Grattis Barbro!

En av mina absoluta favoritförfattare har  i veckan fyllt 75 år. Grattis Barbro Lindgren! Åsa Beckman kallar henne en gudabenådad följeslagare i sin fina krönika om henne i DN igår. Följeslagare är enligt henne de författare som man kan läsa genom hela livet. Jag håller med när det gäller Barbro Lindgren. Henne släpper man inte ur sikte. Jag upptäckte hennes böcker som ung fritidspedagog på 70-talet och läste Jättehemligt, Världshemligt och böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang för alla barngrupper fram till sent 80-tal (när jag lämnade fritidshemsvärlden). Jättehemligt, hennes dagboksberättelse om den 10-åriga Barbro gick hem hos alla barn. Loranga-böckerna passade inte på samma sätt för alla, det kändes som att hitta själsfränder bland barnen emellanåt när de föll för Loranga-världen. Senare har hennes underbara dikter många så följsamt tonsatta av Georg Riedel betytt mycket. Läs Gröngölingen är på väg - dikter för barn och andra eller Vi leker att du är en humla och lyssna på cd-skivorna Nu sjunger näktergalen och Lilla ungen min.
Böckerna om Max och den vilda babyn har senare ingått i läsningen för barn och barnbarn och i förskolevärlden. Sen kom de fantastiskt roliga böckerna om VLMF (Vems Lilla Mössa Flyger eller Vad Lever Man För) mm mm mm. Barbro Lindgren har varit otroligt produktiv som författare. Jag hittade nyss flera för mig okända böcker skrivna de senaste åren. Roligt att se fram emot!
Förra veckan visades en fin film på SVT som Aziza Dhaouadis, hennes svärdotter gjort, den finns på svtplay. Jag håller med Åsa Beckman "Livet hade varit fattigare utan Barbro Lindgren".

Mera läsning i jan-feb

Det är bara att inse, jag läser i en helt annan takt än jag klarar av att blogga om det jag läser. Till en del beror det på (ett försvar) att den trådlösa uppkopplingen av min laptop fortfarande inte fungerar hemma, jag skulle antagligen skriva mer om datorn var flyttbar utan bökande med sladdar (önsketänkande).... Det skulle förstås gå att blogga från iphonen, men det har jag inte prövat än.

Här kommer iaf en sammanställning av resterande läsning från januari och februari:
Emma & Uno av Märta Tikkanen var årets första bok i läsecirkeln på biblioteket. Märta Tikkanen berättar här om sina morföräldrars liv i början av förra seklet. Mycket intressant och upprörande läsning som kan sammanfattas med "jävla karl"! Tyvärr hade jag influensa den veckan boken skulle diskuteras och missade träffen. Har därför föreslagit den som läsning i min andra bokcirkel. Vi ska prata om den efter påsk. ****





Jag fortsatte med Två med undertiteln scener ur ett konstnärsäktenskap, Märta Tikkanens bok om sitt och Henrik Tikkanens stormiga äktenskap, som är en öppenhjärtlig skildring av ett långt slitsamt samliv. Man blir trött bara av att läsa om hennes beskrivningar av sin stressade tillvaro och allmänt irriterad på makens beteenden och platstagande alldeles oavsett vilken fantastisk tecknare och författare han var. Lite svårt är det att förstå hur hon stod ut (vilket hon egentligen inte gjorde heller, men han blev sjuk när hon väl bestämt sig och hon klarade inte att lämna honom). ****





En kärleksförklaring av Ida Linde handlar om en mamma som är matematiker och hennes båda döttrar Silje och Sontag. Mamman Eleonore blir passionerat förälskad i en äldre matematiker och flyttar till Paris med döttrarna. När matematikern överger henne flyttar hon med sina barn tillbaka till Sverige och de bosätter sig i ett nedlagt stationshus. Jag upplevde boken som konstig och svårbegriplig, men språket var vackert! **



Mera kärlek: Den kärleken av Tove Leffler som handlar om Ann-Charlotte Lefflers liv. Hon var dramatiker och prosaist samtida med Strindberg, mycket läst och känd då men senare totalt marginaliserad. Ann-Charlotte Leffler hade en radikal syn på kvinnor och samliv och blev mer eller mindre tvingad till att resa utomlands. Tove Leffler skildrar hennes resor och hennes för den tiden skandalösa kärleksrelation med en mycket yngre italiensk matematiker som kom från en rik katolsk släkt. Mycket intressant och spännande, men boken är väl krångligt skriven med hopp mellan dåtid och nutid och olika berättarperspektiv som inte är helt lätt att följa med i. Och jo, författaren är en sentida släkting till Ann-Charlotte Leffler. ***


