Höstens läsning

Oj då, tiden rusar fram. Jag brukar uppleva november som en tung och mörk månad då allt är trögt och jobbigt. Mörkt är det i år också men varken tungt eller trögt, mest fullt upp. Vid sidan av resten dvs det vanliga läsandet, stickandet, spelandet, sjungandet och alla andra göromål har jag återigen gett mig i kast med litteraturvetenskapen och de senaste veckorna dels avslutat en kurs och samtidigt påbörjat en ny. Det blev minst sagt lite väl stressigt. Men väldigt roligt. Den nya kursen är inriktad på barnlitteratur i ett historiskt perspektiv och innebär en resa till Stockholm varje tisdag. Det är tufft att som morgontrött i detta mörker kliva upp före fem för att hinna med tåget som går strax före sex. Men kursen är tillräckligt intressant för att det skall vara värt det.
En del läst och stickat har det blivit men mindre än vanligt den senaste tiden. Åtta böcker i oktober, tre hittills i november utöver kurslitteratur som inte räknas in här. En blandad läsning har det varit. Nästan allt jag läst har jag uppskattat och gillat, enda undantaget är faktiskt Hotellet i hörnet av bitter och ljuv som vi läste i Lästanternas bokcirkel och som redan blivit redovisad här.
En av höstens höjdare var Merethe Lindströms Dager i stillhetens historie. När den fick Nordiska rådets litteraturpris för ett år sen blev jag intresserad och skrev upp den på läsa-listan i väntan på den svenska översättningen. Konstigt nog tänkte jag inte på att det skulle vara möjligt att läsa den ganska direkt på norska trots att jag ofta brukar läsa norsk skönlitteratur på norska. Inte förrän i höst när översättningen kommit och jag skulle reservera den på biblioteket upptäckte jag att den fanns där i orginal också och lånade den istället. Blev sen också förvånad över hur liten och tunn den var till formatet. Svårläst var den inte men den krävde sin tid att ta in och fundera kring. Dager i stillhetens historie handlar om ett äldre par som lever sida vid sida i tystnad. I första hand är det hennes, Evas berättelse. Simon hennes man har tystnat, han finns där men har tystnat, kanske är han dement. Båda bär de på tunga upplevelser i sitt tidigare liv men trots närheten till varandra har de under årens lopp inte klarat av att dela det svåra med varandra, inte heller har döttrarna som nu är vuxna och utflugna fått veta. En möjlighet öppnas under en period när en tredje person, den lettiska städhjälpen Marija kommer in i deras hem och kommer dem nära. Merethe Lindströms bok berör verkligen och stannar kvar i tankarna trots sin stillhet och tystnad. Det händer nästan ingenting på det yttre planet. Jag rekommenderar den verkligen! Dagar i tystnadens historia heter den på svenska.



Ännu en deckare i islänningen Arnaldur Indridasons serie kring kriminalpolisen Erlendur har nyligen kommit på svenska. I de senaste böckerna har Erlendur varit frånvarande och man har fått följa hans kollegor Elinborg och Sigurdur Oli i utredningsarbete kring olika fall i Reykavik. Erlendur har åkt iväg till sina hemtrakter i nordöstra Island på sin ledighet men kommer inte tillbaka och hörs inte av. Den nya boken Den kalla elden  berättar om vad som händer under hans vistelse i sin barndoms trakter. Redan tidigare har man fått veta hur märkt han är av det som hände när han var barn. Hans lillebror försvann på fjället under en snöstorm, det var Erlendur som höll honom i handen men tappade taget och brodern har aldrig återfunnits utan Erlendur har gång på gång återvänt för att söka efter kvarlevorna. Under denna vistelse gör han åter det, samtidigt intresserar han sig för ett gammalt försvinnande av en kvinna under kriget i samma trakt och börjar nysta i det. Efter en stunds läsning fylld med främmande exotiskt klingande ortsnamn plockade jag fram en atlas och hittade trakten på norra Island och kunde följa med på kartan hur han förflyttade sig samtidigt som jag drömde om att resa dit på riktigt. Åtminstone till Reykavik med omnejd... En riktigt bra och spännande berättelse var det. Arnaldur Indridason är en av mina största favoriter inom deckargenren.



Havet av Monika Fagerholm och Martin Johnsson är ingen roman utan fyra lyriska essäer som handlar om havet i olika vitt skilda aspekter från egna barndomsminnen till möten med författare som Inger Alfvén (S/y Glädjen) och Tomas Tranströmer (Östersjöar) till naturreportage och historiska vinklingar. Mycket intressant och trevlig läsning rakt igenom. De båda har skrivit essäerna tillsammans utan att ange vem som skrivit vad, det får man själv komma fram till och det gör man mestadels, men det känns inte jätteviktigt heller att veta upplevde jag.

Bokcirkelläsning

Bokcirkeln Lästanterna som jag ingår i har hittills denna höst hunnit träffas två gånger. Ja egentligen var det fortfarande sommar när vi sågs i augusti, vi badade faktiskt! Då hade vi läst Cirkeln, Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandlunds bok om en grupp tonårsflickors relationer i Ängelsberg, en fiktiv bruksort i Bergslagen. De är sinsemellan mycket olika och umgås inte men finner snart att de ingår i ett mycket speciellt sammanhang och är beroende av varandra. När berättelsen startar har de just börjat sitt första år på gymnasiet. Samtidigt som Cirkeln  är en realistisk skildring av vardagliga skolsammanhang är den också en fantasyberättelse. Flickorna upptäcker att de är häxor med ett speciellt uppdrag att rädda världen mot ondskans krafter som hotar. Det var första gången som vi i vår cirkel läst en ungdomsbok. Intressant läsning som kändes mycket realistisk kring relationerna och samspelet mellan de sex flickorna tyckte vi alla, däremot  kändes fantasy-inslagen mer främmande. Vi konstaterade att det är en genre som vi varken kan något om eller är särskilt intresserade av.



Vår andra bok i höst blev en amerikansk bestseller, Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford som utspelar sig i Seattle omväxlande under andra världskriget och på 1980-talet. Boken skildrar Henry som växer upp i en nationalistisk kinesisk familj. Han går i en amerikansk skola som stipendiat och träffar där en japansk flicka, Keiko som han blir nära vän med trots hans föräldrars ogillande . I Seattle fanns det både en stor kinesisk och en japansk stadsdel. Efter Pearl Harbor när Japan angrep den amerikanska flottan under kriget blev situationen svår för japaner som levde i USA. Det blev extra viktigt för den kinesiska befolkningen att markera sitt avstånd till japanerna. Henry tvingas av sin pappa bära en knapp där det står att han är kinesisk. Tillsammans med sin familj blir Keiko liksom alla andra japaner förvisade från sina hem och förda till interneringsläger i andra delar av USA. Henry och Keiko försöker hålla kontakten men misslyckas och han gifter sig efterhand med en annan kvinna och får en son. Berättelsen hoppar mellan 40-talet och 80-talet. Den är verkligen både bitter och ljuv, som klippt och skuren för att bli en feel good-film. Vi hade lite blandade uppfattningar om den. Några tyckte den var jättebra och några var mer kritiska. Framför allt jag. Alldeles för smörig och melodramatisk för min smak. Inte heller gillade jag språket i den, men det handlar om författarens språk eller översättningen kan jag inte riktigt bedömma. Eniga var vi om att Hotellet i hörnet av bitter och ljuv är en intressant skildring av en för oss alla okänd del av amerikansk historia.



