Läst 2014 del 6

Färre deckare blev det än tidigare år. Faktiskt bara två under våren; Glasverandan av Ann Cleeves. Tidigare har jag läst hennes fyra deckare kopplade till färger och årstider som utspelar sig på Shetlandsöarna och var en riktigt intressant läsning utifrån framför allt miljön. Dessutom  aktuella just nu eftersom Shetland, deckarserien som går på TV1 på fredagskvällarna bygger på dem.
Glasverandan ingår i en serie med en överviktig kvinnlig kommissarie i Nordengland som huvudperson. Hittills finns tre delar översatta. Den här delen handlar om en skrivarkurs.
Ian Rankins En annan mans grav utspelar sig inte alltför långt därifrån, i Skottland. Rankins kriminalkommissarie John Rebus har i denna bok gått i pension från polismyndigheten i Edinburgh  men arbetar kvar som civilanställd med cold cases. Fallet som han hamnar i för honom till Skottlands nordliga delar. Spännande! Jag gillar verkligen Ian Rankins deckare.
Cilla och Rolf Börjlind som bl.a. skrivit manus till en lång rad Beck-filmer, skriver numera spänningsdeckare a la Sjöwall Wahlöö och Mankell. Springfloden och Den tredje rösten läste jag i somras. Tillräckligt välskrivna och lagom spännande men lite för mycket drag av att vara filmmanus är min bedömning av de båda böckerna. Under hösten blev det sen ytterligare tre svenska deckare. Tjockare än vatten av Carin Gerhardsen ingår i en serie som utgår från Hammarby polisstation på Söder i Stockholm och de poliser som jobbar där. Det är den enda svenska deckarserie som jag för tillfället försöker följa utöver de böcker Åsa Larsson och Åke Edwardson skriver.
Flertalet svenska deckare under senare år är anknutna till en ort. Från Mankells Ystad till Läckbergs Fjällbacka, Jungstedts och Janssons Gotland, Larssons Kiruna, Moströms Sundsvall osv. Isvittring av Solveig Vidarsdotter utspelas i Gäddede i norra Jämtland. Miljön är spännande men tyvärr är det ingen bra berättelse. Betydligt mer intressant och spännande och bättre skriven fann jag däremot arkeologen Anna Lihammers debut som deckarförfattare Medan mörkret föll som handlar om 30-talets mörklagda historia. En fiktiv mordhistoria där en man hittas mördad på anatomiska institutionen i Uppsala blandas med verkliga händelser. Den rekommenderas också!

Läst 2014 del 5

Det blir fler delar och tar längre tid än det var tänkt detta att sammanfatta förra årets läsning.
Nu ska här bli genomgång av bokcirkelläsandet:

Läsecirkeln på Sundsvalls stadsbibliotek träffas fyra gånger per termin, för flera av oss är det femte året som vi träffas. Under våren var vårt tema "hela världen i läshörnan". Vi läste och samtalade om Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie, Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron, Den röda soffan av Michèle Lesbre och Thérèse Raquin av Émile Zola.
Lizzie Dorons bok har jag läst tidigare och gav den då som boktips till Eva, vår bibliotekarie som leder cirkeln. Den handlar om en flickas uppväxt i Tel Aviv på 50-talet i ett judiskt kvarter där de flesta av de vuxna är överlevare från förintelsen, en mycket speciell bok, inte helt lätt att förstå sig på, men både rolig och gripande, Alla uppskattade den och vi inledde detta år, 2015 med att läsa del 2, Min mors tystnad, som är ännu mer gripande,
Den röda soffan var terminens nya bekantskap, en liten tunn fransk roman som i en stillsam drömsk atmosfär berättar om Anne som ger sig av på en tågresa längs transibiriska järnvägen för att söka efter sin tidigare pojkvän som inte hört av sig på en tid. En bok som jag tyckte mycket om och föreslog till min andra bokcirkel, som också läste den några månader senare.
Zolas Thérèse Raquin ingick i kurslitteraturen i litteraturvetenskap, många har också läst  
den i skolan. Jag minns inte min gamla läsning men blev förvånad nu över hur illa jag tyckte om den. Den är skriven som en programskrift för naturalismen i en grov realism där människan ses som djuriska underkastade sina drifter. Intressant på sitt sätt men ingen läsupplevelse!

