavlor. Jag blev starkt berörd av det Maria Sveland skrev och något förvånad över den kritiska reaktionen men beställde genast boken på biblioteket. Samma vecka som rättegången mot förövaren i Norge startade läste jag den sen. Magnus Linton är journalist och hans bok innehåller tre fördjupande reportage om läget i Ungern kring romernas situation, om antiislamismen i Nederländerna och om det som hände i somras på Utöja i Norge. Han gör ingen djupare analys men kopplar genom sina reportage och intervjuer som ingår där ihop de olika skeendena. Än mer skrämmande blir det när man som Maria Sveland också fäster blicken vid den starka antifeministiska strömning som också finns där.

  

Samtidigt öppnades en utställning på Kulturmagasinet kring svenskhetens ursprung inriktad på den nationalmyt som byggdes i vårt land under sent 1800-tal och framåt kring renheten och ädelheten hos den svenska rasen. Man lyckades bygga en vetenskap kring rasbiologi utifrån mätning av skallar och startade 1921 ett statligt rasbiologiskt institut för att rädda det svenska folket och särskilja rasen från avskum som lappar, finnar och tattare. Och senare även judar. Min nästa bok i temat kom att bli Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Även hon journalist som efter att ha fått drygt 500 brev skrivna från föräldrar till ett ensamkommande flyktingbarn i sin hand kom att skriva denna mycket gripande berättelse med anknytningar både till förintelsen, svensk flyktingpolitik, fascismens utbredning och inte minst Ingvar Kamprad.



Elisabeth Åsbrink fick Augustpriset 2011 för sin bok. Mycket välförtjänt! Förra veckan var hon här i Sundsvall och föreläste om Otto den ensamkommande flyktingpojken på 13 år som 1939 kom till Sverige tillsammans med 62 andra barn med judiskt ursprung från Wien genom Israelmissionens försorg, en mycket suspekt organisation med nära anknytning till Svenska kyrkan som bedrev judemission och  tog det som sin uppgift att rädda kristna ickeariska barn. Breven som är bokens stomme är skrivna till honom  av hans föräldrar och nära släktingar under åren fram till att de försvinner i förintelsens djup. Jag säger bara: Läs den! Den har dessutom nyligen kommit i pocket.

I DN läste jag så en välskriven recension av Ulrika Milles om Lizzie Dorons Min mors tystnad som också knöt an till förintelsen. Lizzie Doron är född och uppvuxen i Tel Aviv bland jiddish-talande flyktingar från hela Europa , hennes båda föräldrar var överlevare som lyckades ta sig till Israel efter kriget. I sin första bok Varför kom du inte före kriget? berättar hon tragikomiskt om sin mamma Helena som under hennes uppväxt ständigt gör konstiga saker. Hon blonderar Alisas (Lizzies) hår och gräver ner ägodelar i trädgården. Hon kräver att kvarterets galna kvinna ska få vittna i den pågående rättegången mot Eichmann. Alisa och hon lever ensamma och hon vägrar prata om Alisas pappa. I Min mors tystnad fördjupas hennes berättelse och blir alltmer fylld av tragik, den handlar om hur sökandet efter pappan får ny kraft efter att Alisa träffar sina barndomsvänner i samband med att en av kvarterets kvinnor dött. Som flicka kämpade hon för att få veta men alla runt om i grannskapet teg. Att läsa om hennes sökande och insikter kring det hon finner är både spännande och starkt gripande.  Det är en mycket stark skildring av de omöjliga förtvivlade val som hennes föräldrar och även andra överlevare ställdes inför i livet efter förintelsen.