I min andra bokcirkel på biblioteket läser vi denna termin nobelpristagare. Vi startade med Herta Mullers Hjärtdjur, som är en hemsk och gripande skildring av förtrycket i Rumänien under Ceausescus tid baserad på Herta Mullers egna upplevelser och erfarenheter. Det är en stram berättelse som i ett finstämt poetiskt språk beskriver hur fyra ungdomar försöker överleva genom sin studietid och första tid i arbetslivet, hur de hanterar förföljelser, trakasserier och censur. Det var en skakande läsning som kryper innanför skinnet, ibland  nästan outhärdlig och svår att greppa. För mig var det en omläsning, vi läste den för några år sen i lästantcirkeln. Jag kan konstatera att det verkligen är en bok som passar att läsa om, som öppnar sig stegvis.

 

Vår andra nobelpristagare är den turkiske pristagaren Orhan Pamuk. Igår samlades vi kring Det tysta huset som utspelar sig på en badort några mil från Istanbul i slutet av 1970-talet. Det är en familjeskildring där man genom fem av familjemedlemmarnas monologer får följa dem under några turbulenta dygn. I huset bor den gamla kvinnan Fatma som en gång som ung och nygift kom till trakten med sin man läkaren som utifrån ett politiskt engagemang kände sig tvungen att lämna Istanbul för en tid. Paret blev kvar, det blir aldrig tillfälle att återvända, hennes man blir besatt av att förmedla västerländsk kunskap och upplysning till sina landsmän och går upp i att skriva en stor encyklopedi. När han dör eldar hon upp hans ofullbordade verk och lever, när också sonen och sonhustrun gått bort i tidig ålder, ensam kvar med hans utomäktenskapliga son Recep som sin betjänt och alltiallo. Varje sommar kommer de tre barnbarnen från Istanbul och man gör ett årligt besök på graven. Storebror Faruk är historiker som sörjer sin skilsmässa och liksom som far och farfar dricker alldeles för mycket, lillebror Metin går i skolan, han drömmer om att flytta till Amerika och umgås med uttråkade välbärgade jämnåriga på nattliga fester. Där finns också Receps brorson Hasan som de, och även systern Nilgun, lekt med när de var yngre, alla ovetande om att de är kusiner. Hasan ingår nu i en grupp av unga nationalister som målar slagord och pressar lokala handlare på pengar. Hasan betraktar de andra på avstånd och fantiserar förälskad om Nilgun men misslyckas totalt när han försöker närma sig henne. Det hela slutar i en katastrof.
Vi upplevde alla Det tysta huset som en mastig bok att ta sig igenom. Särskilt första halvan är långrandig medan den andra nästan har deckarkaraktär. Tyvärr är boken  pratigt skriven och innehåller emellanåt flera sidor långa stycken som det är lätt att tappa bort sig i. Vi funderade en hel del på de olika karaktärerna och tyckte också att samtidigt som boken var en intressant symbolisk skildring av det turkiska samhället i sin komplexitet mitt emellan Europa och Asien framstod den också som mycket pessimistisk och utan hopp inför framtiden.

Mera stickkontakter!

Utöver stickkontakterna irl så finns där alla nätkontakter inte att förglömma. Man behöver inte känna sig ensam trots att man sitter ensam hemma i fåtöljen med sin stickning! Efter alla bloggkontakter och Ravelry finns ju nu också stickcaféet online på facebook, Visa Lisas underbara skapelse, som träffas på nätet på tisdagar och torsdagar på eftermiddagarna. I veckan har jag upptäckt ännu en ny kontakt, stickpodden via online-caféet. Två tjejer i Kalmar har startat poddsändningar som de spelar in i den enas garderob. Hittills har två avsnitt sänds uppbyggda kring trevligt småprat kring stickrelaterade ämnen. Jag har lyssnat via bloggen som deras stickgrupp Stickklubben har. Där finns också innehållsförteckning i punkter med länkningar till det de pratar om. Man kan också prenumerera via facebook. Jättekul!  

Sen finns det ju också mängder av roliga och inspirerande stickevent och kurser att åka på. Och symässor.

Det är verkligen trevligt att träffa både gamla bekanta och nya stickare i nya sammanhang. Under de senaste åren har jag hunnit med både stickläger i skogen, stickstämma, stickfest i väst vid havet, stickresa till Danmark och skulle gärna ha deltagit i många fler event, kurser och resor. Tyvärr sätter de egna ekonomiska ramarna gränser.

höststickning

Igår föll den första snön här i trakten, idag regnar det. Sådana här dagar är det skönt att inte behöva stiga upp tidigt och hasta iväg i blötan till jobbet utan att istället sova en stund till och sen stanna kvar inne med stickning eller läsning eller något annat trevligt. Men det finns förstås andra dagar dagar också när jag saknar jobbet både innehållsmässigt och de mänskliga kontakterna. Emellanåt är det lite ensamt att tillbringa hela dagarna hemma trots att jag har en hel del sammanhang och aktiviteter som jag ingår i.
Detta att stickning numera kommit att bli en social aktivitet tycker jag är helt underbart. Istället för arbetskollegor finns nu stickkollegorna. Varje onsdagkväll är vi ett gäng stickerskor som sammanstrålar på Tant Anci och fröken Sara, ett välbesökt fik med ekologisk inriktning i centrala Sundsvall. Det är oftast mycket folk där men vi brukar alltid hitta oss ett bord. Vi fikar eller äter och stickar och surrar mest om stickning men också om en hel del annat. För det mesta är vi mellan sex och åtta stycken, de flesta av oss kommer regelbundet vilket gör att vi hunnit lära känna varandra rätt väl. Jag uppskattar att vi är i blandade åldrar och inte ett tajt gäng som umgås förjämnan. Vi brukar inte ha teman på våra träffar men inspirerar varandra utöver det vi stickar på genom att ta med nya stickböcker, sticktidningar och nytt garn. Då och då uppstår "smittspridning". Just nu är vi många som stickar fingervantarna Miss Sophie's hands. Mina har just blivit klara.

De är stickade i dubbelt pälsullgarn från Östergötlands ullspinneri, på stickor 2.5. Enligt mönstret ska det vara stickor 2.25 och Wollmeise eller motsvarande garn föreslås. Jag gick ner en storlek och stickade small för att kompensera stickstorleken. Har nyligen investerat i lyxstickorna Signature needles i strumpstickor 2.5 och ville använda dem. De andra på stickcaféet har stickat sina vantar i just Wollmeise eller Malabrigo sock. Roliga att sticka var de! Mönstret finns att köpa på Raverly.
Som komplement till onsdagscaféet som ju träffas på kvällstid startade jag ett stickcafé på eftermiddagstid förra terminen. Här ses vi på Café Basilika som ligger i Kyrkans hus varannan måndagseftermiddag. (jämna veckor) Av naturliga skäl är nästan alla deltagarna äldre som slutat förvärvsarbeta. Än har vi inte haft några gemensamma teman men kommer kanske att ha det framöver. Vi är flera som skulle vilja utveckla vår tvåändsstickning. Vi funderar också på att gemensamt åka iväg och besöka näraliggande stickcaféer som också träffas på dagtid. I måndags blev ännu ett par vantar ur Solveigs mönstersamling färdiga.