Under hösten var temat "allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig", ett citat från Tove Jansson som särskilt uppmärksammades eftersom det ifjol var 100 år sen hon föddes.
I cirkeln läste vi hennes Sommarboken som vi alla tyckte mycket om. För mig var detta en omläsning som gav en helt ny upplevelse. Vid förra läsningen för ca 25 år sen tyckte jag den var tråkig, nu var den helt underbar. Verkligen en läsning för oss lite äldre tanter, om en farmor och hennes barnbarn som är utelämnade till varandra på en enslig ö mitt ute i havet.
Det passade sen väldigt bra att gå vidare till Virginia Woolfs Mot fyren. Det var ännu en omläsning som jag såg fram emot nu med vetskapen att hennes böcker behöver läsas långsamt för att berättelsen skall öppna sig. Även denna läsning var helt underbar, jag läste med ett leende på läpparna och suckar av välbehag. I gruppen var meningarna delade. Några som också läste om Mot fyren delade min upplevelser medan en del som inte läst henne tidigare tyckte hon var hopplös och näst intill oläsbar. Jag måste läsa mer Virginia Woolf!
Välkommen till den här världen av Amanda Svensson är nog så långt man kan komma från Virginia Woolf. Kul att läsa en ung tjej tänkte jag. Hade det inte varit en bokcirkelläsning så hade det blivit en oavslutad läsning. Berättelsen utspelar sig först i Malmö och sen i Köpenhamn och skildrar ett triangeldrama mellan Greta som kommer från Malmö men flyttar över sundet och de båda barndomskompisarna Simon och Claus. Det tar sin tid att komma in i språket, varje person har en egen berättarröst. En blandning av talspråk, lyriska kärleksbeskrivningar, hård realism och korta nätmeddelanden. Ingen "tant-bok" precis. Men roligt var att ju längre vi pratade om boken desto mer intressant blev den. Efteråt lånade jag och läste både Amanda Svenssons debutbok Hey Dolly och hennes senaste Allt det där jag sa till dig var sant och fann den första än mer uppskruvad medan den sista, Allt det där jag sa... mer nedtonad och samlad.
Med årets sista bok i läsecirkeln Huset du älskade av Tatiana de Rosnay var det nästan tvärtom. Det är en bitterljuv berättelse som utspelar sig i 1800-talets Paris under tiden då Paris omdanas till den stad som vi är bekant med. Huvudpersonen Rose bestämmer sig för att inte lämna sitt älskade hus när det skall rivas. En i min smak platt, enkelspårig ointressant berättelse som absolut inte växte av att man fördjupade sig i den tillsammans. Tycker inte ens den håller som feel good-läsning.

I Lästanterna, min andra cirkel inledde vi året med Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget. Eftersom den är betydligt tjockare än de böcker vi oftast läser hade jag föreslagit att vi skulle läsa den hela våren och prata om en del varje gång under fyra träffar. Vi började med del 1, den som utspelar sig 1975. Sen ville alla läsa resten i ett sträck och vi hann också med Den röda soffan innan sommaren.
Under hösten blev det ytterligare en ovanligt tjock roman nämligen Ensam i Berlin av Hans Fallada, som utspelar sig i Berlin under andra världskriget och är en bred skildring av vardagsliv i nazismens skugga. Plus en motståndsberättelse. Den fick högsta betyget, 5 stjärnor av hela cirkeln, det är mycket ovanligt att vi är så eniga i vår betygssättning.
För Lastanterna avslutades året med en läsning som kombinerades med ett författarbesök på Kulturmagasinet. Vi läste som tidigare nämnts Elin Olofssons Då tänker jag på Sigrid och gick på bibliotekets författarkväll med henne.