Även  Frida Steenhof var radikal dramatiker och samhällsdebattör kring det förra sekelskiftet, lite yngre än Ann-Charlotte Leffler men lika åsidosatt i litteraturhistorien. Fram till nu. Kärlekens rival är ett dramatiskt verk som hon skrev 1912. Det handlar bla om kärleken mellan två kvinnor, en äldre och en yngre, ett tabubelagt ämne i samtiden. Pjäsen blev spelad i många städer men inte i Stockholm. På Teater Västernorrland presenterades pjäsen genom en läsning av akt 2 och 3 en kväll i februari där också Christina Carlsson Wetterberg som skrivit en fin biografi om Frida Steenhof medverkade (...bara ett öfverskott av lif). Jag läste i efterhand även akt 1. Förvånansvärt modernt och aktuellt innehåll! Hoppas verkligen att hon åter blir spelad. ****

I bokcirkeln Lästanterna inledde vi året med att för första gången läsa lyrik. Naturligtvis blev det Tomas Tranströmer. Det blev en mycket trevlig kväll där vi läste våra favoritdikter för varandra. Vi hittade alla dikter som vi berördes av, naturligtvis. Det är svårt att inte bli berörd när man läser Tranströmer. Några dikter som flera av oss valt ur: "Namnet" ur samlingen Mörkerseende, "Från mars -79" och "Minnena ser mig" ur Det vilda torget och "Romanska bågar" och "Madrigal" ur För levande och döda. Jag läste då, detta var i januari, parallellt Tomas Tranströmer - ett diktarporträtt av litteraturprofessorn Staffan Bergsten.

Final för mitt läsande i februari blev det med Kerstin Ekmans fantastiska Grande final i skojarbranchen, en både skarp och inte minst rolig drift med tidens populära autofiktion! :) och *****

Inte utlästa böcker

Mitt läsande hoppar lite hit och dit. Till en del styrs det av valet i bokcirklarna men också av boktips från andra, recentioner i tidningar och bloggar jämte egna listor.  Men ofta är det tillfälligheter, jag lånar en hel del från hyllan för sju dagarslån och bordet för nyinkomna böcker på biblioteket. Sen finns det alltid högvis med böcker hemma att läsa. Trots alla listor och boktravar är det alltid inspirerande att få nya förslag. Allt som följer med hem blir förstås inte utläst. Följande böcker har jag påbörjat men släppt hittills iår:
Roten till det onda av Peter Robinson. Det är den senaste som kommit på svenska av hans deckare. Blev riktigt irriterad när jag upptäckte att det är en tidigare del i serien som blivit översatt i efterhand.
Timmarna av Michael Cunningham, som jag länge tänkt läsa. Tappade lusten efter ett tag, tyckte dels att han låg för nära Virginia Woolfs egen stil och dels att det räckte med filmen.
Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt, som handlar om hur hon efter sin fars död börjar skaka, vilket hon inte får någon medicinsk förklaring till. Istället grottar hon ner sig i psykiatri och neurologi för att själv finna samband. Alldeles för teoretisk och samtidigt inkrökt för min smak.

Sen finns det tolv utlästa böcker att skriva om sen förra uppdateringen här...

FO, UFO och LUFO

Under den senaste månaden har jag läst mer än jag stickat - och också gjort en hel del annat. Mitt ufo
(unfinished objekt, för er som inte är hemma i stickvärlden) anmält som projekt i februari i 12under12under2012  har ännu inte förflyttats till kategorin fo (finished objekt) utan kvarstår som ufo i mars. Längre än så här har jag inte hunnit på sockarna:
 

Orsak till det är att det är tråkig stickning som jag inte har lust med just nu.
Ett nytt stickbegrepp introducerades nyligen i 12under12under2012 nämligen lufo. Fattade först ingenting utan fick skrolla tillbaka ibland alla inlägg för att förstå. Lufo = långtids-ufo. Såna ufo:n som det inte finns en chans att bli klar med på en månad. Åtminstone ett sånt har man liggande som stickerska. Detta är mitt lufo:

En filt i dominorutor ska det bli. Meningen är att lagret av restgarn ska minskas, men det kommer nog att ta sin tid.

De senaste veckorna har årets sjunde par vantar och en smal sjal blivit färdigstickade. För första gången har jag stickat fingervantar uppifrån och ner efter beskrivningen i boken Mönstersticka i färg av Susan Anderson-Freed. Så här såg det ut en bit in i stickningen:

Det var inte helt lätt att sticka ihop fingrarna! Ingenting jag tänker göra igen. Enda fördelen är att det är lättare att fästa trådarna i fingertopparna, om man gör det när man stickat färdigt fingret innan man stickat ihop dem. Det färdiga resultatet:

Vid sidan av vantarna blev också en smal sjal i randig mönster i restgarn från Färgkraft färdig:

En bra pratstickning att ha med på stickcafé och helt ok resultat. Använder den varje dag just nu.

8 mars den internationella kvinnodagen!