Detta mönster som hon  fått inspiration till  från en kurdisk mössa finns i hennes vantkalender för 2012, det är oktobermönster där. Jag har använt mina Signature needles också här och restgarner. Hade tur med det svarta garnet, bara 15 cm återstod när vantarna var klara! De allra flesta av hennes mönster är skrivna för tvåtrådig ull och stickor 2.5, de bygger på 60 m och instickad tumme. Vantarna blir väl trånga. Ska pröva med stickor 2.75 nästa gång.
Utöver dessa båda stickcaféer finns också ett stickcafé en lördag i månaden på Cinas garn i Sundsvall. Dit brukar jag också gå. Det är extra trevligt med stickcafé i garnmiljö! Nästa stickcafé hos Cina blir lördag den 27 oktober kl 14.

Sörja för de sina

Åntligen kom den, Sörja för de sina av Kristina Sandberg! Del 2 i hennes trilogi om Maj som i den första boken Att föda ett barn är en ung kvinna som är nygift och gravid i Örnsköldsvik 1939. Nu får hon sitt andra barn och vi får följa henne vidare i livet som ung hemmafru i vardagsbestyren från krigsåren och fram till början av 50-talet. Kristina Sandberg följer Maj genom att skriva fram hennes inre monolog på ett helt makalöst sätt. Det är verkligen som att öppna en dörr till Majs inre och till den tiden hon lever i. Där finns det hektiska kaos som hon upplever som småbarnsmamma, kraven på att duga som duktig hemmafru och osäkerheten i umgänget med släkten och bekanta. Hon strävar efter att följa alla de föreskrifter och råd som folkhemmets institut förde ut för modernisering och upplysning. Mycket intressant och lärorikt!
Plötsligt under läsningen blev jag också varse att det faktiskt är om min egen mamma och min barndom Kristina Sandberg skriver! Hennes Maj är ett par år äldre än min mor, som blev mamma betydligt senare än Maj, jag är född tolv år efter Majs dotter Anita, barnet som föds i den första boken. Men tidsandan känner jag väl igen och även de sätt Maj beter sig och reagerar på är mycket välbekanta. Maj försöker passa in och vara till lags in absurdum känns det för oss döttrar i generationen efter. Familjen har det bra ställt, Tomas hennes man som arbetar i släktens företag. Det saknas inte pengar, de flyttar till en stor lägenhet, har bil och sommarställe. Men Maj är som hemmafru helt beroende av Tomas, hon måste be om pengar till allt som faller utöver, t.ex. att köpa present när han fyller jämnt. Själv kommer från enklare förhållande och gör en klassresa genom det giftermål hon hamnar i, vilket också påverkar hennes relationer till släkt och umgänge. Maj beskrivs som alltmer lynnig och reagerar med diffusa sjukdomssymptom som yrsel och huvudvärk under de kommande åren när barnen växer upp. Hon vill vara en god mamma och kämpar särskilt med att försöka få en bättre kontakt med sin dotter när hon kommer upp i tonåren. Hela detta helt normala skeende skildrar Kristina Sandberg i sin tidstypiska ram och jag blev mycket berörd. Många tankar sätts igång. Det känns som att ha kommit närmare mor än jag någonsin varit förr. Hoppas verkligen att Kristina Sandberg är i full gång med den sista delen i trilogin om Maj och att den inte dröjer alltför länge!

Istället för bokmässan

Det var meningen att jag skulle åka till Göteborg, hade tågbiljetter ordnade och höll på att planera dagarna på bokmässan. Men ibland blir det inte som man tänkt sig, annat kommer emellan och nya beslut får tas. Det kom faktiskt att bli bokmässa - men utan resa. Jag upptäckte att Kunskapskanalen sände direkt från mässan hela dagarna så det var bara att bänka sig framför TV:n. En hel rad jätteintressanta seminarier blev det; ett om Tranströmers diktning, ett om oklarheter kring Dag Hammarskölds död, ett mycket intressant samtal kring tolerans där Margot Wallström deltog tillsammans med en lärare som arbetat med antirasistiskt arbete i Kungälvstrakten och som imponerade stort. Christer Mattsson heter han. Mm, många seminarier ligger kvar på ur.play och kan ses i efterhand också. Men såklart saknade jag mässvimlet och litteraturspanandet. Jag hade också sett fram emot en rad presentationer av nordiska författare och hade  tänkt delta i bokbloggarminglet som skulle äga rum på lördagen....
Som en liten motvikt blev det utöver seminarierna en promenad till den ena av Sundsvalls bokhandlar i fredags för minibokspaning och för att samla ihop förslag till bokcirkelns nästa läsning. Naturligtvis några tröstköp också.
Denna kunde jag bara inte motstå trots att inte broderat på länge:





En jättevacker bok som ger inspiration till skapande även om det inte blir just broderande. Tidigare i höst har jag också skaffat denna:



Också en underbar bok som är helt överväldigande vacker. Här finns fantastiska stickade plagg skapade efter i detaljer i målningar från gamla medeltida kyrkor i Uppland. Helt betagen blev jag, nästan yr. Det är bara svårt att välja vad man skall sticka.
Det blev två skönlitterära inköp i bokhandeln också, Den drunknade av Therese Bohman och Augustenbad en sommar av Annelie Jordahl som båda finns på min läslista och såldes ut för nästan ingenting.

Ikväll har jag så avslutat årets bokmässa med att se Babel på plats. Merete Lindström ska det bli spännande att läsa framöver, liksom femte delen av Knausgårds Min kamp och finska Rosa Liksoms skildring av en resa med transibiriska järnvägen. Men först och främst ska jag återgå till Sörja för de sina, andra delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik i mitten av förra seklet. En helt underbar läsning! Och bokmässan återkommer ju nästa år igen.

Sommarens läsning sista delen

Nej, det här blir omöjligt! Sommaren är ju slut och trots ströanteckningar under läsandet så blir det allt svårare att sammanfatta det i efterhand. Särskilt gäller det de böcker som jag blev allra mest berörd av och parallellt de som inte berörde alls. Så nu blir det en lista av min resterande sommarläsning:

***** mycket bra, böcker ni inte bör missa enligt min mening
Agaat av Marlene van Diekirk     En stark berättelse från Sydafrika. Inte lättläst men djupt berörd blir man.
Diktsamling av Lina Ekdahl         Alla ni som gillar Liv Strömqvist kommer att älska Lina Ekdahls bok!
Pojkarna av Jessica Shiefauer      Augustvinnare. Flickskildring som skakar om.
Och en månad går fortare än ett hjärtlslag av Bodil Malmsten

**** bra böcker, mycket läsvärda
Helen Kellers värld av Bo Renberg   Utvidgad biografi om den dövblinda Helen som alla i min ålder känner till också mycket intressant läsning kring språk
Hugga berg ur himmel av Susanne Sörensen   En vass och rolig diktsamling som tyvärr är svår att få tag på.
I mina hus av Elisabeth Rynell     Diktsamling, vackra och berörande dikter!
Till Mervas av Elisabeth Rynell   Berättelse om en återkomst till livet och mötet med Norrlands inland.
Hitta hem av Elisabeth Rynell     Berättelse om två flickors resor i olika tidsepoker.
Kicki och Lasse av Peter Kihlgård  Om ett modernt parförhållande. - bok som Lästanterna läst.
Skrivet i vatten. Berättelsen om mitt liv av Camilla Westerdahl   Om livet efter en våldsam trafikolycka.
Blå skymning av Joan Didion     Om åldrande och sorgen efter en dotters död.
Himmelsdalen av Marie Hermansson   En hemsk berättelse om isolering och tvillingskap. Radioföljetong.
Mor, mamma, morsan               Antologi om mammor med bidrag av bla Aase Berg och Martina Montelius
Det dyrbara av Linn Ullman       Stark beättelse om tre generationer. Sommarföljetong i DN
Bodde alltid i Maniototo av Janet Frame   En rolig berättelse med en hel del satir.
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren  Flickskildring som Lästanterna läst.
Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Eflgren        Fortsättningen på Cirkeln.