Läst 2014 del 4

Ibland tar det lång tid att läsa en bok. Under hela 2014 höll jag på med Knausgård. Först Min kamp 6 och sedan hans essäer i Själens Amerika. Min kamp 6 är den tjockaste i hela hans serie, 1120 sidor. Här i den avslutande delen beskriver han hur han upplevde den uppståndelse och de starka känslor som utgivningen av den första boken förde med sig. Jag lånade först boken på biblioteket, men insåg efter ung 300 sidor att jag inte på långa vägar skulle klara av att läsa den på ett lån och eftersom det var fler som ville ha den gick den inte att låna om direkt. Som tur var kom den ut i pocket så det blev möjligt att fortsätta. Själva nutidstexten som framförallt handlar om att få ihop författartillvaron med ett vardagligt familjeliv samt de svårigheter som tornar upp sig när hans fru Linda blir sjuk gick relativt snabbt att läsa. Jag tycker om det ordrika sättet han skriver på som bygger på ett tankeflöde. Det som tog tid i anspråk var framför allt den långa essän "Namnet och siffran", som nästan upptar halva boken i omfång och handlar om Hitlers uppväxt och liv fram t.o.m. att han skriver Mein Kampf. En mycket, mycket intressant läsning som krävde både koncentration och tid.

Parallellt dök också Åsne Seierstads bok om Anders Behring Breivik upp.  En av oss är en skakande skildring av Terrordådet på Utöya och trovärdig uppväxtskildring som gör Breivik som person lite mer begriplig. Framför allt slogs jag av under läsningen av de båda texterna att det fanns många likheter mellan Hitlers och Breiviks uppväxt och ungdomstid. Båda var de utsatta och var som unga vuxna mycket ensamma utan att lyckas skapa nära relationer till andra. Båda bar på storhetstankar som växte och de strävade efter att få ledande plats i politiska rörelser. Hitler lyckades tack vare sin förmåga att muntligt engagera folk i tal. Breivik beskrivs misslyckas med detta och spred som känt sina åsikter på nätet men fortsatte vara ensam.
Naturligtvis finns det mycket mer att ta upp utifrån både Åsne Seierstads och Karl Ove Knausgårds böcker, jag rekommenderar alla att läsa både En av oss och Själens Amerika, texter 1997-2013,  förutom Min kamp-serien.    

Läst 2014 del 3

Jag läser alltid flera böcker parallellt,några skönlitterära och en till två fackinriktade. De senare är ofta en långsam läsning. Ibland blir det svårt att hålla fokus i den mer teoretiskt inriktade läsningen, särskilt när den sker i sängen sent på kvällen.
2014:års facklitterära läsning har haft två spår; ett samhällsinriktat och ett mer litteraturvetenskapligt inriktat. Under våren läste jag Göran Rosenbergs Det förlorade landet med undertiteln En personlig historia. Den utkom redan 1997 har sedan tryckts i ytterligare två upplagor båda med nyskrivna kapitel. Jag läste den senaste från 2003 som finns i pocketutgåva. Mycket, mycket intressant läsning som verkligen krävde tid, inte svårläst men det var mycket att ta in som fördjupade den bild man har av Israel. Boken inleds med en skildring av hans alija, uppstigning, som är ett bildligt uttryck för judars utvandring till det förlovade landet Israel. För Göran Rosenberg skedde denna alija 1962 då han var 13 år och tillsammans med sin mamma och syster lämnade Södertälje och flyttade till Tel Aviv. Vad som förorsakade utvandringen finns väl berättad i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det var läsningen av den 2013, när den också fick Augustpriset som fick mig att fortsätta med Det förlorade landet. Utöver att man får följa den unga pojken Görans upplevelser i skolan och i den israeliska ungdomsrörelsen finns här också en idéhistorisk bakgrund till judendomens utveckling och staten Israels bildande samt vad man skulle kunna kalla en politisk självbiografi. En riktig bildningsläsning! Jag undrade lite under läsnng över hans återresa till Sverige som han inte specifikt går in på. Det verkar som att den skedde i slutet av 60-talet, kanske efter sexdagarskriget 1967??