Tema tanter

Jag har som vanligt läst en hel hög böcker sen senaste uppdateringen här. Det är helt omöjligt att hålla jämn takt mellan läsandet och skrivandet för min del, det är bara att inse!
Två teman fick sin start under april; tema tanter och tema högerextremism. Ingetdera av dem var direkt planerade utan växte vidare ur utifrån kommande impulser i nyhetsflödet via media och kulturevenemang. Och inte minst genom att jag lyckades få tag på böckerna på biblioteket.
Tant-temat inleddes med Barbro Lindgrens 75-årsdag och upptäckten att jag inte var uppdaterad när det gäller hennes senaste böcker. Så i rask följd läste jag Jag säger bara Elitchoklad, Det är roligt att veta bäst, Prinsessan Rosa och Ingenting hände, två gånger. Alla består de av korta kärnfulla betraktelser av hennes vardagstillvaro, mestadels promenader i det öländska naturlandskapet med hunden Mimmi där naturens årsväxlingar följs, om möten med grannar i närområdet som alla har sina egenheter och projekt och djur och växter kring hennes hus. Allt mycket ömsint skildrat. Prinsessan Rosa  handlar om livet med bulldoggen Rosa, den tredje och sista boken som hon skrivit om Rosa. Den fina TV-filmen om Barbro som sändes i samband med hennes födelsedag följer Ingenting hände, två gånger nära. Men det gör varken filmen eller boken sämre, tvärtom.

  

Under min Barbro Lindgren-läsning dök en annan favorit i samma genre, Bodil Malmsten, upp i Babel. Jag fick en plöstlig längtan efter hennes loggböcker och uppsökte biblioteket. Ännu en sträckläsning vidtog bestående av Kom och hälsa på mig om tusen år och De från norr kommande leoparderna. Båda två har jag läst tidigare men det blev en lika trevlig läsning denna gång. Även Bodil Malmsten skildrar vardagslivet med excentriska grannar, sina frustrationer och funderingar om livet i korta betraktelser. Liksom Barbro Lindgren bor hon på två ställen och åker regelbundet emellan. Hennes senaste loggbok Och en månad går fortare än ett hjärtslag är det kö till på biblioteket och i den väntar bla jag.




Bodil Malmsten har en välbesökt blogg men är noga med att framhålla att loggböckerna tar vid där bloggen slutar. De innehåller också andra texter. I bloggen, men också i loggböckerna, skriver hon en hel del om sin läsning. Det gör också Merete Mazzarella, min tredje författare i tant-temat. Liksom de båda andra utgår hon från sitt eget sammanhang och reflekterar kring det hon upplever i sin nära omgivning. Merete Mazzarella är kanske inte lika välbekant som Barbro och Bodil är, hon är finlandssvensk litteraturvetare som nyligt gått i pension men inte för den skull alls slutat arbeta. Hon skriver intellektuellt resonerande med anknytning till det hon läser och iakttar och upplever. Tidigare har hon bla skrivit om att bli äldre, om läsning, om sin mammas sista år och om att ha barnbarn. Hennes förra bok handlade om att gå i pension. Nu har jag läst hennes senaste Det enda som egentligen händer oss: ett år i livet. Hon fortsätter här skriva om tillvaron efter 60 och om en ny kärleksrelation som innebär ett uppbrott. Mm, mm. Ibland blir jag irriterad på det jag upplever som inskränkt von oben-attityd och självupptagenhet men framför allt imponerar hennes hissnande, vidsträckta läsning och skarpa förmåga att sammanfatta det hon läst och med humor och skarpsinne utveckla sina tankar.  Lustigt nog är inte heller hon stationär utan förflyttar sig mellan sina hem i Helsingfors och Borgå och även Uppsala. Varför hon fortsätter att regelbundet återvända till sin man i Uppsala under hela bokens år samtidigt som hon lever samboliv i en ny lägenhet i Helsingfors är för mig obegripligt. Inte förrän i bokens slutskede tar hon initiativ till skilsmässa.



Barbro, Bodil och Merete fick sin sammanlänkning för mig under tantologi-föreläsningen på Kulturmagasinet för ett par veckor sen som Eva Söderberg som är litteraturvetare på Mittuniversitetet höll. Hon vred och vände på begreppet tant i förhållande till äldre kvinna som både anses vass, föråldrad och egensinnig (och en  hel massa mer) och presenterade en nyutkommen tvärvetenskaplig antologi (eller (t)antologi som hon också medverkar i, Tanten, vem är hon? Den håller jag på med just nu. Riktigt intressanta uppsatser kring olika aspekter på tanter. Inte visste jag att det fanns så mycket forskning om äldre kvinnor! Nu tror jag inte att Barbro, Bodil och Merete kallar sig just tanter, men de ingår i vilket fall som helst i kategorin äldre kvinnor!