*** Ok, gick an
Perenna växter av Susanne Sörensen   Ännu en av hennes kluriga diktsamlingar.
Sanningen av Riikka Pulkkinen     Finsk familjeberättelse
Tröst och reparation av Marta Cullberg Weston   En självhjälpsbok

** Inget vidare
Tigerkvinnan av Katerina Janouch       Fjärde boken om barnmorskan Cecilia Lund. Sämst hittills.
Trainspottern och andra berättelser från järnvägen av Åke Johansson  Ok som enskilda dagskrönikor.
Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng av Alex Schulman   Ointressant.

Om du vill ha en utförligare mer grundad bedömning, håller med eller tycker helt annorlunda så hör gärna av dig genom att kommentera mina tyckanden.

Mer lite av varje

Ännu en strålande höstdag att njuta av innan mörkret och kylan kommer! Det var sista dagen för utnyttjandet av sommarkortet på utebadet här i stan så självklart har jag simmat. Jättehärligt att simma ute i uppvärmt vatten! Utebadet är öppet ytterligare två veckor så det är lite obegripligt att kortet inte kan gälla hela utesäsongen. Att simma är ett härligt sätt att röra sig på. Jag njuter av att vara i vatten och simmar regelbundet. Vet inte om det ger så särskilt mycket konditionsmässigt eftersom jag simmar bedrövligt långsamt men skönt är det. Kroppen känns iaf smidigare.
Idag startade DN återigen en artikelserie på temat "kom igång och träna och ät bättre". Man ämnar följa en kvinna som skall förändra sitt beteende och börja leva sundare på alla sätt och vis. Som vanligt börjar jag läsa med visst intresse och suckar sen efter en stund, denna gång redan mitt i den första artikeln. Hela upplägget känns så överambitiöst och präktigt. Springa, nåja gå-jogga-springa före frukost varje morgon plus annan form av rörelse två ggr i veckan och efterhand också styrketräna. Förstås jättebra men måste det vara så mycket? Kan inte lite träning också vara bra?
Glad blev jag i helgen över att ha vunnit mönster och garn till ett par muddar från Tant Koftas koffert i 4000kalaset som Visa Lisa organiserat för att fira att Online Stickcafé på facebook nu har passerat 4000 medlemmar. Onlinecaféet har öppet varje tisdag och torsdag från kl 15 på fb och är ett trevligt sätt att umgås med andra stickare som väl kompletterar lokala stickcaféer irl.
Hos Tant Kofta finns just nu också en utlottning där man kan vinna inträde på Syfestivalen i Borås som går av stapeln sista helgen i sep och dessutom hennes häfte med mössbeskrivningar. Här kan man gå in och delta senast 21 sep.

sommarens läsning del 3

En hel del deckare har det förstås blivit:
Allra bäst av sommarens deckare gillade jag Till offer åt Molok av Åsa Larsson. Liksom hennes tidigare deckare utspelas den i Kiruna med omnejd med juristen Rebecka Martinsson som huvudperson. Som vanligt är i deckare finns vid sidan om den nutida handlingen en parallellhandling som utspelas i förgången tid kring Hjalmar Lundbom och Kirunas uppbyggnadstid i början på förra seklet. Åsa Larsson lyckas verkligen gestalta både dåtid och nutid på ett levande och mycket spännande sätt. Liksom flera recensenter påpekat finns det en hel del i hennes skrivande som tyder på att hon är på väg över till 'vanlig skönlitteratur, den väg som Kerstin Ekman en gång gick. Jag läste inte utan lyssnade  på Till offer åt Molok i Åsa Larssons egen uppläsning. Mycket bra var den!
Ytterligare tre deckare fick pluspoäng, Arne Dahls Hela havet stormar, Deon Mayers Den sista safarin och Jussi Adler-Olsens Journal 64. Hela havet stormar är Arne Dahls andra bok om opcop-gruppen, den europeiska specialstyrka som hans gamla A-grupp i de tidigare deckarna nu ingår i. Även detta är en mycket spännande historia som det inte går att lägga ifrån sig förrän den är utläst. Och samma sak gäller också Deon Mayers bok. Den sista safarin handlar om sökandet efter en bror som försvunnit i Krugerparken, liksom i hans tidigare böcker beskrivs ett nutida Sydafrika fyllt av inre motsättningar och oro. Enligt min mening inte den bästa av alla hans deckare men helt klart mycket läsvärd. Också Journal 64 sträckläste jag, med andan i halsen. Jussi Adler-Olsen är en ganska ny bekantskap. Hans danska polis Carl Mörck på avdelning Q för specialfall vid polisen i Köpenhamn är på klassiskt deckarvis både bufflig, tjock och excentrisk. Brotten i Jussi Adler-Olsens böcker är alltid extremt vidriga det handlar om barnmisshandel, utsatta kvinnor, sexuella brott som pågått på ett systematiskt sätt under lång tid. Mycket spännande nästan för hemska intriger för min smak.
Resten av mina sommardeckare får samsas i en lista, ingen av dem var någon riktig höjdare. Till kategorin läsvärda hör följande:
Känslan av död av Elly Griffiths, en engelsk deckare som utspelar sig på nordostkusten
Helgonet av Carin Gerhardsen, ännu en bok i serien om Hammarbypolisen
Aska av Yrsa Sigurdardottir, en isländsk deckare, en ny bekantskap
Den femte årstiden av Mons Kallentoft, ännu en Malin Fors deckare som utspelar sig i Linköping. Otäck!
Mörkt motiv av Louise Penny, en kanadensisk mysdeckare a la Agatha Christie
Till dem man enligt min mening kan hoppa över hör:
Causa Mortis av Elias Palm och Stryparen av Jonas Moström. Gemensamt för dessa båda författare är att de är läkare. Elias Palms första bok liksom flera av Jonas Moströms deckare tyckte jag bra mycket bättre om än dessa båda.

lite om prylar

Äntligen fungerar min dator trådlöst. En router har jag haft länge och bra bredbandsuppkoppling men först nu kan jag sitta med laptopen i knät i vardagsrummet. Det krävs en manuell inställning av uppkopplingen varje gång jag slår på datorn, något jag inte tidigare fattade. Mitt praktiska hanterande av datorn har sina begränsningar tex när det gäller layout av bloggen och hanterandet av facebook. Skulle behöva en privat support att ställa 'dumma frågor' till nu och då. En del går att klura ut själv men min uthållighet i prövande är tämligen begränsad.
Att sitta med laptopen i knät inbjuder till mera surfande på nätet än vanligt. Litteraturmagazinet har dykt upp på facebook genom vänners länkande dit. Idag gick jag för första gången in på sidan och blev glatt överraskad, en hel litteraturtidskrift på nätet med massor av intresse att läsa för en bokälskare som jag! Här finns artiklar om litteratur, författarintervjuer, recensioner, essäer och bokbloggar. Det är alltid trevligt att hitta till andra som delar ens eget intresse. Jag anmälde genast en prenumeration  - men se det funkade inte. Enligt Litteraturmagazinet finns inte min mailadress. Mysko.
Uppgraderingen från mobiltelefon till iphone i vintras är annars mitt stora lyft vad gäller mediala prylar. Jag gillar verkligen iphonen, att ha tillgång till hela sr:s utbud av bra radioprogram, att kunna googla snabbt, läsa bloggar, spela spel som Wordfeud och Solitaire, läsa epost, kolla facebook och inte minst lyssna på bra musik via Spotify. Mm förstås. Har nyligen också skaffat en ny liten (formatmässigt) cd-spelare som också fungerar som dockningsstation.
Nästa uppgradering som står på tur är att skaffa en platt-TV. Det skulle vara trevligt att kunna titta på Svt-play på stor skärm. Men eftersom min tjocka tämligen moderna TV funkar helt ok för övrigt så får det inköpet vänta ett tag.