Efter Göran Rosenbergs bok läste jag Aron Etzlers Reinfeldtseffekten som handlar om hur Moderaterna tog makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden (Vilket också är undertitel på boken). Den gav många aha-upplevelser och var samtidigt spännande och rafflande som en deckare, Det är alltid intressant att läsa mer fördjupade analyser av senare tids politiska situation. Från tidningar och TV får man oftast så rapsodiska rapporter, det är också ofta svårt att själv tänka analytiskt när det gäller samtiden. Naturligtvis är Aron Etzlers analys speglad av att han är verksam inom Vänsterpartiet. Men alla skribenter i samhällsfrågor har ju sin grundideologi även om man försöker mörka den eller tror sig vara objektivt neutral.
Under hösten kom Daniel Suhonens bok om Juholt ut. Nyfiken på Partiledaren som klev in i kylan blev jag förstås och lånade den på biblioteket så snabbt det bara gick. Den var tjockare än väntat, så det gällde att sätta fart. När det är kö på bibliotekets böcker blir det ju bara 14 dagars lån. Jag läste ungefär halva, mer blev det inte. Den var lättläst men alldeles för pladdrigt och omständigt skriven för min smak.

En favoritförfattare som jag hittills inte blivit besviken på när det gäller samtida samhällsfrågor är Göran Greider. Hans Ingen kommer undan Olof Palme som handlar om socialdemokratin, arvet efter Palme och valet 2010 passade väl in att läsa efter Aron Etzler. Jag gillar förutom hans åsikter (mestadels) och analyser också hans resonerande skrivsätt som inbegriper en vardaglig här och nu-känsla i dagboksform. Fortsatte sen under våren och försommaren med Den solidariska genen: Anteckningar om klass, utop och människans natur, som tog längre tid och mer energi att ta sig igenom. Med utgångspunkt från evolutionsbiologi och modern hjärnforskning beskriver Göran Greider här människan som varande en samarbetande solidarisk art snarare än den som litar till sig själv och som utvecklats genom survival of the fittest. Mitt läsande blev lite för splittrat för att jag helt skulle klara att greppa helheten i hans resonemang.

 

Läst 2014 del 2

Här kommer fler höjdare från min läsning:

Chimamanda Ngozi Adichies debutbok Lila Hibiskus är även det en bokcirkelläsning. Chimamanda Ngozi Adichie är uppvuxen i Nigeria och flyttade som ung till USA för studier. Lila Hibiskus utspelar sig i Nigeria och handlar om en familj i sönderfall som styrs av en tyrannisk far. Alltmedan landet efter efter en militärkupp faller samman. Allt betraktat genom den femtonåringa Kambilis ögon. Mycket stark och gripande. Imponerande debutroman.
Sedan tidigare hade jag läst En halv gul sol där Biafrakriget skildras och kastade mig nu över den senast utkomna Americanah och blev om möjligt ännu mer tagen.
Americanah är både en kärleksroman och en inträngande berättelse om människors längtan och strävan efter ett bättre liv. Här skildras invandring och assimilering i både klass- och etniska perpektiv. Ifemelu och Obzine blir förälskade som tonåringar i Nigeria. De skiljs åt när Ifemelu flyttar till USA för att studera. Terrorhotet några år senare hindrar Obzine att komma efter, han blir illegal invandrare i London. De möts igen efter en lång tid nu åter i Nigeria. Vilken läsupplevelse!

Svetlana Aleksijevitj trodde jag skulle få Nobelpriset ifjol, har länge tänkt läsa henne. Startade i höst med En bön för Tjernobyl. Svetlana A skriver rapportböcker, texten är sammanställd av långa bandade samtal med en mängd människor i koncentrerad form genom långa monologer. Konstigt nog klassas hon inte som skönlitteratur på biblioteket. En bön för Tjernobyl hittade under P (teknik) och hennes övriga böcker finns under K (historia). En bön för Tjernobyl har stannat kvar som en av de hemskaste böcker jag läst, det är skrämmande att efterföljderna av explosionerna helt har hamnat i nyhetsskugga. Den bok jag lånade var en äldre upplaga från 1997, en ny upplaga med tillägg har kommit ut men har inte köpts in av Sundsvalls bibliotek. Den gamla pocketutgåvan är slutsåld och tyvärr finns inte den nya utgåvan i pocket än, om den ens kommer.

