Hej igen!

Två veckors tystnad härifrån. Har haft helt nog med både gips och en envis förkylning. Läst lite har jag gjort både bloggar och böcker, men inte så mycket mer.
Igår och idag har vi haft träningshelg med min kör Mousiké. Vi håller på med att skapa en föreställning med tema kärlek utifrån dels sånger komponerade av vår körledare Örjan och en radda gamla godingar som han 'bara' arrat. Eftersom vi inte är en kör som står i köruppställning och har traditionell körkonsert så innebär det en hel del jobb med att bygga upp en föreställning. Vi får hjälp med regi av Gisela, som till vardags är skådis på teater Västernorrland. Som vanligt är det väldigt roligt och mycket intensivt. Premiär kommer det att bli i slutet av mars.



Det är trist att inte kunna sticka... Tråkigt att sitta rakt upp och ner och titta på TV. Jag har letat fram ett mycket gammalt korsstygnsbroderi, en julduk, och sytt några stygn men känner ingen riktig inspiration.



Som tur är går det bra att läsa. Årets första bok blev en riktig flopp som jag inte vill rekommendera: Bokcirkelns bekännelser av Elisabeth Noble. Vi läste den i bokcirkeln och det förvånade mig att inte alla andra tyckte den var lika dålig som jag. I boken berättas om fem engelska kvinnor som träffas i just en bokcirkel under ett år. Under detta år sker omvälvande förändringar i alla deras liv. Alla olika typer av familjedramer utspelas samtidigt. Det hela beskrivs ur varje kvinnas perspektiv på ett för mig alldeles för pladdrigt sätt. Tröttsamt! Att de båda yngre kvinnorna av de fem dessutom var hemmafruar, kanske normalt utifrån engelska förhållanden, men otidsenligt för svenska förhållanden, gjorde det än mer ointressant. Hade definitivt inte läst ut boken om det inte vore för bokcirkeln.

Som ny bok valde vi Majgull Axelssons senaste Is och vatten, vatten och is, som jag är helt uppslukad av just nu. Totala motsatsen. Har gjort uppehåll i den och läst en del annat, för att den skall räcka längre.

Lärarinna i politikens hårda skola av Margareta Winberg är hennes självbiografi. Liksom jag är hon uppvuxen i ett arbetarhem i Trollhättan, som ung flyttade hon till Jämtland, lustigt nog till samma trakt som min far växte upp i. Rätt intressant är hennes bok, imponerad blir man av hennes glöd och entusiasm och arbetsintensitet, men som det ofta är med politikers beskrivningar så blir det lite för mycket av ett långt politiskt tal. Jag skulle vilja ha en närmare mer personlig skildring, gärna mer om hennes liv före politiken. Eller också mer av vardagliga skildringar av det politiska livet.

Därutöver har det också blivit bllivit lite deckarläsning, två riktigt bra deckare eller polisromaner som det oftare heter numera.
Karin Fossums Den som älskar något annat är ännu en bok i serien om polisen Konrad Seier. Läste häromdan på En bok om dagens blogg att det hunnit komma ut ytterligare en bok i serien på svenska. Karin Fossum skriver kort och koncist beskrivande. Två pojkar försvinner i ett norskt samhälle, den ena hittas mördad. Poliserna får hjälp i utredningsaarbetet av ett vittne som blir engagerad och påbörjar en privatspaning. Både spännande och välskriven, inget överflödigt surr här inte!
Senast läst är Leif GW Perssons Den som dödat draken. Han skriver både rappt men mer svulstigt och sarkastiskt i jämförelse med Karin Fossum. I centrum står polisarbetet. Återigen dyker Evert Bäckström upp. Evert är ett personifierat porträtt av svensk polis som är en så stor skitstövel att hela berättelsen får drag av Munchhausen emellanåt. Det som verkar vara ett tämligen enkelt mord av ett fyllo växer och blir en omfattande historia med många förgreningar. Både spännande och underhållande att läsa är den . Leif GW måste ha haft väldigt roligt när han skrev den här boken!