Sommarens läsning del 2

Ännu en bok skriven av en son om sin pappa: Allt vi här drömma om av Erik Wijk. Erik Wijks pappa Olof kommer från två välbärgade släkter i Göteborg; köpmannafamiljen Wijk och redarfamiljen Broström. Efter ett storslaget bröllop när Olof och hans fru fått två barn blir han alltmer upptagen av religiösa funderingar med betoning på Swedenborg och hans beteenden leder till skilsmässa. Olof kommer sen att leva sitt liv i allt större isolering och barnens kontakt med honom försvinner alltmer för att efterhand upphöra. Boken handlar om Eriks sökande efter sin pappa, han utforskar Olofs bakgrund och uppväxt, berättar sina egna uppväxtminnen och beskriver de försök han gjort för att närma sig honom. En gripande och stark berättelse om en man som hade stora tillgångar men vänder samhället ryggen och kom att leva som eremit.



I Karl-Ove Knausgårds serie Min kamp är förhållandet mellan pappa och son. Särskilt del 1 där upp röjningen av misären efter pappans död står i centrum. En motsvarande skildring av funnen misär finns i Erik Wijks bok. Jag har hunnit till Min Kamp 4 i Knausgårds serie. Den handlar om hur Karl-Ove efter gymnasiet flyttar till Nordnorge och blir lärarvikarie på en liten grundskola på en ödslig ö långt ut vid Atlantkusten. Berättelsen handlar mest om fester med mycket fylla och jakt på tjejer. Karl-Ove drömmer om att bli författare och planerar skriva sin första roman. En ganska tröttsam läsning enligt min smak. Jag har gillat de tre föregående delarna bättre.



Genom hela sommaren har temat flickors uppväxt och utveckling till att bli kvinnor gått som en röd tråd genom mitt läsande. Inte alls planerat utan mest beroende på att det kommit många intressanta böcker på det temat.
Vibeke Olsson har hittills skrivit tre böcker om Bricken, en flicka som växer upp i sågverkssamhället Svartvik strax söder om Sundsvall i slutet av 1800-talet. Den första boken om Bricken, Sågverksungen som jag läst tidigare, handlar om henne som 10-åring. Bricken arbetar som ströflicka vid sågen när Sundsvallsstrejken bryter ut 1879. Det är en intressant och välskriven historisk skildring som jag tyckte hamnade lite mellan stolarna mellan att vara ungdomsbok och vuxenbok. Kanske bäst som bredvidläsningsbok i skolan? Nåväl nu har jag läst del 2 och 3 om Bricken. I del 2, Bricken på Svartvik är hon tonårig ribbkaperska som funderar på sin tro och får en spirande längtan efter kärlek. Det är mycket slit och släp och det händer en hel del sorgligt, hennes mamma blir allt sjukare och själv råkar hon ut för en förfärlig olycka men i förgrunden finns hela tiden skildringen av vardagslivets glädjeämnen och människors omtanke om varandra. Jag tyckte mycket om boken! I Sågspån och eld, del 3har Bricken blivit en ung kvinna. Hon blir mamma och återvänder till Svartvik efter att en tid ha varit piga på Östermalm i Stockholm. Den stora branden i Sundsvall 1888 finns med i bakgrunden. Brickens liv blir än mer komplicerat med småbarn och en man som är alkoholist. Fortfarande mycket intressant historisk arbetarskildring men lite väl rörig tycker jag.denna del är.



Så till några mer nutida flickskildringar:
Stål av Silvia Avallone blev jag nyfiken på genom Babel i våras där Silvia Avallone var gäst. Hon är en ung italienska som i Stål berättar om två unga tjejers vänskap. Anna och Francesca bor på Via Stalingrado i ett slitet bostadsområde i skuggan av ett stålverk med utsikt utöver Genuabukten och Elba. Francescas pappa misshandlar hennes mamma, Annas mamma är socialist medan hennes pappa ägnar sig åt skumma affärer efter att ha blivit sparkad från stålverket. Flickorna lever ett eget liv på stranden och utmanar pojkarnas och de unga männens lustar med sina kroppar till synes omedvetet men samtidigt mycket utmanande. De längtar till Elba där ett annat liv hägrar. Men livet blir efterhand tuffare för de båda livsbejakande 13-åringarna. Deras vänskap får sig törnar och de hamnar långt ifrån varandra. Vid sidan av flickskildringen finns också tillvaron i killarnas och de unga männens perspektiv väl gestaltad och en bild av skuggsidan i Berlusconis Italien träder fram. En mäktig, vacker och sorglig berättelse!




Flickskildringen i Stål fick mig, liksom Åsa Beckman som recenserade boken i DN, att tänka på Monika Fagerholms flickor i Den amerikanska flickan och Glitterscenen. En annan svensk motsvarande skildring finns i Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson som också den utkom i vintras. Den utspelar sig under 1980-talet i Gårdsten,ett hyreshusområde i utkanten av Göteborg där livet har flera gemensamma drag med området på Via Stalingrado i Stål. Ingenbarnslands huvudperson heter Mira och är en stark, arg flicka som vet vad hon vill men går sina egna vägar för att söka sig fram. Miras föräldrar är finska invandrare som mot hennes vilja ser till att hon får gå i finskspråkig klass igenom grundskolan. Det är en tuff skildring av barns och också vuxnas levnadssituation i det slitna bostadsområdet, om ett hårt liv där många far illa och lever på helt andra villkor än vi andra medelsvenssons. Också detta en mycket läsvärd och gripande läsning!


Ytterligare två uppväxtskildringar som det skrivits mycket om i media under våren är Felicia Feldts Felicia försvann och Johanna Ekströms Om man håller sig i solen. Båda dessa är självbiografiska berättelser om uppväxten i familjer där föräldrarna är allmänt kända författare. Felicia Feldts mamma heter Anna Wahlgren och Johanna Ekström är Per Wästbergs och Margareta Ekströms dotter. Felicia försvann hade jag inte tänkt läsa men dök på den på biblioteket och den fick följa med hem. Felicia Feldts skildrar en rörig uppväxt men ständiga flyttar under mycket bohemiska förhållanden med en mamma som är lynnig och ofta otillgänglig och frånvarande. Samtidigt visas en idyllisk bild av den stora syskonskaran upp i pressen och Anna Wahlgren får stora framgångar som uppfostringsguru med sin föräldrabok. Fast själv var jag mycket skeptisk till den bilden redan då och kritisk till många av de råd Anna Wahlgren gav i sin bok, i parantes sagt. Barnen Wahlgren (eller vilka efternamn de nu hade) for ofta illa och Felicia Feldt berättar lite i förbigående i boken också om hur uppväxten påverkat henne som vuxen och gjort livet svårt.