Kristian Lundberg fick Lars Ahlin-priset i våras. I sin föreläsning i samband med prisutdelningen pratade han bl.a.om sin kaosordnade bildningsgång, sina upplevelser av misslyckande och det ständiga frågandet som grundförutsättning för att vara människa samt uppdraget att synliggöra det som inte är synligt. Efteråt läste jag En hemstad med undertiteln berättelsen om att färdas genom klassmörkret, som är en uppväxtskildring i form av en prosalyrisk sorgesång utbredd över en kartbild av Malmö. En stark bok!

Lars Andersson har varit en av mina favoritförfattare sen han debuterade i mitten av 70-talet. Riktigt allt har jag inte läst, ibland har jag upplevt honom som alltför svår. Hans senaste Lomjansguten är en drömspelsartad kortroman om den värmländska storspelmanen Per Jönsson Lumiainen mer känd som just Lomjansguten som levde på 1800-talet. Det är en trollsk berättelse om en man som har en enorm spelbegåvning men som slits mellan folkmusiken och den studerade klassiska musiken. Han blir "upptäckt" av Ole Bull och blir dennes adept i Oslo men återvänder till Värmland. Senare ger han sig ut på resor norrut till sågverksdistriktet och återfinns en tid som musiker på restaurang Rullan här i Sundsvall. En mycket speciell berättelse som gärna hade fått varit längre. Jag glädjer mig åt att Lomjansguten till sommaren kommer att sättas upp som årets föreställning av Västanåteatern i Sunne.

Läst 2014 del 1

Eftersom det 2014 bara blivit två inlägg här, kan jag nu konstatera att ambitionen att blogga regelbundet totalt misslyckats. Som avrundning och avstamp inför detta nya år får det istället här bli en sammanfattning av vad som blivit läst och stickat.

Först min läsning:
Betydligt färre lästa böcker har det blivit det 2014 jämfört med de senaste åren, 67 böcker totalt jämfört med 118 st år 21012 och 98 st 2013.
Minskningen av antal lästa böcker beror antagligen på att jag läst färre deckare och fler tidskriftsartiklar och tidningar under 2014. I början av året var jag tydligt lästrött en period, läste bara 2 böcker i februari. Den för året nya paddan har också tagit en hel del tid i anspråk. En favoritsysselsättning där är wordfeud, det finns mycket annat också att ägna sig åt som uppkopplad utöver spel, facebook, stickmönster också e-böcker och svt.play.

Årets läsning har varit fylld av många höjdpunkter. 27 av de 67 böckerna har fått ***** i mitt egna bedömningssystem där ***** står för mycket bra och * för urusel.
Här kommer först några av höjdarna:

Kristina Sandbergs Liv till varje pris, tredje delen om Majs liv i Örnsköldsvik som utspelar sig under 50- och 60-talen och avrundas i början på 70-talet såg jag verkligen fram emot när den äntligen kom i september. Extra roligt var det att återigen träffa Kristina när hon presenterade sin bok här på Vängåvans bokhandel i Sundsvall som ju är hennes hemstad. Få bokserier har gripit mig så som böckerna om Maj. Hon är den unga flickan från Östersund som tar jobb på konditori i Örnsköldsvik och oförhappandes finner sig vänta barn med Tomas som både är bra mycket äldre och har en annan klassbakgrund än hon. Maj blir gift, hon föder sitt barn i seriens första del, Att föda ett barn. Hur livet blir för henne som ung mamma och hemmafru får man följa i andra delen, Sörja för de sina. Nu i Liv till varje pris har Maj nått medelåldern och barnen har vuxit upp. Tomas äldre syskon börjar försvinna och tidens förändringar slår hårt mothonom men även Maj och det liv de inrättat sig i. En rolig liten detalj: Tomas har en tid en relation med en kvinna vid sidan av äktenskapet. Hon bor på min gata, i ett av grannhusen! Här bodde också Kristina själv under en del av sin uppväxt.
Kristina Sandbergs böcker har lovordats och mycket välförtjänt fick hon äntligen Augustpriset för Liv till varje pris i höstas och dessutom Moa Martinssonpriset bara härom dagen. Till skillnad från flera recensenter som samtidigt som de rosat böckerna om Maj påpekat att de inte gillar henne som person så är jag mycket förtjust i henne. Hon är för mig så äkta, en genuin representant för sin generations kvinnor. Dessutom påminner hon mycket om min egen mor som var jämnårig med henne. Det känns som att lära känna mor på ett nytt intimare sätt att läsa om Maj. En upplevelse som jag verkar dela med många jämnåriga.
Ja, det har varit både spännande och känslofullt att följa Maj genom hennes vardagliga tillvaro som hemmafru där fokus ofta legat på undanplockning och kakbak och oroliga funderingar kring barn och vad andra ska tycka. Jag är också mycket imponerad av Kristina Sandbergs sätt att skriva och hennes förmåga att gestalta Maj inifrån genom hennes tankeflöde.
Tyvärr fick man bara låna Liv till varje pris i 14 dagar, jag stod först på bibliotekets reservationslista och läste den i ett rasande tempo. Nu väntar jag ivrigt på att den ska komma i pocket (det dröjer nog tyvärr ett tag till) och har under tiden återvänt till Att föda ett barn för en lite långsammare och grundligare omläsning.

