Lite lat

Oftast när jag satt mig vid datorn och tänkt uppdatera bloggen, så hamnar jag på Reader och börjar läsa andras bloggar, både stickbloggar och bokbloggar och några andra. Sen måste jag bara lägga patiens, några omgångar av kära gamla Harpan och läsa mail och kolla facebook. Ja sen är det dags att göra något annat. Kommer på att jag glömde min egen blogg när jag stänger av... Ja, ja så det blir.

September har övergått i oktober och liksom många andra stickerskor inledde jag oktober med att sticka sockar. Hade tänkt sticka septembersockarna i sockklubben. Men de nya oktobersockarna Nemesis såg ännu roligare ut, så fick bli dem först. Bilstickade i helgen fram och tillbaka till Umeå närmare bestämt Strömbäck utanför Umeå där min kör hade träningshelg. En mycket givande helg med sångpedagogen Johanna som lärde ut kroppshållning och röstanvändning som direkt lyfte körklangen. Verkligen jätteroligt. Inte helt fel att Strömbäcks folkhögskola där vi höll till också visade sig vara ett supert ställe med fantastisk mat, fina rum och vacker natur.

En stunds deltagande i stickcafét online på facebook, som Visa Lisa startade och som nu har 600 deltagare, har det blivit idag. Och första träffen i en ny läsarcirkel som biblioteket arrangerat. Nio personer hade anmält sig, sex kom idag, alla var vi medelåldersplus. Tre träffar ingår nu i höst med tema moderna klassiker med böcker valda av bibliotekarien Eva som är samtalsledare. Till idag hade vi läst Med livet framför sig av Emile Ajar. Vi var alla gripna av berättelsen, som några redan läst för första gången på 70-talet då den kom ut. Den utspelar sig i Paris bland samhällets lägre skikt. Berättare i boken är Momo en arabisk pojke som bor hos en överårig hora som lever på att mot betalning ta hand om sina medsystrars barn. Momo är en mycket försigkommen pojke med många vuxna vänner i grannskapet. Enligt madame Rosa är han 10 år men efterhand visar det sig att han egentligen är 14. Berättelsen om Momos tankar och möten är en mycket mustig, både sorglig och komisk om vartannat. Till en början irriterade jag mig över språket, det tog lite tid att komma in i det. Momo berättar i talspråk och använder en hel del ord som han egentligen inte förstår. Efterhand ger detta berättelsen en extra dimension. ****