Laminaria och Zetor

Här är den, Laminarian! Jag är mycket nöjd. Det var ett roligt mönster att sticka och en underbar grön färgblandning som ger associationer till fjällen, för mig. Så där ser skogslandet i fjärran ut när man står på en fjällsluttning och beundrar utsikten. Schalen är stickad i Evilla, entrådig ull från Estland på stickor 3.5, Addi Lace, som är favoriter just nu. Garnet är lite för stickigt för användning över tunna sommarkläder, så Laminarian får vila för vinterbruk.
Så upptäckte jag att någon stickad mjuk schal passande nu det har jag inte. Men däremot det allra mjukaste garn som tänkas kan - den nyinköpta härvan Malabrigo. Och dessutom ett tips på ett mönster lämpligt för Malabrigo från Cina, nämligen Zetor:



Zetor finns att hämta på Ravelry.
Parallellt håller jag som bäst på med babystickningar och ett par sockar i det senast inköpta Lorna Lace-garnet. Istället för sockklubbens junisockar som jag tyckte var lite väl lika majsockarna, prövar jag att sticka från tån istället för från mudden. Lite knepigt är det med hälen. Det funkade inte alls till TV-tittande utan kräver total koncentration så här första gången, åtminstone.
Jag har dragit ut sockklubbens julimönster idag också. Dom skall absolut stickas framöver.

För övrigt har det hittills varit en trist vecka med halvdant väder. Jag blev förkyld i midsommarhelgen, ett virus som dök rakt ner i bröstet och gjort det tungt att andas. Typiskt, den här veckan hade jag tänkt starta projekt träning med simning, styrketräning och promenader. Men det har blivit ytterligare slöa dagar. Även projektet städa lägenheten och sortera/slänga skräp ligger nere.

midsommar

För första gången någonsin har jag firat en ensam midsommar hemma. Bilden är tagen från min balkong vid midnatt på midsommarafton. På dagen gick jag upp till Norra berget för att ta del av det traditionella midsommarfirandet där med dans kring stången och folkdansuppvisning. Fint väder var det och mycket folk, men nästan inga bekanta. Hem till sill och färskpotatis och sen en stunds fiolspelande, innan stickningen kom fram igen.

I veckan besökte min dotter och jag Garnkorgen , vilket naturligtvis resulterade i nya garner. Några härvor Lorna Lace, två nystan Rowan cotton glance och en oemotståndlig härva Malabrigo. Inte för att jag vet vad det skall bli av det sistnämnda garnet, men det var oemotståndligt. Sökte efter tips på Raverly igår men hittade ingenting som lockade. Ja, jag sökte inte igenom allt, bara de senaste 25 utlagda sidorna (eller vad man kallar varje uppslag med en grupp presentationer). En härva är ju heller inte mycket att komma med, måste förstås köpa lite mer. Kanske det kan bli en schal??? Är det någon stickare som har förslag på en lämplig schal av två till tre härvor Malabrigo?

Nu till böckernas värld:

Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta av Siba Shakib är den senaste boken vi läst i bokcirkeln. Vi blev alla mycket tagna av denna berättelse om den afghanska kvinnan Shirin-Gols liv. Författaren som också är dokumentärfilmare med tysk-iransk bakgrund mötte Shirin-Gol i ett flyktingläger. Boken är en stark och skakande skildring av hur villkoren ser ut för en fyra barnsmamma på ständig flykt. Den är hemsk, naturligtvis, men samtidigt mitt i allt det vedervärdiga som pågår i ett land där det ena kriget avlöser det andra alltmedan kvinnor utsätts för förtryck och förnedring, så finns där också godhet och vänlighet hos enskilda människor. Läs den, den berör! Den finns i pocket.

Samtidigt som jag läste om Shirin-Gol, har jag också återvänt till Moa Martinson och läst om Kvinnor och äppelträd. Blev inspirerad av Mia som skrev om Moa på sin blogg. Också det var en läsning som berörde om kvinnors livserfarenheter under det tidiga 1900-talet i Sverige. Moa är lite svulstig och känslosam i sitt sätt att skriva. Det tar ett tag att komma in i hennes stil. Så ge inte upp för snabbt om du börjar läsa henne, hennes böcker är också läsvärda. Skall söka efter Ebba Witt-Brattströms avhandling om Moa nästa vecka på biblioteket.