Vid sidan av Kristina Sandberg så finns två andra kvinnliga författare som också är uppvuxna i mellersta Norrland bland mina höjdare: Therese Söderlind och Elin Olofsson. Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget läste jag första gången redan på våren 2013 när den var ny, också den alldeles för snabbt. Vägen mot Bålberget, som också utspelar sig i Ångermanland, är uppbyggd kring en familj och en trakts historia med nedslag i fyra sekler. I centrum står den största massavrättningen i det civila Sveriges historia 1675 då 65 kvinnor brändes på bål efter att de dömts för att ha utövat trolldom. Mycket gripande och spännande läsning, men lite svårt att hålla isär alla personer i de historiska avsnittena. Tack vare att vi skulle läsa den i en av bokcirklarna jag ingår i fick jag min läsupplevelse fördjupad. Gjorde då också ett släktträd över alla personer i boken för att underlätta för oss att samtala kring den.

Elin Olofsson kommer från Offerdal i Jämtland och har både i sin debutbok Då tänker jag på Sigrid och den för 2014 nya boken Till flickorna i sjön förlagt handlingen till sin hembygd. Hanna i den första boken bryter upp från ett uppvarvat storstadsliv, hon återvänder till Jämtland och bosätter sig i släktens gamla gård. Hon möter sina kvarvarande släktingars tystnad som andas uppgivenhet och förbittring och börjar efter att ha besökt sin dementa farmor på sjukhemmet efter vad som hänt under årens lopp. Även Då tänker jag på Sigrid har jag läst två gånger först på egen hand och sen i bokcirkeln. Vi läste den i samband med att Elin Olofsson skulle komma till Sundsvall för en författarföreläsning och hann också med en kort fikastund med henne. Roligt!
Både Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön är förhållandevis korta romaner. Till flickorna i sjön utspelar sig till stor del i Östersund och handlar också den om hur det förflutna tränger sig på i nutiden.

Mot Västkusten

MJag tycker om att åka tåg. X3000 ilar fram genom det uppländska landskapet mot Uppsala och Stockholm. Sen blir det byte till Göteborgståget. Undrar hur många gånger jag gjort den här resan. Lyssnar på Sommar i lurarna och varvar stickandet med att läsa Kupé och dagstidningar. Tack vare SJ:s sommarrabatt åker jag 1 klass och njuter av extra utrymme och ett ovanligt lugn på tåget. 

Många Sommar finns det att lyssna på. Jag gillar verkligen detta att ha tillgång till SR:s alla program i min egen lilla iPhone alldeles särskilt på resor. 

Fredrik Wikingssons Sommar fick bli först ut. Han har spelat in det på sin farmors äldreboende i Trollhättan där hennes 90 årsdag firas. Det råkar vara Granngården, samma ställe som min mor bodde på under sina sista år. Minns alla resor och besök där under 90-talet. Att Fredrik Wikingsson har Trollhätteanknytning vid sidan av Sundsvallsanknyningen gick upp för mig för en del år sen. Men jag visste inte att också hans pappas släkt fanns i Trollhättan. Hans mormor Karin var under alla år nära väninna till min mor. Hans morbror Anders och jag gick i samma klass i folkskolan. Genom mor visste jag sen att Anders storasyster med familj flyttade upp till Ljungaverk och sen till Njurunda. Tant Karin minns jag som en pigg och aktiv vithårig tant som alltid hade mycket på gång. Fredrik är både utseendemässigt och till sätt så som han framträder i media lik henne.