Färdig

Nu är den klar, min norska Bolero, stickad i Raumas fin-ull efter Sidsel Höiviks design. Själva stickandet gick rätt fort, det som har tagit tid var broderandet av kedjestygn och blombårder och inte minst alla virkade kantvarv.

Det är förstås meningen att bilderna skulle hamna bredvid varandra, men bloggers layout vill inte alltid som jag. Inte har det heller blivit lättare när dom envisas med att ändra ordningarna just när man tror att man börjar haja...

Färdigstickad nu maj har också mitt bidrag till Medelpads och Ångermanlands Hemslöjds Gemenskapsstickning till Hemslöjdens 100 års-jubileum blivit.

Uppdraget var att sticka ett stycke granskog var, några skulle också sticka älvar. Nästa steg är att alla delar skall sättas samman till en stor rund gemenskapsstickning som skall avslutas av oss stickare vid firandet på Liljevalchs i Stockholm den 16 juni.

Kultur i blandade former

Valborgsmässoafton och äntligen vår! Jag sitter på balkongen och njuter av värmen i luften och den allra första grönskan och tänker tillbaka på aprils alla kulturupplevelser.
Först Stockholmsresa veckan innan påsk med både utställningar och teaterbesök; Ai Weiweis utställning i frihamnen och  Eija-Liisa Ahtilas filmiska installationer Parallella världar på Moderna, Till Damaskus på Dramaten och Onkel Vanja på Stadsteatern. Hemma i Sundsvall intim och nostalgisk grekisk konsert med Taximi på Almania, en storslagen kväll med Nordiska kammarorkestern där sopransolisten Susanna Andersson framförde Benjamin Brittens tonsättning av Rimbauds Les illuminations, en berörande folkmusikföreställning "Himmelskt folk(ligt) och livets alla små mirakel" med musiker, kör och dansare i kyrkan (Swings spelstuga, Ceciliae vokalensemble och Kerstin Meurling), ännu en fantastisk musikkväll denna gång med Nordiska kammarensemblen och slutligen sista föreställningen av Teater Västernorrlands både vemodiga och roliga pjäs om Norrland "Ljusets hastighet".
En trevlig författarkväll på Kulturmagasinet med Elisabeth Rynell (som bla skrivit Hohaj) och en kul söndagseftermiddag med rubriken "Tantologi" där Eva Söderberg som är litteraturvetare på Mittuniversitetet föreläste om tanter. Tantologi kan uttydas som läran om tanter och som tant-antologi. En sån tvärvetenskaplig (t)antologi har just utkommit där Eva är en av författarna. "Tanten, vem är hon?" heter den och ser mycket intressant ut, jag beställde den genast och har hittills bara hunnit bläddra i den.
Båda läsecirklarna har haft sammankomster. Lästanterna träffades kring Emma & Uno av Märta Tikkanen och Läsecirkeln på biblioteket diskuterade Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av den unga kinesiskan Xiaolu Guo. Och en radda stickcaféer förstås! Både Mittmaskan och stickcaféet på Café Basilika och cafét hos Cinas garn. Dessutom en mycket trevlig stick-workshop anordnad av Cina med Visa Lisa kring stickning på engelska och inspiration och praktiska tips.
Och som vanligt körkvällar med Mousiké när vi sjungit vårsånger och spelkvällar med Gun-Britt å dom som spelar folkmusik.
En riktigt härlig månad att minnas, det gjorde faktiskt inte så mycket att vädret var uselt!