Marie Hermanssons Mannen under trappan har jag lyssnat till under stickandet. Den startar i en idyllisk skildring om hur en familj med två småbarn lyckas köpa sitt drömhus i Bohuslän. Efter en tid stöter mannen i familjen på en liten man som säger att han är inneboende i huset och bor under trappan vilket inte alls blir accepterat. Långsamt stegras berättelsen och blir alltmer kuslig på ett suggestivt sätt. Det blir allt oklarare vad som är verklighet och vad som är drömska upplevelser. Bla inträffar ett mord. Ändå är det ingen deckare, men boken är spännande på ett sätt som de flesta deckare inte är.

Min Laminariaschal är färdigstickad och håller på att blockas! Jag väntar otåligt på att den skall torka.

WWWKIP

WWWKIT = world wide knit in public. Eller internationella stickdagen som inföll den 14 juni, i lördags. Här sitter vi i Mittmaskan med våra stickningar i Vängåvan i Sundsvall. Riktigt trevligt hade vi. Det kom fram en hel del folk som blev intresserade, bla flera av mina andra vänner och bekanta. Vi fick idéer om hur vi skulle kunna göra dagen mer känd och synlig nästa år genom annonsering och kanske utställning.







Så här långt hade jag kommit på Laminaria-schalen i lördags. Sen dess har jag stickat mycket. Nu är det bara fem varv kvar. Det har verkligen varit en trevlig stickning, särskilt de sista mönsterrapporterna. Jag gillar färgen också, olika nyanser i naturgrönt. Som en skog med både barr- och lövträd blandat. Det syns inte så bra på bilden ovan. Ska försöka få fram det vid nästa fototillfälle, när den är helt färdig.

Fredagkväll

Sommarlovet har börjat idag för barnen här i Sundsvall. Vädret har återgått till det normala för juni, dvs småkallt, växlande med både solstunder och regnskurar. I onsdags fick studenterna gå ut i ösregn. Lite bättre blev det dagen efter när alla andra elever slutade.
Tisdagen tillbringade jag till största delen på bussresa tor Umeå. Det var dags för återbesök ang min fot. Hade räknat med att det var slutbesiktning och att kunna återgå till normaltillvaro igen, med extra träning förstås. Men nej, helt ok var det inte. Fotleden är fortfarande svullen och värker en del. Ytterligare ett besök kommer det att bli i höst. Men jag skall gå utan stödskena nu på slät mark och kan börja träna succesivt. Än behövs kryckorna när jag går lite längre men snart skall dom förpassas till förrådet igen. Skönt!
Ikväll har jag stickat på schalen till Tre kärlekar på TV. En riktigt bra serie, som jag bara sett ett par avsnitt av tidigare. Efter det blev det ett glas vitt vin och en liter jordgubbar. Idag kostade jordgubbarna bara 20 kr och då måste man bara köpa. Har ätit jordgubbar nästan hela veckan på studentfiranden, skolavslutningsfika hos barnbarnen, i frukostfilen och bara direkt från lådan. Mums, färska svenska jordgubbar är underbara!
Imorgon, på internationella stickdagen skall vi stickare i Sundsvall träffas på stan för en gemensam stickträff utomhus om nu vädret tillåter det. Min schal börjar bli riktigt stor. Varven blir väldigt långa men är roliga att sticka. Eftersom varannat varv är vanlig avigstickning blir det lagom växling mellan fokuserad och avslappande stickning. Skulle behöva en extralång rundsticka kanske kan GarnkorgsMaria ordna en snabbleverans till imorgon...

