Nyligen stickat

Det har blivit en hel del stickat på sistone med utgångspunkten att använda garner i förrådet.

Zetor, ett sjalmönster jag gillar att sticka som har lagom utmaningar, det är omväxlande utan att man behöver stirra ner i mönstret och räkna vid varje varv. Har använt Drops lacegarn som var både lättstickat och drygt.

Ett av mina absoluta favoritgarner sen många år tillbaka är Regnbågens bomullsgarn. Många bomullskoftor i baby- och småbarnsstorlekar har det blivit under årens lopp till barn, barnbarn och vänners barn och senare barnbarn. Oftast kombinerade jag med billigare garn typ Bianca för att spara på det dyrare mer exklusiva Regnbågen. Att som ovan sticka en hel kofta i enbart Regnbågen som ovan ansåg jag vara för dyrt. Den här är i ett eget utformande i storlek ung 2 år. Här köper jag oftast Regnbågen-garn numera, brukar köpa några härvor i taget i samband med andra inköp.

Sen har det blivit en del stickningar i det mindre formatet, handledsvärmare, torgvantar och babysockar. Bra projekt för restgarner!

Har använt Visjögarn, Noro Kureyon Sock, Debbie Bliss baby cashmerino och det tyvärr utgångna Silke Merina från Hjertegarn. Torgvantarna är stickade efter mönstret Spirogyra från Knitty, det har också varit med i Stickameras muddklubb. De andra muddarna, Uddmudd och de randiga är från Tant Koftas fina design

Obs de sista sockarna är i storlek nyfödd baby, de övre för 1-2 åringar. De övre är stickade i Debbie Bliss och Silke merino som ovan, de små i Regia cotton colors, mönstret heter Hunca Munca.

Tack vare 12 under 12 under 2011 minskar min UFO-samling stadigt. Ambitionsnivån som är satt till att klara av en ofärdig stickning i månaden är precis lagom för mig. Senaste FO:t är Drakvantarna, Dragon paws, ett roligt mönster att sticka, om än lite pillrigt, man måste ha mönsterkoll hela tiden. Det finns här att köpa.

Kulturveckor

Kultur är för mig ett livselixir. De senaste veckorna har det varit intensivt på kulturfronten.
Förra tisdagen var det dags för första sammankomsten i bibliotekets läsecirkel, som det är tredje terminen jag deltar i. Vi var åtta kvinnor och en man som hade läst Sputnikälskling av Haruki Murakami. Ett trevligt samtal blev det kring en bok om kärlek och ensamhet och förflyttningar mellan olika dimensioner av verklighet. Jag blev glatt överraskad av den. Fågeln som vrider upp världen (läst i våras) tröttnade jag på under läsningen och tappade greppet om, tyckte inte den hängde ihop. Sputnikälskling är mer sammanhängande och väcker många funderingar. En bra bok att läsa tillsammans. ****
Onsdagen bjöd på en föreläsning kring Frida Stéenhoff, en radikal kvinna som levde och verkade i Sundsvall kring förra sekelskiftet. Hon skrev dramatik om kärlek och sexualitet och debatterade tabubelagda frågor om moral och ansvar och hade ett stort kulturellt kontaktnät där bla Ellen Key och Hinke Bergegren ingick. Föreläsningen hölls av Christina Carlsson Wetterberg som skrivit en biografi om Frida Stéenhoff där hon sätts in i ett litterärt och politiskt sammanhang. Verkligen mycket intressant, både föreläsningen och boken, som jag just läst ut. Föreläsningen inleddes med en kort dramatiserad stadsvandring i Sundsvalls centrum där Tina Johansson som annars är museipedagog gestaltade Frida Stéenhof och i hennes skepnad visade var hon bodde under åren här beskrev hur samhället såg ut. ... bara ett öfverskott af lif heter Christina Carlsson Wetterbergs biografi. ****
Veckan fortsatte med Kammarmusik på torsdagen, Nordiska Kammarensemblen spelade musik av Patrik Källström, violinist i Nordiska Kammarorkestern, vår "lokala" klassiska orkester och med barnteater på fredagen. Einar, mitt yngsta barnbarn och jag såg en dramatisering av Astons stenar som Teater Pero gjort. Den gick hem hos både Einar och mig.
Dagen efter besöktes Sundsvall av författaren Lasse Berg som höll en mycket intressant föreläsning om människans ursprung. Jag har ännu inte läst hans böcker  Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari, men föreläsningen gav mersmak, köpte den första boken.
Lika intensivt blev det inte den senaste veckan, inga kulturevenemang alls i Sundsvall för min del. Istället blev det både teater och utställning i Stockholm. Fick i 60 års-present en inbjudan av två gamla nära vänner som flyttat tillbaka till storstan för några år sen. I presenten ingick att jag fick välja vad vi skulle se. Mitt val blev Huset vid flon som spelas på Stockholms stadsteater i regi av Niclas Hjulström. Pjäsen bygger på Kjell Johanssons bokserie som numera benämns De utsatta (på två av tre böcker Huset vid Flon och Sjön utan namn, som i höst fått en fjärde avslutande del, Det var inte jag). Han beskriver två syskons eländiga uppväxt under 40- och -50-talet i Midsommarkransen och hur de hanterar sina minnen och upplevelser senare i livet. Jag tyckte mycket om böckerna, när jag läste dem och ser fram att läsa den sista delen. Pjäsen höll måttet, en fin gestaltning, bra skådespel.  Samma dag vi såg pjäsen fanns en bra artikel av Agneta Pleijel i DN om Kjell Johansson och hans romansvit.
På Fotografiska muséet vid Slussen såg vi utställningen av Robert Mapplethorpes fotografier. Mycket gripande, både vackra bilder och en del chockerande. Visste inte att han var en så skicklig fotograf.