Detta är mitt bidrag i Bloggstafetten som enligt O startat för att denna dag fira och uppmärksamma betydelsefulla kvinnor:

Gunnel Linde är en kvinna som betytt mycket för mig och som jag vill lyfta fram denna 8 mars. De flesta minns henne som författare till Den vita stenen, barnboken om Fideli och Farornas konung från 1964 som också blev en prisad TV-serie Under hela sitt yrkesverksamma liv från 50-talet fram till 1989 arbetade hon vid sidan av sitt skrivande på först radion och sen på TV som producent av barnprogram. Vem minns inte Småbarnskvarten på radion i slutet av 50-talet och Pellepennan och Suddagumman samt serien Upp med händerna på TV som lärde ut teckenspråk till både hörande och döva barn. Gunnel Linde har också varit en förkämpe för barns rättigheter. Hon var en av initiativtagarna till BRIS och blev där drivande i frågor kring barnmisshandel. Jag minns som barn hennes småbarnskvartar i radion, de roliga berättelserna och framför allt sångerna om den olydiga ballongen samt böckerna om Lena på Skorstensgränd. Som politiskt aktiv med intresset riktat mot barns situation i samhället blev jag 1977 indragen utredningen kring barns rätt som fått uppdraget att förbereda ett lagförslag angående förbud mot barnaga och mötte där Gunnel Linde som var utsedd som sakkunnig i utredningen. Jag minns med beundran hennes drivande glöd från utredningsarbetet.

Totalt har Gunnel Linde skrivit 40 böcker för barn och ungdom i alla åldrar, där finns både tokroliga fantasifulla berättelser om självständiga ensamma barn, vassa satiriska sagor om föräldrar och mer vardagsnära skildringar. Jag är särskilt förtjust i Mamm och Pappsagor från 1976 som är en samling korta absurda familjeberättelser som i sagoform men med modernt innehåll granskar föräldrars beteende gentemot sina barn samt de fyra böckerna i familjeserien från Grönbetevägen om familjen Berg-Ådal från 1977-90 som är en varm skildring av en rörig och livfull flerbarnsfamilj där varje barn i familjen har fått sin egen bok.

Men mina allra största favoriter är hennes självbiografiska serie När mormor var mamma, När mamma var mamma och När jag var mamma från 1993 som är det enda hon skrivit i skönlitteraturform riktat till enbart vuxna. Hon beskriver här sin mormors och mammas förvånansvärt radikala tankar kring barnuppfostran och berättar till skillnad från andra som ofta avslöjar missförhållanden från uppväxtåren om en barndom präglad av värme och trygghet. Jätteintressant är det också att läsa om hur hon själv sen som ung mamma på 50-talet prövar sig fram för att ge sina barn en fostran som skall leda till självständighet och frihet.

PS Man hittar hennes böcker på biblioteket, på barn och ungdomsavdelningen. Mamma-serien står på avdelning Lz. Jag har köpt mina på antikvariat och på biblioteksutgallringar.

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?,  Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica - en dröm i rosa,   Tvärtemot, ...och dagarna går, Fix Me Up,  TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé,  Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg,  Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  ...and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

Vasaloppssöndag

Som vanligt denna första söndag i mars klev jag upp och satte mig framför TV:n för att se utsändningen från Vasaloppet. Först starten, myllret på läggdan utanför Sälen sen rapporterna från spåret från alla de kända orterna längs vägen, Mångsbodarna, Evertsberg, Hökberg. Blandningen av inslag från elitåkarnas strid och framför allt motionsåkarna i alla åldrar. Det är helt otroligt att så många människor utsätter sig för denna intensivsatsning som det innebär att  åka över 9 mil skidor. Jag är imponerad, tjejvasan skulle jag nog klara med lite mer regelbunden skidåkning än det blivit denna vinter, men absolut inte ett riktigt Vasalopp! Tänker som alltid på min far denna söndag. Under en lång rad år, drygt tio från mitten av 60-talet och framåt åkte han Vasaloppet varje år. Jag minns hur intensivt han tränade och hur irriterad han blev när det var ont om snö som det emellanåt är i västsverige. Det blev en hel del turer till Dalsland där snötillgången var säkrare. I sovrummet hängde alla diplom från loppen. I mitt sovrum står detta foto som minne av far:

Utöver Vasaloppet och kyrkobesök har dagen också rymt ett författarbesök av Kristina Sandberg och Mats Kempe i Kulturmagasinet. Båda har jag läst men inte haft klart för mig att de är ett par. Kristina berättade om sin senaste bok Att föda ett barn, om bokens tillkomsthistoria, hur skrivandet blev ett sätt att hålla fast minnen och hur hon arbetat med att gestalta den vardagliga tillvaron  för den unga nygifta Maj som är gravid i slutet av 30-talet. Hon är kvinnan som inte bryter sig ut utan anpassar sig och blir kvar i köket. Mitt i det vanliga i vardagen där Maj är upptagen av städning och kakbak och att passa in i det nya sammanhang hon hamnat i uppstår stor dramatik. Jag tycker mycket om boken och såg till att köpa ett eget ex av den nu. Ser också fram emot att del två Att sörja för de sina kommer till hösten. Där kommer vi att få följa Maj fram till början av 50-talet.
Mats presenterade sitt skrivande på helt motsatt sätt jämfört med sin fru i form av ett bokprat som den bibliotekarie han också är vid sidan av författarskapet. Han berättade bl a om hur han påverkats av Virginia Woolfs sätt att skriva expanderande utifrån en dag, hur han skrivit novellerna i sin senaste bok Nattlampan tänd och dörren på glänt i anknytning till texter av Yoko Ono och hur fascinerad han är av att koppla samman texter och bilder. Jätteintressant, fick en hel rad läsförslag. Dessutom fick alla vi åhörare ett ex av hans bok Tiden angrips först, resten är oviss väntan! Helt överväldigande, det är första gången jag har varit med om att få en bok vid ett författarbesök. Tack Mats! Väldigt vacker är den också, eller hur? Just det, åter ett omslag av Lotta Kuhlborn. Jag lägger den i min växande hög av kommande läsning.

  

Ny favoritförfattare!

I läsecirkeln på biblioteket har vi sen i höstas läst böcker från olika delar av världen. När vi gemensamt skulle välja böcker för denna termin kom jag på att jag skulle vilja läsa någon författare från Australien eller Nya Zeeland. Eva, bibliotekarien som leder vår grupp föreslog Sonya Hartnett, Peter Temple och Bruce Chatwin från Australien samt Janet Frame från NZ. Vi röstade och det blev En ängel vid mitt bord av Janet Frame som vann vilket jag blev lite besviken över, övertygad som jag var att jag redan läst den och mindes den som en tung och dyster skildring inifrån ett mentalsjukhus. Blev sen förvånad när jag köpte boken i pocket och fann att den var jättetjock, över 800 sidor. Trots att titeln är En ängel vid mitt bord visade det sig att denna nyutgåva i Bonniers klassikerserie (med ett underbart omslag av Lotta Kuhlhorn) innehåller tre böcker som tillsammans utgör Janet Frames självbiografi. I cirkeln skulle vi bara läsa del två, den del som heter Ängel vid mitt bord men självklart började jag från början med den första delen, Till Landet Är och blev efter bara några sidor mycket gripen.  Det kom att bli en intensiv reseläsning med kartboken uppslagen på Nya Zeeland och många minnen som dök upp.

Janet Frame betraktas som Nya Zeelands främsta skönlitterära författare, som borde fått Nobelpriset. Jag håller med! I sin självbiografi berättar hon om sin uppväxt med fyra syskon i en fattig familj på Sydön där pappan som jobbar vid järnvägen är sträng och styrande medan mamman som skriver poesi, är troende och mycket undergiven. Mitt i den hårda vardagen finns där en längtan efter kultur hos alla i familjen, man har inga böcker men reciterar dikter och sjunger mycket. Hela familjen gläds och läser ivrigt när Janet får ett medlemskort till ett bibliotek som premium i skolan och kan låna hem böcker till dem alla. Men livet är inte lätt, flera tragedier inträffar. Än svårare blir det för det unga Janet när hon efter skolan avslutat sin lärarutbildning och skall bli bedömd som duglig lärare under sitt första provår. Hon bryter ihop och hamnar på mentalsjukhus. I början av den andra delen insåg jag att det inte alls var denna bok jag läst tidigare utan Ansikten i vattnet där hon i romanform beskriver sina år på mentalsjukhus. Man beslutar vid ett tillfälle att låta göra en lobotomi på henne, som omyndigförklarad har hon själv ingen talan. Men som genom ett under blir operationen avstyrd av chefsläkaren eftersom hon fått ett stort pris för sin första novellsamlingen.  I Sändebud från spegelstaden den tredje boken när hon berättar om sin resa till Europa och hur hon långsamt hittar en fast tillvaro igen.

I cirkeln var vi alla tagna av Janet Frames berättande. Lite svårt var det att prata om enbart del 2 utifrån den samlade upplevelsen av alla tre delarna. Vi uppskattade och imponerades av hennes lyriska berättande fyllt av både närhet och distans med inflikade stänk av humor liksom av de hänförande beskrivningarna av den nya zeeländska naturen. Gertrud som läst Janet Frame under lång tid hade en inbunden utgåva där det också fanns foton som ytterligare fördjupade upplevelsen. Anita hade kvällen innan sett Jane Champions film En ängel vid mitt bord som bygger på alla tre delarna. Ja, det finns mycket att lyfta fram i böckerna. För mig innebar denna läsning mötet med en ny själsfrände. Direkt efteråt lånade jag först romanen Bodde alltid i Maniototo som var det första av hennes böcker som kom ut på svenska, köpte hennes sista roman Mot ännu en sommar, som finns på bokrean och hyrde därpå filmen. Har börjat läsa Maniototo-boken idag och sett filmen. Den är helt ok, men det gick inte att uppleva den annat än väldigt fragmentarisk i jämförelse med böckerna.  Naturligtvis får de tre böckerna i hennes självbiografi ***** !

