tisdag 15 juli 2014

Mot Västkusten

MJag tycker om att åka tåg. X3000 ilar fram genom det uppländska landskapet mot Uppsala och Stockholm. Sen blir det byte till Göteborgståget. Undrar hur många gånger jag gjort den här resan. Lyssnar på Sommar i lurarna och varvar stickandet med att läsa Kupé och dagstidningar. Tack vare SJ:s sommarrabatt åker jag 1 klass och njuter av extra utrymme och ett ovanligt lugn på tåget. 


Många Sommar finns det att lyssna på. Jag gillar verkligen detta att ha tillgång till SR:s alla program i min egen lilla iPhone alldeles särskilt på resor. 
Fredrik Wikingssons Sommar fick bli först ut. Han har spelat in det på sin farmors äldreboende i Trollhättan där hennes 90 årsdag firas. Det råkar vara Granngården, samma ställe som min mor bodde på under sina sista år. Minns alla resor och besök där under 90-talet. Att Fredrik Wikingsson har Trollhätteanknytning vid sidan av Sundsvallsanknyningen gick upp för mig för en del år sen. Men jag visste inte att också hans pappas släkt fanns i Trollhättan. Hans mormor Karin var under alla år nära väninna till min mor. Hans morbror Anders och jag gick i samma klass i folkskolan. Genom mor visste jag sen att Anders storasyster med familj flyttade upp till Ljungaverk och sen till Njurunda. Tant Karin minns jag som en pigg och aktiv vithårig tant som alltid hade mycket på gång. Fredrik är både utseendemässigt och till sätt så som han framträder i media lik henne.

Resans andra Sommar blev Therese Söderlinds. I sitt program återvänder hon till Bålberget i Ångermanland där den största civila massavrättningen i Sveriges historia ägde rum 1675 under häxprocessernas tid och jämför den tidens häxjakt med vår tids rasistiska strömningar och näthat. Hon pratar om sitt skrivande och om det stora och svåra i att vara förälder. Om ärlighet och fördjupad förståelse för sina egna föräldrar. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa hennes båda romaner "Norrlands svårmod" och "Vägen mot Bålberget" som båda utspelas i Ångermanland. Den första handlar om en familjs sönderfall och en ung kvinnas sökande efter sin barndom. Boken om Bålberget är en slags släktkrönika med nedslag i fyra olika sekel med det som skedde 1675 i centrum. En mycket stark läsning, särskilt delarna från 1600- och 1700-talen. Båda böckerna finns i pocket.

Resans tredje Sommar blev Antje Jackeléns. Också det starkt och lyssnansvärt. Det är mycket positivt att vi äntligen fått en kvinnlig ärkebiskop. 




torsdag 10 juli 2014

Mot Nidaros

Nu har jag återigen bestämt mig för en nystart vad gäller bloggandet! Som tidigare så kommer huvudinriktningen att vara stickning och läsning. Men också en del annat som ingår i min vardag. 


Det har varit en speciell dag idag; min första dag som pilgrimsvandrare! Här i Sundsvall vid Kyrkoruinen i Selånger startar St Olavsleden, en av Sveriges stora pilgrimsleder mot Nidaros (Trondheim). Den norske Olav Haraldsen landsteg här 1030 och gick mot Norge för att kristna landet och ta tillbaka kungatronen. Han blev dödad i Stikklestad i ett fältslag den 29 juli. Kroppen begravdes i Nidaros och den mäktiga Nidarosdomen byggdes. Olav utnämndes till helgon och pilgrimsvandringarna till hans grav tog fart på medeltiden. 
Inom kyrkan har man på senare år återupptagit vandringarna. Sankt Olavsleden har restaurerats och återinvigdes förra året i svensk-norsk samverkan.
Selånger församling ordnar varje sommar en återkommande vandring längs ledens första etapp till Tuna. Jag har länge tänkt delta utan att det blivit av, men så i år var det dags! Det var jag inte ensam om att tänka. Kring 80 hade anmält sig, många hade gått här tidigare men för en hel del var det första gången.
Vandringen inleddes med en mässa vid ruinen. Regnet hängde i luften och kallt var det. På med extratröjan och regnbyxorna och sjalen för att inte frysa. 


Laila, Selångers erfarna vandringsledare samlade ihop flocken och berättade om den svensknorska pilgrimsfanan hon hade fästad på sin stav. De övre delarna är gul och blå, de undre vit och röd. När vandraren kommer till Norge skall fanan vändas så att de norska färgerna är överst.

Varmare kändes det efter några kilometrar när vi kommit upp i marschfart. Vandringen går genom bördig jordbruksmark över böljande åsar förbi Vattjom, ner mot Ljungan-dalen och Tuna.


Både kor och hästar som betade i närheten kom rusande och ville umgås när de upptäckte oss. Selångers och Tuna församlingar bjöd på fika under vägen och höll korta andakter. Verkligen mycket välordnat!



En del av vandringen vandrade vi tysta och fick uppleva hur blommorna vid vägrenen och fågelkvittret i bakgrunden blev starkare. Något regn utöver lite duggande blev det aldrig och vi kunde konstatera att det var ett perfekt vandringsväder. Slutmålet för dagen efter 14 km:s vandring var hembygdsgården i Tuna där vi bjöds på korv och bröd och kaffe med glass till. 
Mycket nöjd är jag efter den första dagsetappen på Sankt Olavsleden.
Målet är att gå till Nidaros, inte i ett sträck utan i etapper lite då och då. Att hänga på organiserade turer när det passar, ibland gå ensam och där emellan söka vandrarsällskap och varva mellan dagsturer och längre utflykter med övernattningar.