Workshop med Visa Lisa

till minne av Siri

Att Strindberg firas i år är omöjligt att undgå. Den 14 maj är det 100 år sen han dog. Idag den 21 april är det 100 år sen Siri von Essen, hans första fru dog. Inte en rad i DN:s litteraturdel om det idag! Mycket som Strindberg skrev kretsar kring Siri, få kvinnor har blivit lika uthängd och avklädd av sin make i litteraturen som hon. Först nu med Siri av Lena Einhorn har Augusts bild fått ett komplement. Just nu visas P-O Enqvists och Kjell Gredes TV-serie om Strindbergs liv på söndagskvällarna. Jag känner mig mycket tveksam till den bild som där ges av Siri, i del 2 som visades förra söndagen framstår hon (Stina Ekblad) som berusad tidigt på dagen vid ett par tillfällen under exilåren i Schweitz och Frankrike. Undrar just vilken grund det finns till denna gestaltning?
Just nu ligger En dåres försvarstal på nattduksbordet. Måste ju läsa den också efter Siri.
Skall dricka ett glas vin ikväll till minne av Siri von Essen som trots att hon misstänkliggjordes, hånades och förföljdes både officiellt och mer enskilt av sin fd make men ändå tog väl hand om och försörjde sina barn under små omständigheter.

 

Mera vår!

Lider av bristen på vår! Det snöade tätt igår och regnar idag i Sundsvall trots att blåsipporna uti backarna står. Det blir mycket kurande inne med stickningar och böcker. Ser fram emot eftermiddagens stickworkshop hos Cinas garn med Visa Lisa.
Äntligen är ärmarna färdiga på den norska koftan som är mitt UFO för april. Men en hel del återstår, håller på och stickar framkanten som bäst, sen skall den pimpas med diverse broderier, något jag inte tidigare gjort. Vid sidan av koftan stickar jag vidare på dominofilten och har påbörjat en lyxstickning, Tant Koftas sjal Raka Rör i hennes underbara silkesgarn, filisilk.

Bilden är inte alldeles nytagen, har stickat ung dubbelt så mycket under veckan.

Äntligen klara!

Ett segdraget UFO har dessa sockar varit. De skulle ha varit klara i februari men det hann bli april under tiden. Slutsats enkla sockar är för tråkig stickning för att prioriteras.

Lidelse och besatthet

Jag läser alltid flera böcker parallellt. En del böcker blir sträcklästa medan andra måste avnjutas långsamt. Vissa böcker bjuder motstånd och kräver extra energi. Några är tunga och behöver andrum mellan läsningarna.  Hela mars månads läsning har haft ett pågående innehåll av besatthet och lidelse.
Det började med Elif Batumans Besatta med undertiteln äventyr med ryska böcker och människor som läser dem. Elif Batuman är en 34:årig turkamerikanska som snöade in på rysk litteratur som tonåring efter att först haft en rysk musiklärare och sen läst Anna Karenina som 17:åring. Hon började läsa litteraturvetenskap och ryska istället för sitt första ämne lingvistik och blev alltmer besatt av ryska författare. I boken berättar hon både humoristiskt och med inlevelse om konferenser kring rysk litteratur kring bl a Babel och Tolstoj, om en vintrig reportageresa till St Petersburg för att bese återuppbyggnaden av det ispalats som kejsarinnan Anna lät uppföra 1740 på Nevas is och inte minst om sin sommar i Samarkand där hon studerar uzbekiska.
Det är som sagt en mycket rolig och intressant bok att läsa för alla som fångats av rysk litteratur. För mig blev det en återkoppling till 60- och 70-talen. Jag var också besatt av ryska, både språket och litteraturen (och musiken, historien mm) och läste ryska först på gymnasiet och sen i Uppsala och känner igen en hel del i det Elif beskriver. Men mycket är nytt och extra spännande. I Uzbekistan har jag inte varit, inte heller på stora litterturkonferenser eller häftiga reportageresor. Men en av lärarna på slavikum i Uppsala var faktiskt nära släkting till Leo Tolstoj. *****

  