Nytt stickcafé!

På måndag 13 feb kl 13.30 är alla sticksugna i Sundsvall med omnejd välkomna till ett nytt stickcafé på Café Basilika i Kyrkans Hus. Jag har tänkt att vi skall träffas varannan måndag framöver och hoppas att det är fler än jag som har möjlighet och vill fika och sticka tillsammans även på eftermiddagstid.

Ni som jobbar vid den tiden  vanliga måndagar är välkomna på Mittmaskans stickcafé på onsdagskvällarna fr kl 18 hos Tant Anci och Fröken Sara.

Ytterligare en stickcafémöjlighet: Hos Cinas garn nu på lördag kl 14-16. 

På stickorna

Jag kan inte sluta sticka vantar. Har egentligen tänkt koncentrera mig på denna:

En kort bolero i traditionellt norskt mönster ska det bli. Design Sidsel Höivik i Rauma finull. Både mönster och garn går att få tag på hos Yll & Tyll. Har stickat detta mönster i olika variationer och en massa andra norska bårder i ett otal tröjor, koftor, vantar och mössor under årens lopp och fortsätter att gilla det. Utmaningen denna gång är alltså inte själva stickningen utan monteringen på slutet när det skall virkas kanter och sys broderier. Men själva stickandet går lite långsamt på grund av vant-avbrotten.

Fick ett brev från Sticka där Avigmaskan (en lokalgrupp) utmanade oss andra att sticka fingervantar i restgarner. Det kunde jag inte motstå utan måste genast sätta igång.

Restgarner i tvåtrådig ull har jag överflöd av. Var på gång att sticka ett par till av bara farten när jag hittade denna spännande nyutkomna bok på biblioteket:

Mönstersticka i färg av Susan Anderson-Freed. Den innehåller mönster till mössar, baskrar och vantar såväl tumvantar som fingervantar och torgvantar med huva på. Alla mönster har naturmotiv mest fåglar men det var inte motiven jag föll för, tycker faktiskt de är lite klumpiga i formen, utan hennes små geometriska rutmönster på kanterna och vantarnas insida. Hon har utgått här från traditionella skotska mönster från Sanquhar. En tradition som var helt okänd för mig! Sen det allra mest spännande som gjorde att jag genast måste pröva, hon stickar sina vantar uppifrån och ner. Först tummen som sätts på säkerhetsnålar, sen toppen och så stickas tummen in när man kommer dit. Även fingervantar stickar hon uppifrån fingrarna och ner och menar att det är lättare!?

En vante har jag åstadkommit än så länge. Roligt var det men lite pillrigt. Men det är väl en vanesak. Måste naturligtvis pröva hennes metod för fingervantar också framöver!

Förklarande tillägg

De två senaste inläggen om Öde och Det var inte jag har råkat hamna i fel ordning!

Det var inte jag av Kjell Johansson

är en suggestiv och smärtsam epilog till hans trilogi med samlingsnamnet ”De utsatta”. Boken handlar om de skuggor en utsatt barndom kastar långt senare i livet.  I den första boken, Huset vid flon berättades om syskonen Eva och Einars otrygga uppväxt i Midsommarkransen, med en pappa som lovar mycket och skapar stora förhoppningar men som till vardags super och sviker, slår sin fru och rymmer. Tack vare mamman som håller ihop hemmet, som sliter men läser klarar de sig vidare, de fortsätter studera och gör en klassresa till ett medelklassliv som vuxna. Det går bra för Einar men mer haltande för Eva. Som vuxen drabbas hon av psykisk sjukdom och missbruk. I Sjön utan namn får man följa hennes försök att hitta sina sammanhang. Hon reser på besök till de släktingar som finns kvar i Värmland och möter kusiner som lever ett utanförliv i samhällets utkant som påminner om hennes uppväxtår.  