Självbiografiska romaner

Det ges ut många biografier, en del är självbiografiska andra har biografisk grund. Det finns också en växande ström av böcker som betecknas som romaner av självbiografisk karaktär. I bokcirkeln Lästanterna har vi inlett hösten med att läsa Det gångna är inte en dröm av Theodor Kallifatides. Han berättar om sin uppväxt i Athén, om pojktillvaron på gatan, om förälskelser, den hårda tillvaron i skolan och sen inkallelsen i det militära. Hur han utvandrade till Sverige och här äntligen fick möjlighet att studera vidare mm mm. En varm skildring fylld av kärlek och lidelser. Vi tyckte alla om boken, jag blev glatt överraskad, har läst några av hans tidigare romaner och inte varit alls lika förtjust. ****
Strax innan läste jag Karl-Ove Knausgårds Min kamp 2, denna i svensk översättning. Hans självbiografiska berättande flödar fritt fram, man tappar nästan andan ibland i ordflödet och det öppna associerandet som läsare. Del 2 handlar framför allt om hans tillvaro som småbarnspappa i Malmö. Ibland blir det lite för mycket, men jag är ändå imponerad och fascinerad av hans gestaltning av den moderna samtida mannen och ser fram mot de kommande delarna. ****

Deckare i augusti

Jag läser en hel del deckare och betraktar dem oftast som avkopplingsläsning emellanåt. Tre deckare blev det i augusti. Två gamla favoriter och en ny bekantskap.
Ann Cleeves har tidigare skrivit fyra deckare i en serie med årstidsanknytning som utspelar sig på Shetlandsöarna som jag gillade framför allt för miljöskildringarna och personbeskrivningarna, intrigerna blev ibland lite väl skruvade. Hennes senaste bok, Dolda djup är den första i en ny serie med en kvinnlig kommissarie som huvudperson. Den utspelas i trakten runt Newcastle. Mitt omdöme består = ****
Ian Rankin är också en tidigare favorit med sina deckare från Glasgow. Även han har avslutat en lång serie och påbörjat en ny (egentligen vet jag inte om det är en serie utan har bara antagit det). Misstro har jag lyssnat på som ljudbok. Upplevde den som spännande men väl rörig, hade svårt att hålla ihop intrigen och hålla isär personerna. Antagligen berodde det på lyssnandet, på att mitt ljudminne är sämre eller mindre utvecklat än läsminnet. Nästa bok av honom skall jag definitivt läsa. ***
Jussi Adler-Olsen är en ny bekantskap. Hans Fasanjägarna som utspelar sig i Köpenhamn med omnejd är  både spännande och otäck. En bok som kräver sträckläsning, lite väl mycket obehagligt våld för min smak. ****
Två sommarföljetonger har jag följt i sommar i DN och Sundsvalls Tidning. Håkan Nessers nya bok Himmel över London var DN:s följetong. Någon deckare är det inte mer spionroman med flera parallella handlingar som utspelas från slutet av 60-talet och fram till nutid. Den hoppar hit och dit både mellan personer och i tiden. Minst sagt rörigt, inte blev det lättare av att läsa den uppstyckat dag för dag. När sen hela historien började dela upp sig i olika berättarnivåer där den ena berättelsen blev skapad i den andra blev det alltför obegripligt och skruvat och jag tappade  intresset. **
Jens Lapidus Livet deluxe tredje delen i hans serie om Stockholms undre värld har man kunnat följa i ST. Även den lite hoppig i sin uppbyggnad. Spännande javisst men inte någon berättelse som fångar mitt intresse eller fungerar som avkopplande läsning. Skulle inte läst den om den inte varit sommarföljetong. **