Länge sen sist

Det har gått nästan två veckor sen jag skrev sist. Dagarna bara rasar iväg trots att jag har det relativt tomt runt mig, åtminstone dagtid. Om några dagar slutar barnen skolan och om ytterligare en vecka börjar sommarledigheten för oss läraranställda. Hela denna termin har jag varit helt sjukskriven och mått mycket dåligt efter kränkande särbehandling i jobbet. Det verkar vara alldeles omöjligt att få upprättelse och en möjlig positiv arbetssituation. Jag betraktas som en besvärlig person som "tog energi i gruppen" (en av skolchefernas formulering), därför fick jag inte ingå i det nya team som bildades av mina specialpedagogkollegor inom förskolan, för att utveckla verksamhetens kvalitet och ge alla kollegietillhörighet. Detta hände för ett år sen. Man tom nyrekryterade två personer. Under förra terminen var jag placerad i ett område som ett löst påhäng med oklara arbetsuppgifter. Orkade till i december. Sen dess möten i mars, april, maj med olika deltagare; försäkringskassan, arbetsgivare, läkare, personalkonsulent. Beslut om förflyttning och arbetsträning, men allt är luddigt och oklart och tiden går. Fortfarande vet jag ingenting om framtiden. Det känns bara för djävligt. Efter nästan 15 år som beteendevetare och efterhand specialpedagog, totalt 30 år barnomsorgen/förskolan i Sundsvall så är jag ingenting värd.

..........

Nu räcker det med klagomål. Att läsa och sticka och blogga (tillsammans med fiolspel och körmusik) har hållt liv i mig under våren. Nu återvänder jag hit!

Mitt blåa linlinne är äntligen färdigt och använt för första gången. Det tog sin tid att få till spetskanterna och halsringningen så att passformen blev bra. Nu är jag nöjd! Tack Barbro för mönstret. Jag ändrade ärmspetsen lite.

Min Laminaria-schal växer så sakteliga. Det är roligt att sticka på den men lite varmt med ullgarn i värmen.

Några böcker har det också blivit sen sist:

Tio syskon i en ömtålig berättelse av Kerstin Strandberg. De tio syskonen växer upp under tidigt 1900-tal i en skånsk familj som äger och driver ett mejeri. Den äldste brodern fungerar som dominerande pappa för de andra och försöker hålla ihop syskonskaran även när de efterhand blir vuxna. Hela historien berättas av syskonbarnen som utifrån brev, dagböcker mm ställer samman en delvis mycket tragisk dokumentation. Det tog mig längre tid än vanligt att komma igenom den. Bitvis var den rolig mitt i tragiken och bitvis surrig och omständig

Fjärilen i min hjärna av Anders Paulryd är skriven under hans sista månader i livet och kom ut i vintras när han just avlidit i lungcancer. En stilla samling tankar och betraktelser i en tunn bok, väl värda att läsa.

Också nästa bok En sorts kärlek av Ray Kluun handlar om döende i cancer men det är en helt annan typ av bok. Den utspelas i Amsterdam kring ett ungt framgångsrikt par som lever ett lyxliv fyllt av fester och resor i storstans innekretsar. Allt vänds upp och ner när hon får bröstcancer. Medan hon tvingas till behandlingar och stora förändringar i livsstilen fortsätter han som förut med att festa, supa och vara otrogen. Enligt baksidan bygger boken på författarens eget liv, den är skriven i hans perspektiv i en grabbig stil och blev en bestseller
Även den är mycket sorglig mitt i alla festskildringar.

Åsa Larssons Systrarna Hietala är en kort berättelse som jag lyssnat på i hennes egen uppläsning. Systrarna lever med sin far i ett ensligt lappländskt torp. Handlaren i den närbelägna byn börjar intressera sig för den yngsta dottern och hon blir smickrad. Inte förrän efter bröllopet inser hon hur fruktansvärd framtiden kan komma att bli. Trots allt, slutet gott när hon tar saken i egna händer.

Att läsa Mons Kallentofts Midvinterblot mitt i den senaste veckans värmebölja var lite märkligt. Detta är en deckare, den första i en trilogi, som utspelar sig i midvinterkyla i Linköping med omnejd. Det är en otäck mordhistoria som visar sig hänga samman med gamla hemligheter och oförrätter och övergivanden. Riktigt kusligt.