I Det var inte jag möter läsaren åter Eva. Hon har fortsatt sin kontakt med Axel, en av de värmländska kusinerna och lyckats övertala honom att komma till henne i Stockholm. Han kommer och de lever en kort tid tillsammans till hennes stora lycka. När han blir hemkallad för att en bror blivit sjuk blir hon förtvivlad och tappar efterhand fotfästet. Hon försöker förstå vad som hände under uppväxtåren och beställer den akt som barnavårdsnämnden upprättat över henne och Einar. De minnen och mönster som läsningen väcker tillsammans med saknaden efter Axel och press i arbetet som lärare klarar hon inte att härbärgera. Kjell Johansson gör en stark beskrivning av det sociala arvets destruktiva krafter när han mycket skickligt gestaltar hur hennes gränser mellan verklighet och inbillning suddas ut.. Eva är märkt av sin barndoms överlevnadsstrategi att antingen tiga eller ljuga och avvisar av rädsla för att bli blottad och utelämnad den terapi som hennes läkare envist erbjuder henne.  Det var inte jag upplevde jag som en skakande och mycket berörande läsning. *****

De utsatta finns sen i höstas utgivna i en samlingsvolym i pocket. Utöver Huset vid flon och Sjön utan namn ingår också Rummet under golvet.

Mer utsatt barndom

Även Öde av Christine Falkenland har varit en mörk och skakande läsning som beskriver hur utsatthet under barndomen ger återverkan senare i livet. Till skillnad från Kjell Johanssons slutna Eva i det förra inläggets bok söker Christine Falkenlands Siri hjälp för att hitta tillbaka till sina minnen och känslor genom psykoanalytisk behandling. När samtalen startar lever hon i ett destruktivt förhållande med en man och har nyligen gått igenom ett missfall. Boken är uppbyggd kring hennes samtal med terapeuten, i jag-form beskriver hon efteråt processen i brev till honom. Siri har vuxit upp i Smögen och i en strängt religiös miljö där närhet och värme lyst med sin frånvaro. Hon längtar efter den kärlek och närhet hon inte fått som barn som hon sökte hos sin pojkvän och som ledde till katastrof och flykt. Christine Falkenland beskriver mycket skickligt hur hon under terapin projicerar sin förtvivlan och starka kärlekslängtan på terapeuten.  Jag måste absolut återvända till Christine Falkenlands böcker, framförallt till de tidiga romanerna som också utspelas i Bohuslän. *****

Igång igen

Efter en eländig vecka i influensans våld är jag tillbaka i  vanlig skön vardagsverksamhet igen. Det är verkligen trist att ligga i sängen med feber och värk och inte orka vare sig sticka eller läsa. Missade körövning, bokcirkel, stickcafé, inbokad konsert och en spelning för publik med spelmanslaget. Nästa år skall jag absolut vaccinera mig!
Årets inledande stickning har haft vanttema. Totalt fyra par  har det blivit;
Vantar med mönster från Karesuando ur Stickat från Norrbotten av Marika Larsson, en kär gammal bok i stickbokhyllan.

Vantar med ett mönster i bohusstickningsstil från en av mina senast köpta stickböcker, Vintage Modern Knits. I boken kallas de märkligt nog för "baltic mittens".

Praktiska vantar för torg eller skogsbruk. En egen design utifrån ett Drops-mönster. Dvs jag har bara stickat en vante nu, som årets första projekt i 12under12under2012.

Det femte vantparet kommer att ta längre tid att göra klart. Har plockat fram de fina z-tvinnade garnerna inköpta på sommarens stickstämma och återupptagit tvåändsstickningen. Jättekul och mycket inspirerande men det tar tid!

Utöver vantstickandet har det också blivit snoddstickning till iphonens headset efter en idé från andra stickerskor. Man stickar helt enkelt in sladden i icord, ja helt enkelt var det inte de första varven utan rätt pillrigt, sen gick det lätt! Mycket praktiskt. Iphonen var en egen julklapp som jag är mycket nöjd med. Det är fantastiskt att ha allt från nätet på plats lätt tillgängligt både hemma och på andra ställen. Att fritt välja musik på Spotify gör mig alldeles salig. Roligt är det att spela wordfeud och wordcup och en hel del andra spel mm mm Ett extra plus är att iphonen verkligen är användarvänlig, inte alls lika krånglig som min gamla mp3-spelare!

Årets första...

skidtur gick av stapeln igår. Bara en kortis runt Sidsjön. Härligt, men ännu bättre blir det om det kommer lite mer snö och spåret blir maskin-uppkört!

färdiga stickning blev vantarna Johanna, januarimönstret i SolveigLarssons fina vantkalender för 2012.

lästa bok blev en deckare: Glasklart av Karin Wahlberg. Glasklart är den åttonde deckaren där läkaren Veronika och kriminalkommissarien Claes står i händelsernas centrum.  Berättelsen utspelar sig i östra Småland i en liten bruksort i glasriket samt i Oskarshamn. En ung AT-läkare som gör sin första tjänst på Oskarhamns lasarett råkar få tag på sin mammas journal och gör en fasansfull upptäckt relaterad till hur mamman dog. En sköterska på sjukhuset har varit spårlöst försvunnen i snart ett år och ett lik upptäcks i majbrasan i bruksorten.  Jag brukar gilla Karin Wahlbergs deckare. Hon skriver initierat om sjukvård både ur patient och läkarperspektiv och väver ofta in social utsatthet i sina deckarintriger. Men denna gång blev jag besviken, upplevde Glasklart som en spretig och långrandig berättelse. Alltför många utfyllningsavsnitt om glastillverkning och annat som faller utanför intrigen. Fallet med den försvunna sköterskan hör inte alls ihop med det centrala fallet som har anknytning till AT-läkarens barndom. ***