Johanna Ekström beskriver i Om man håller sig i solen även hon en uppväxt som utåt framstår som idyllisk och perfekt. Hennes familj lever i en värld uppbyggd som ett smakfullt  stilleben i en estetisk miljö som framstår som ett bildreportage i ett exklusivt inredningsmagasin. Det viktiga är ytan och att passa in. Verkligheten finns i språket, om man inte stämmer in i den överenskomna bilden finns man inte. När hon lever ut sin frustration först genom självsvält och senare genom ett vilt destruktivt uteliv som tonåring reagerar varken föräldrarna eller någon annan i närheten utan hon möts av välvilja och beundran. Samtidigt som det perfekta familjelivet spelas upp visar det sig att pappa Per har inlett ännu en ny kärleksrelation som leder till skilsmässa. Ändå inga riktigt skandalösa avslöjanden egentligen men en plågsam sorglig skildring full av stor förtvivlan och osäkerhet som verkligen tog tag i mig.

Sommarens läsning del 1

Mycket läsning har det blivit i sommar. Efter en koll här



 räknar jag ihop det till totalt 52 utlästa böcker i juni - augusti, av dem är det bara fyra som hittills blivit omnämnda här. Dessutom återstår 11 böcker från april och majs läsning. Så åter får det bli en komprimerad sammanställning som delvis bygger på teman.

Under våren läste jag Ingrid Elams mycket intressanta bok om jagberättelser Jag - en fiktion. Ingrid Elam skriver om jagberättelser i ett litteraturhistoriskt perspektiv från Augustinus och Sapfo över Rousseau, Charlotte Bronte och Strindberg till Knausgård och Kerstin Ekman för att nämna några av alla de författare hon utgår från i sina betraktelser. Jagberättelser är ju också ett vitt begrepp från självbiografiska verk till dagboks- och bloggskrivande till autofiktion som ibland utgår från författarens egen person men också ofta behandlar andra verkliga personer och är skrivna i ett jagperspektiv. Jagberättelserna och autofiktionen  presenteras ofta som en modern, nutida genre. Att detta inte stämmer blir man klar över efter läsningen av Ingrid Elams bok.
Många jagberättelser är uppväxtskildringar och ger intryck av att de är självbiografiska, samtidigt är de ofta utgivna som skönlitteratur. Som läsare tänker man in författaren själv i jaget men helt säker är man ju inte. Att August Strindbergs En dåres försvarstal handlar om honom själv och Siri von Essens går det inte att komma ifrån. Jag värjde mig lite för att läsa den eftersom det som hände är så välbekant och dessutom hade jag ju läst Lena Einhorns Siri och blev lite less på Strindberg ett tag i våras när Strindbergsjubiléet kulminerade. Och visst blir man vansinnig på denna jävla karl när man läser En dåres försvarstal. Men samtidigt är det ett rent nöje! Strindberg är en fantastisk författare, hans språk flyter. Genom sitt alter ego Axel försöker han övertyga läsaren att kampen mellan honom och Maria/Siri är hennes fel men i självförsvarets iver och uppbragdhet lämnar han ut sig själv och berättelsen lever sitt eget liv. Den är verkligen värd att läsas. Men jag tycker förstås att man skall läsa boken om Siri parallellt!


Uppväxtskildringar har upptagit en stor del av mitt läsande. Som så ofta numera upptäcker jag temat efterhand. Både Roy Jacobsens Underbarn som handlar om en pojkes uppväxt i Oslo på 60-talet och Allt skall vara kärlek av Christian Lundberg har jag lyssnat på som radioföljetonger. I vad mån Roy Jacobsens skildring av Finn som växer upp i ett hyresområde i Oslo med sin ensamstående mamma och sin halvsyster har någon självbiografisk grund vet jag inte men det är en mycket autentisk inkännande gestaltning av barndom i den tiden. Christian Lundberg berättar känslosamt och melodramatiskt om hur han, efter framgången med Yarden, (som jag ännu inte läst) återvänder till sin utsatta barndom med sin psykiskt sjuka mamma i olika ytterområden i Malmö för att försöka få ihop sitt liv. Också detta en mycket stark berättelse.

Även Tomas Bannerheds Korparna och Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz platsar som uppväxtskildringar. Gemensamt för båda böckerna är deras fokus på förhållandet mellan fäder och söner skildrat ur sonens perspektiv. Tomas Bannerheds Klas växer upp på landet i Småland på 70-talet. Familjen har ett småjordbruk, hans pappa sliter alltmer förtvivlad med jordbruket besatt av att Klas som är äldsta sonen ska ta över gården. Klas som skildras i jagperspektiv iakttar spänd och orolig hur pappan blir alltmer besatt och förstår att han håller på att bli helt galen. Klas flyr till skogen och fåglarna. Korparna är bitvis en plågsam läsning som också den är mycket stark. Särskilt fina är Tomas Bannerheds skildringar av skogen och fåglarna. Enligt honom själv är boken ingen självbiografi även om han själv är uppvuxen på en liten gård i Småland. Jag förstår verkligen att den här boken fick Augustpriset!



Göran Rosenberg beskriver sin uppväxt med fokus på 50-talet i Södertälje Södra under i hyreshusområdet man förr såg från tågen på södra stambanan som stannade där. Hans föräldrar kom från Lodz i Polen efter andra världskriget. De fördrevs från gettot och skickades till Auschwitz med de sista tågen när gettot utrymdes. Naturligtvis blev de skilda åt och lyckas långt senare hitta varandra igen. Såsom Göran Rosenberg skriver: "turen, slumpen och nycken är namnet på de stenar med vilka varje väg från Auschwitz är lagt. Det finns inga andra vägar än osannolikheterna."
I boken är hans fokus pappan, som steg av tåget i Södertälje Södra 1947 för att starta ett nytt liv. Göran R följer honom i spåren på vägen från Auschwitz som han undkom utplockad till arbetskraft i en av alla de tyska industrier som drevs med lägerfångar. Hans pappa överlevde på så sätt men klarade sen inte att leva vidare som överlevare trots att det utifrån sett såg så hoppfullt ut. Det är en lysande både vacker och vemodig skildring som både är journalistisk och litterär som stannar kvar djupt i hjärtat som en fortsättning på Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz och samtidigt en utvidgning till Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar. 



Fortsättning följer, hittills har jag bara nått till maj/juni.

Sommarens stickning

Naturligtvis har jag stickat i sommar. Men ovanligt lite har blivit färdigstickat. Jag anmälde mig i två lag i Ravellennic Games, till team Nordic med babykoftor (väldigt opitimistiskt med fler än en) och till team Westknit med mysteriesjalen Rockefeller och kom inte i mål med något av projekten trots att jag tittade en hel del på OS.
Babykofta nr 2 har nyligen blivit klar.

Den geilska tröjan Rundstycket upptog sticktiden i början av sommaren. Sen när fram och bakstyckena var klara och ihopstickade så jag kunde prova, avtog sticklusten. Tröjan blir väl stor! Har börjat sticka på den första ärmen men eftersom ärmarna stickas uppifrån direkt på fram och bakstycket så är stickningen nu stor och otymplig och inget man bär med sig i väskan. Så för tillfället ligger tröjstickningen i soffan och väntar på bättre tider.