Omslaget är lite märkligt, knasigt, det ger inte boken rättvisa enligt min mening.
Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria  som varit en  lovande skidåkare i sin ungdom blev vintern 2010 besatt av tanken att ta reda på hur fort det går att åka skidor om man åker snabbast i världen. Han börjar en egen intensivträning för att testa sina egna gränser och försöker samtidigt ta reda på mer kring vilka faktorer som spelar in och som avgör vad som leder till störst framgång. Eftersom det är norrmännen som är mest framgångsrika i längdskidåkning så tar han kontakt med deras landslag och följer dem med fokus på Marit Björgen och Petter Northug på träningsläger. Han reser till Tröndelag som både Marit och Petter kommer från och försöker fånga vad som är specifikt för den kultur och miljö som präglar trakten. Jag läste hans artikelserie om detta förra vintern i DN och fann den så intressant att jag genast lånade Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkning som lidelse när den dök upp på bibliotekets hylla för nya böcker. Här berättar han om sina besök hos skidåkareliten i Norge i deras hemtrakter och hur han deltar på träningsläger men också om sin egen skidåkarkarriär som barn och ung i Åsele och gör samtidigt en idéhistorisk genomgång av längdskidåkningen som träningsform och tävlingsgren. Riktigt bra och intressant även för oss vanliga skidåkare! *****




Upptäckte just att den redan finns i pocket, då ser omslaget ut som i den nedre bilden!

Parallellt med Sverker Sörlin och Elif Batuman har jag läst Cigaretten efteråt av Horace Engdahl också han akademiker, ledamot av svenska akademin och också professor. Han kallar själv sina texter mikrobetraktelser, man kan betrakta dem som ett mellanting mellan essäer och aforismer, och uttrycker sig med vass och underfundig eftertänksamhet om tidens företeelser. Ibland nickade jag och log, ibland blev jag irriterad och protesterade mot hans överlägsna förståsigpåarattityd. Men sägas skall att jag läste alldeles för snabbt för att riktigt tillgodogöra mig hans stora lärdom. ****




Även Siri Hustvedts Sommaren utan män och Pia Ingströms Inte utan min mamma räknar jag in i det som kom att bli mitt lidelsetema. Siri Hustvedts roman handlar om poeten Mia som blivit bedragen av sin man. Han har träffat en yngre kvinna och vill ha en paus i deras äktenskap. Hon bryter ihop och reser iväg till sin hemstad i Minnesota för att tillbringa sommaren där med att umgås med sin åldriga mamma och hennes vänninor på ett äldreboende och att leda en poesikurs för tonårsflickor. Länge tyckte jag boken var pladdrig och rörig rentav tråkig men ibland är det bra att ändå fortsätta, den tog sig på sid 164 av totalt drygt 200 sidor och var ändå värd att läsas. ***
Siri Hustvedts bok är tydligt en roman men som läsare kan man inte låta bli att ge den självbiografisk grund, kanske inte otroheten, men huvudpersonens bakgrund mm. Pia Ingström är finlandssvensk kulturjournalist på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Hennes bok är helt inriktad på hennes egen bakgrund uppdelad i en del som handlar om hennes uppväxt och ungdomsår och en som handlar om hennes mammas släkt framför allt om hennes båda morbröder. Hon skriver ömsint om sin mamma och öppenhjärtligt om sitt stora läsande (min koppling till besattheten) som löpte från Anne på Grönkulla och Kulla-Gulla över till det hon kallar mentalsjukdomsfiktion ex Sylvia Plaths Glaskupan och Hanna Greens Ingen dans på rosor. Hon sommarjobbar några år på Beckomberga i Stockholm och skaffar sig egna erfarenheter av psykiatrisk vård och läser bla turkiska och åker på sommarkurs till Istanbul. Synd att boken inte fördjupades och stannade där vid ungdomsskildringen. Den andra delen om hennes mamma och hennes bröders uppväxt blir mest till ett referat utan udd av de intervjuer hon gjort med morbröderna med några betraktelser om klassresan de gjort.
Lite lustigt utifrån detta med lidelse; både Siri Hustvedt och Pia Ingström refererar i sina böcker till Stendhals syndrom, ett psykosomatiskt tillstånd som kännetecknas av snabba hjärtslag, yrsel och hallucinationer och inträffar nr en individ blir överväldigad och lamslagen av intryck av något som är både vackert och hänförande (ex renässanskonst i Florens).