Avslutande läsredovisning 2011

Här kommer en komplettering av förra årets läsning som inte blivit bloggredovisad:

• Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren (högläsning med barnbarnen)  ****
• Vinterviken av Mats Wahl  ***
• Hitom reviren av Lars Lidén  ****
• Evig eld av Jonas Moström ***
• Den perfekte vännen av Jonas Karlsson (lästanternas bokcirkel)  ***
• Moderspassion av Majgull Axelsson **
• Pojken i hiss 54 av Karin Alfredsson  ****
• Eskil riddaren av syrénbersån av Gunilla Linn Persson  ****
• Det goda inom dig av Linda Olsson ****
• Mats och Anna bor inte här längre av Helena von Zweigbergh  (ljudbok)  **** 
• En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa (ljudbok, radioföljetong) ****
• Människor emellan av Anders Engqvist  ***
• Happy, happy - en antologi om skilsmässa  *****
• Den vita tigern av Adiga Aravind (läsecirkeln på biblioteket)  *****
• Änglamakerskan av Camilla Läckberg  **
• När horisonten flyttar sig av Boel Jönsson ***
• Vänninorna och jag av Åsa Moberg  **
• Min kamp 3 av Karl Ove Knausgård  ****
• En dag av David Nicholls (lästanternas bokcirkel)  ***
• Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro  (läsecirkeln på biblioteket)  ****
• Ja till Liv! av Liv Strömqvist  *****
• Flaskpost från P av Jussi Adler-Olsen  ****
• Liknöjd fauna av Aase Berg  *****
• Ett gott liv av Ann Heberlein *****
• Nattlampan tänd och dörren på glänt av Mats Kempe  ***
• Sfinx av Christine Falkenland  ***

Hälsning

Gott nytt stick- och läsår!

Hoppas ni alla får en fin nyårskväll och fortsatt skön helg. Jag återkommer nästa år med förnyade ambitioner kring bloggandet.

Med hälsning

Maria

Julmarknad

För första gången har jag stått på julmarknad och prövat sälja mina stickade alster. Premiären ägde rum på Böloms marknad (några mil söder om Sundsvall). Många kom och tittade, det var roligt att få positiv respons. En del sålde jag också, bla en sjal, några par vantar, handledsvärmare och julkulor.

 Premiäranvände de nystickade halvvantarna som Tålamodspåsen designat för Stickas medlemmar
Fortsättning följer till helgen när det är marknad på Norra Berget här i stan.

Unga kvinnor

Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin handlar om en ung kvinna som lämnat sitt gamla liv och skapar sig ett nytt. Hon blir Anna istället för Lena och skaffar sig en komplett ny familj med man och två barn. Parallellt får man följa vad som hände innan i det gamla livet. Lena har en tvillingsyster, Freja, som hon känner sig alltmer underlägsen. För att bemästra sin känsla gör hon det mest otillåtna som kan tänkas, hon tar sin systers spädbarnoch rymmer. Det är gastkramande att läsa om Lenas flykt och kamp för att överleva allt längre utanför samhällets ramar. Anna kämpar krampaktigt för att bli hel igen och upprätthålla det normalt trygga vanliga livet. Efter hand blir det allt svårare att upprätthålla. En hemsk och fascinerande berättelse som dröjde sig kvar och öppnade för vidare funderingar. ****

  

 Du hasar av trygghet är Elin Grelssons debutroman. Den handlar om vardaglighet och vanlighet i en ung kvinnas tillvaro. I korta bloggliknande stycken beskrivs Saras småtråkiga slentrianmässiga liv. Hon har ett trist jobb och lever i ett samboförhållande  som går på tomgång. Liksom i Sofia Nordins roman blir den gråa tryggheten och förutsägbarheten alltmer påträngande och kvävande. Elin Grelssons Sara gör motstånd på ett självdestruktivt sätt. Även detta är en otäck och samtidigt gripande berättelse som dröjer sig kvar. ****

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeldt inleds med att Maja 17 år sågar av sig vänstra tumspetsen på en bildlektion. Därefter sker den ena olyckan efter den andra i Majas tumultartade tillvaro. Vad som händer berättas med mycket värme och humor. Till skillnad från Sofia Nordins och Elin Grelssons unga kvinnor är Maja  frejdig och mer känslomässigt öppen. Den är utgiven som tonårsroman, Jenny Jägerfeldt fick Augustpriset i barn och ungdomsklassen för den förra året. Jag lyssnade på den som radioföljetong på P1 tidigare i höst och tyckte mycket om den i uppläst form. Tror inte att jag skulle upplevt den  lika fängslande att läsa i bokform. ****