Mest tid de senaste veckorna har jag ägnat åt Rockefeller. Men den sista ledtråden, flikarna på sjalen blev en besvikelse. Ränder med långsam avmaskning. Efter en spurt förra helgen blev den äntligen klar :)

Den andra mysteriesjalen, Fellowship blev påbörjad långt innan Rockefeller. Den är betydligt roligare. Den är uppbyggd efter Sagan om ringen, varje ledtråd är kopplad till olika gestalter i Ringen. Jag har hittills stickat ledtrådarna Boromir, Legolas, Gimli, Gandalf och Aragorn och är mitt i Merry. Så snart Rockefeller är klar ska jag återvända till Fellowship.

Vid sidan av de större stickningarna har det blivit en del handledsvärmare och nu senast en beställningsstickning som handlar om att avsluta en norsk koftstickning. Jag har nyligen unnat mig ett första set lyxstickor, Signature needles. Det blev lila strumpstickor nr 2.5. Eftersom stickorna måste invigas och det fanns en hel härva lila pälsullgarn kvar i förrådet efter Rockefeller så har jag börjat sticka fingervantar, Miss Sophie's Hands. En jätterolig stickning med lagom mycket flätor!

Vårt stickcafé  har som vanligt fortsatt även under sommaren. Vi har varit ett stadigt gäng som stickat på Wayne's coffee varje onsdagskväll. Fr.o.m. denna veckan har vi återgått till Tant Anci och Fröken Sara som är vår vanliga bas. Den 3 september startar också eftermiddags-stickcaféet på Cafe Basilica igen. Uppdatering om Mittmaskans stickcaféer i Sundsvall finns på facebook: Stickkafé i Sundsvall och i bloggen Mittmaskan.

Sommaren

Så har sommaren åter vridit sig runt sin axel. Som vanligt känns det lite vemodigt nu när kvällarna har mörknat och det finns ett stråk av kyla i luften. Riktigt som vanligt har det inte varit denna sommar. Ingen stabil högtrycksperiod utan mest växlande molnighet med avbrott av solglimtar och regnskurar. Aldrig har jag badat så lite någon sommar förr (dvs om man inte räknar bassängbaden. Första badet i havet ute på Alnön skedde förra söndagen!
Mycket läsning och förstås en hel del stickning har det blivit. Inga längre resor utöver en kort fjällresa, en tur till vänner i Oxelösund, ett besök vid Höga kusten och en rad spelmansstämmor.

Tidigare läst del ett

En tillbakabläddring i Läsdagboken, alltså mina läsnoteringar på papper med penna visar att det fortfarande finns en bibba att överföra hit lästa från mars och framåt.



Först ut en rad deckare:
Sista jouren av Karin Wahlberg. Faktiskt en omläsning, det är inte ofta jag läser om deckare. Den här omläsningen hänger ihop med ett uppdrag att skriva en författarpresentation av Karin Wahlberg för Alex författarlexikon. Sista jouren är den första boken i hennes deckarserie om läkaren Veronika Lundborg. Den står sig tycker jag. Hela serien som hittills kommit i åtta delar är läsvärda men alla är inte lika bra som Den sista jouren.
Jag kan inte se i mörkret av Karin Fossum är en välskriven men mycket otäck berättelse om en ensam man som blir en mördare.
Viskleken av Arne Dahl är en omstart i en ny serie om Paul Hjelm och hans kollegor i det gamla A-gruppen från de tio tidigare böckerna som startar med Misterioso och avslutas med Himmelsöga. Paul Hjelm och de andra har nu blivit placerade i en europeisk brottsbekämpningsgrupp. Arne Dahl fortsätter här att skriva en spännande, välskriven och intellektuellt stimulerande deckare. Sen jag läste Viskleken har ännu en del i serien hunnit komma ut, Hela havet stormar.
Marianne Peltomaas Och jag skall avlägsna din slagg utspelar sig i Helsingfors. Trevligt att läsa finlandssvenska var det men utöver att det handlade om att en pyroman härjade i staden minns jag ingenting av deckaren.
Även Allt vad marken gömmer av Annika Sjögren som utspelar sig i Härnösand flög förbi utan att göra intryck. Både Marianne Peltomaas och Annika Sjögrens deckare kan klassas som i första hand plats-centrerade. I bådas böcker tar beskrivningar av städerna stor plats, ibland undrar man om det är en turistbroschyr man läser. 
Anna Bovallers deckare tillhör deckargenrens andra stora kategori, den som har en yrkeskategori i centrum. Oftast rör det sig om författarens eget yrke. Anna Bovallers deckare handlar om juristen Petra Wester. Äppelkyrkogården, hennes tredje bok i serien utspelar sig i Ungern med anknytning till revolten 1956 och på Österlen. Faktiskt riktigt spännande, betydligt bättre än Svärmaren som jag tidigare läst.
Elias Palms Corpus delicti är på motsvarande sätt en deckare av en rättsläkare om en rättsläkare. Hans bok är till stora delar en pedagogisk beskrivning av rättsläkarens arbetssituation. Som reportage betraktat riktigt intressant läsning. Deckarintrigen med koppling till huvudpersonens barndom är spännande men kantiga personskildringar och dåliga övergångar mellan yrkesskildringen och intrigen faller den under läsningens gång.
Känslan av död är den första boken jag läst av engelska Elly Griffiths. Hennes huvudperson är arkeologen Ruth Galloway som bor vid havet i Norfolk. På svenska finns totalt fyra böcker översatta om Ruth.
Thomas Kangers Drakens år med kriminalinspektör Elina Wiik i centrum tar avstamp i Västerås men rör sig sen  från Afghanistan tvärs över USA och vidare till Vietnam med en sväng runt norra Jämtland. Mycket spännande läsning, egentligen mer thriller än deckare.