Läsning med fem stjärnor

Ständigt på efterkälken är jag i bokbloggandet, räknar in sexton lästa böcker i Läsdagboken. Så det är bara att sätta igång. Sorterar dem efter min betygsättning:

*****


Virginia Woolf är en favorit som jag återkommer till då och då. Hela sommaren låg Ögonblick av frihet, ett redigerat urval ur hennes dagböcker från 1915 till 1941 på mitt nattduksbord. Man får följa hennes noteringar kring de vardagliga bestyren, skrivandet, bjudningar och umgänge. Som en dåtidens blogg tänker jag, med den skillnaden att publicering sker i efterhand och i urval. Det känns som man kommer nära henne här.
Parallellt med dagboken läste jag om Mrs Dalloway, som finns i pocket. Här skildras som ramberättelse en dag i Mrs Dalloways liv i tjugotalets London då hon förbereder en bjudning som går av stapeln på kvällen. Berättelsen vandrar fram och åter mellan hennes inre monologer och de personer hon möter och pendlar mellan nuet och  det förflutna på ett sinnrikt sätt. Även Mot fyren och Vågorna finns fn i pocket, så passa på att skaffa dem om du är ett Virginia Woolf-fan som jag!



Elin Wägner var samtida med Virginia Woolf, de är faktiskt födda samma år, 1882. Henne har jag sent omsider hittat till, fattar inte varför det tagit så lång tid att börja läsa henne. Norrtullsligan är hennes debutroman som kom ut 1908 efter att ha publicerats som följetong i DN. Den beskriver på ett rappt och bitskt sätt fyra kvinnors vardagstillvaro som fattiga kontorister i sekelskiftets Stockholm och har beskrivits som en feministisk replik till Röda rummet. Nu ligger Pennskaftet i högen på mitt nattduksbord och en biografi över Elin Wägner. Också Norrtullsligan finns i pocket!




Islänningen Arnaldur Indridason tillhör mina absoluta favoriter bland nutida deckarförfattare. Svart himmel är den senaste boken i hans serie om Erlendur Sveinsson och hans kollegor inom kriminalpolisen i Reykavik. Erlendur är liksom i den förra delen Mörka strömmar försvunnen. Huvudperson här är Sigurdur Oli, hans burdusa och lite fyrkantiga kollega. En kvinna utsätts för utpressning och misshandlas till döds i upptakten och en förvirrad, kriminellt belastad man söker valhänt kontakt med polisen. Allt sker mot bakgrund av den galopperande isländska bankkraschen som nu fallit helt i skymundan av nya ekonomiska kriser. Svart himmel är inte den bästa boken i serien men ändå mycket läsvärd. Som för så många andra serier bör man läsa böckerna i ordning för att få sammanhangen klara.

Jag återkommer imorgon med min fyrstjärniga läsning.

Höststickat

Ännu en barnkofta i Regnbågen är klar. Den har fått vara mitt UFO-projekt i 12under12under2011 i oktober och blev klar i tid. Det var bara knapparna som det tog lite extra tid att välja och sen sy dit. Jag är mycket nöjd med den. Irl har färgerna mer lyster än vad min lilla skruttkamera kan återge.

Att sticka maken till denna Winter Twilight Mitt är novembers UFO. Vanten blev jättestor i mitt utförande så jag provtovade den. Fortfarande är den stor, mer passande för en manshand än en kvinnohand.

Annat stickat på sistone är

Prinsessvantar efter tant Koftas fina mönster. Jätteroliga att sticka!

Mysteriesockar från Sticka. Roliga skaft och mycket instruktiv beskrivning för resten av sockorna med praktiska länkar bifogade. Jag lärde mig en ny uppläggning och ett nytt sätt att sticka ihop tån.

Denna underbara bok hittade jag tidigare i höstas i en bokhandel i Stockholm och blev helt förundrad. En hel bok med stickade julkulor! Kunde inte låta bli att köpa den. Intalade mig att den skulle bli julklapp till dottern men kunde inte väl hemma igen låta bli att ta fram den och provsticka några kulor. Helt klart beroendeframkallande stickning! En väldigt mysig bok också. Vill du veta mer om Arne och Carlos, så finns det trevliga filmer om dem på Youtube.

Ännu en bok som inte gick att undvara är Karin Kahnlunds Sticka efter Svenska Mönster. Hon har designat koftor, tröjor och mössor till både barn och vuxna med inspiration från skånska allmogemönster. Jag kunde inte låta bli att börja sticka den kära gamla tvärstickade babykoftan (den absolut bästa babykoftan i passform) med hennes mönsterbård.