Pågående

Åter en grå dag med en del regn. När man är hemma gör det faktiskt inte så mycket. Här i Sundsvall har faktiskt vädret hittills i sommar varit helt okej för min del. En del regnande men också mycket sol. I förra veckan dessutom några dagar med högsommarvärme och även varma kvällar.
Istället för att backa tillbaka till listan på tidigare läst och stickat och pricka av där kommer här en sammanställning av det som är pågående. Jag håller alltid på med flera parallella läsningar och stickningar. Vad gäller böcker så är det för tillfället ovanligt många till och med för mig:
* Agaat av Marlene van Niekerk som utspelar sig i Sydafrika och handlar om förhållandet mellan den äldre lantbrukarhustrun Milla som är förlamad i ALS och Agaat den unga svarta kvinna som växt upp i familjen och nu sköter henne. Den är precis lika stark och gripande som jag föreställt mig men den går dels därför inte att sträckläsa dels också för att den är så stor och tung.
* Causa Mortis av Elias Palm är en spänningsroman, den andra delen om rättsläkare Ella Andersson. Liksom sin huvudperson är Elias Palm själv rättsläkare. Jag har nyligen sträckläst Corpus Delicti den första boken om Ella Andersson som till stor del är en initierad och pedagogisk reportageberättelse om rättsläkares arbetssituation med en anknytande mordhistoria. Rätt intressant läsning även om gestaltningen av främst huvudpersonen lämnade en del att önska.
* Korparna av Thomas Bannerhed, förra årets August-vinnare har stått och väntat i bokhyllan ett tag. Det är en mycket känslofull nära skildring av den 12:åriga Klas som lever med en exentrisk pappa och sliten mamma på ett småbruk i Småland. Jättefina naturskildringar och fågelbeskrivningar. Den läser jag också långsammare än vanligt för att njuta.
* En diktsamling av Lina Ekdahl som ser ut som en av Konsums blå vita produkter från 1980-talet. Blev varse henne i radions Biblioteket i våras. Jättebra vassa dikter! Hennes dikter sätter ord på och kompletterar Liv Strömqvists serier.
* Linn Ullmanns Det dyrbara är sommarens följetong i DN. Ett familjedrama där en barnflicka hittats död efter att ha varit försvunnen länge. Lite rörigt att hålla ihop berättelsen genom dagligt snuttläsande.
* Stryparen av Jonas Moström är sommarföljetong i Sundsvalls Tidning. Den senaste i en lång rad av hans deckarserie som utspelar sig i Sundsvall med anknytning till sjukhuset och läkaren Erik och kriminalaren Johan som huvudpersoner . En av hans sämre tycker jag efter 17 avsnitt lästa.
* Som radioföljetong pågår Marie Hermanssons Himmelsdalen som handlar om Daniel som hälsar på sin tvillingbror som vistas på en rehabiliteringsklinik i en isolerad trakt i Schweits och blir övertalad att byta plats med sin bror under några dagar. Förstod när den kom ut att det skulle vara en hemsk berättelse och hade inte tänkt läsa den därför. Men kunde inte låta bli att lyssna på de första avsnitten när den dök upp i radion. Ja det är en obehaglig berättelse men både intressant och spännande.
* Ännu en "lyssningsläsning" är Till offer åt Molok av Åsa Larsson i hennes egen uppläsning. Liksom i hennes tidigare deckare får man följa juristen Rebecka Martinsson som nu bosatt sig i sin farmors hus i Kurravaara utanför Kiruna. Berättelsen startar mycket starkt med en björnjakt. Parallellt med den nutida mordhistorien och Rebeckas problem på arbetet berättas en historia från 1900-talets första år som utspelas i nybyggarsamhället Kiruna kring gruvdisponenten Hjalmar Lundbom. Mycket spännande och intressant är också denna lyssning med ett extra plus för Åsa Larssons uppläsning.

Lika många stickningar som böcker har jag inte på gång, bara fyra som är aktiva:
Först och främst det Geilska Rundstykket. Har stickat intensivt på den i ett par veckor och har nu bara nedre delen på bakstycket och ärmarna kvar.

Den senaste veckan när Gratitude-sjalen blev klar, har den istället  fått sällskap av först Fellowship, sen ännu ett par muddar och sen i förrgår av en babykofta.

Gratitude i ull från Ateljé Norrgården

starten på Fellowship, en sjal i Sagan om ringen-anda

mudd i trefärgad prick

babykofta i Zauberball o Fabel

Till sist nya garner som jag inte kunde motstå när Mittmaskan hade stickcafé hemma hos Maria med Garnkorgen i källaren förra onsdagen när Gatufesten tog över Sundsvalls centrum.

I inköpet ingick också ett par häften från Sandnes och Zauberball-nystanet  från  bilden ovan

Stickcaféet flyttar på onsdag (11 juli) till Wayne's Coffee på Storgatan som vi brukar göra på sommaren.

Gemensamhetsstickningen Landhöjningen

Nästan en månad sen det blev något skrivet här. Som vanligt hinner det hända en hel del. För mig har det varit en intensiv stick- och läsperiod. Helgen före midsommar ordnade Hemslöjden i Medelpad och Ångermanland en resa till Stockholm  med mål att iscensätta en gemensamhetsstickning på Liljewalchs under lördagen. Stickare från våra landskap hade i våras stickat varsin del till verket på temat skog, älvar och hav kopplat till vår natur. Nu på Liljewalchs stickades alla våra delar, 24 st, ihop till verket Landhöjningen. Här några bilder för att illustrera det hela:

Här kan man i bakgrunden också se Yvonne, Lennart och Sara, våra spelmän som spelade låtar från Medelpad och Ångermanland under stickningen.

Min ruta, skog i dominostickning. Ovanför den gemensamma landhöjningen som stickades i gråa garner.

Hela Landhöjningen så långt vi hann under eftermiddagen på Liljewalchs. Fortsättning kommer att ske i Sollefteå och Sundsvall  och säkert på ytterligare orter i Västernorrland i höst i samband med Hemslöjdsarrangemang.

Under Stockholmshelgen hann vi förstås utöver Liljewalchs också besöka de övriga jubileumsutställningarna på Nordiska och Valdemars Udde. Mycket intressant alltihop men mest imponerad blev jag av Liljewalchs utställning. Alla fantastiska löv och mycket annat vackert och inspirerande! Lite synd att skogen av löv är så tät, det var svårt att se en hel del. Jag förstår inte riktigt varför man inte istället placerade löv-utställningen på Nordiska, i den stora pampiga hallen där skulle de ha kommit mer till sin rätt.

Några löv:

wwkip i Sundsvall

En härlig stickdag i strålande solsken blev det i Vängåvans park igår! Flertalet från Mittmaskans stickcaféer kom och en del andra stickare som lockades av  presentationen av wwkip och medföljande stickreportage i Sundsvalls Tidning.

Världstickardagen

Det är dags för wwkip - world wide knit in public! Vi stickare i Sundsvall samlas för att sticka tillsammans i Vängåvan på lördag den 9 juni kl 12. Alla är välkomna, även virkare och ni som håller på med annat handarbete! Ta gärna med en egen stol och fika. Skulle det bli dåligt väder, trots att prognosen visat sol och lite värme, så går vi istället till Kulturmagasinet.

Stickresan till Danmark

Bilden är från Marias garnhändelser

Tillsammans med 49 andra stickerskor deltog jag för två veckor sen i en fantastisk stickresa till Danmark i föreningen Stickas arrangemang. Vi åkte tidigt en morgon med färjan från Göteborg till Fredrikshavn och återkom drygt två dygn senare fyllda med inspiration och massor med garn i packningen efter en busstur som tog oss runt en stor del av Jylland. Det var inte lite vi hann med: möten med tre fantastiskt duktiga danska stickdesigners Marianne Isager, Bente Geil och Hanne Falkenland, besök på ett ullspinneri och en garngrossist. Dessutom ett stickcafé med den danska stickföreningen Gavstrikk. En stor del av tiden gick åt till bussresandet, förstås, Jylland är rätt stort och vår svenska chaufför från Lilla Edet som litade på sin gps lyckades köra vilse så att vi vid ett tillfälle hamnade på rätt gata men i fel kommun. Men  lite extratid i bussen för 50 stickerskor = extra sticktid :)

En hel del garn följde med i bussen tillbaka till Sverige. Jag köpte garn till en tröja, en kofta och två par sockar och lite till. Och just det i samma färgskala som vanligt. Det är svårt att avstå från det som man upplever som vackrast...

Allra mest förtjust blev jag i Bente Geils design och särskilt i hennes nya garn i ull/bomull. Velade mellan tröjan Rundstykke och koftan Paneldebatt och landade i tröjan. Även koftan Bredbånd lockade. Geilsk heter hennes märke.
Hos bl.a.  Marias garnhändelser, Tålamodspåsen, Eva i Halmstad och Astrids handarbete kan man läsa mer om Danmarksresan.
Ett jättetack till Sticka som ordnade resan och särskilt till Sanna och Eva som var superba reseledare!
Som en extrabonus på resan var vädret. Sol och sommarvärme för första gången i år - hittills enda tillfället. Nja sommaren varade faktiskt de två dagar till som jag stannade i Göteborg efter Danmarksturen.