Resans andra Sommar blev Therese Söderlinds. I sitt program återvänder hon till Bålberget i Ångermanland där den största civila massavrättningen i Sveriges historia ägde rum 1675 under häxprocessernas tid och jämför den tidens häxjakt med vår tids rasistiska strömningar och näthat. Hon pratar om sitt skrivande och om det stora och svåra i att vara förälder. Om ärlighet och fördjupad förståelse för sina egna föräldrar. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa hennes båda romaner "Norrlands svårmod" och "Vägen mot Bålberget" som båda utspelas i Ångermanland. Den första handlar om en familjs sönderfall och en ung kvinnas sökande efter sin barndom. Boken om Bålberget är en slags släktkrönika med nedslag i fyra olika sekel med det som skedde 1675 i centrum. En mycket stark läsning, särskilt delarna från 1600- och 1700-talen. Båda böckerna finns i pocket.

Resans tredje Sommar blev Antje Jackeléns. Också det starkt och lyssnansvärt. Det är mycket positivt att vi äntligen fått en kvinnlig ärkebiskop. 

Mot Nidaros

Nu har jag återigen bestämt mig för en nystart vad gäller bloggandet! Som tidigare så kommer huvudinriktningen att vara stickning och läsning. Men också en del annat som ingår i min vardag. 

Det har varit en speciell dag idag; min första dag som pilgrimsvandrare! Här i Sundsvall vid Kyrkoruinen i Selånger startar St Olavsleden, en av Sveriges stora pilgrimsleder mot Nidaros (Trondheim). Den norske Olav Haraldsen landsteg här 1030 och gick mot Norge för att kristna landet och ta tillbaka kungatronen. Han blev dödad i Stikklestad i ett fältslag den 29 juli. Kroppen begravdes i Nidaros och den mäktiga Nidarosdomen byggdes. Olav utnämndes till helgon och pilgrimsvandringarna till hans grav tog fart på medeltiden. 

Inom kyrkan har man på senare år återupptagit vandringarna. Sankt Olavsleden har restaurerats och återinvigdes förra året i svensk-norsk samverkan.

Selånger församling ordnar varje sommar en återkommande vandring längs ledens första etapp till Tuna. Jag har länge tänkt delta utan att det blivit av, men så i år var det dags! Det var jag inte ensam om att tänka. Kring 80 hade anmält sig, många hade gått här tidigare men för en hel del var det första gången.

Vandringen inleddes med en mässa vid ruinen. Regnet hängde i luften och kallt var det. På med extratröjan och regnbyxorna och sjalen för att inte frysa. 

Laila, Selångers erfarna vandringsledare samlade ihop flocken och berättade om den svensknorska pilgrimsfanan hon hade fästad på sin stav. De övre delarna är gul och blå, de undre vit och röd. När vandraren kommer till Norge skall fanan vändas så att de norska färgerna är överst.

Varmare kändes det efter några kilometrar när vi kommit upp i marschfart. Vandringen går genom bördig jordbruksmark över böljande åsar förbi Vattjom, ner mot Ljungan-dalen och Tuna.

Både kor och hästar som betade i närheten kom rusande och ville umgås när de upptäckte oss. Selångers och Tuna församlingar bjöd på fika under vägen och höll korta andakter. Verkligen mycket välordnat!

En del av vandringen vandrade vi tysta och fick uppleva hur blommorna vid vägrenen och fågelkvittret i bakgrunden blev starkare. Något regn utöver lite duggande blev det aldrig och vi kunde konstatera att det var ett perfekt vandringsväder. Slutmålet för dagen efter 14 km:s vandring var hembygdsgården i Tuna där vi bjöds på korv och bröd och kaffe med glass till. 

Mycket nöjd är jag efter den första dagsetappen på Sankt Olavsleden.

Målet är att gå till Nidaros, inte i ett sträck utan i etapper lite då och då. Att hänga på organiserade turer när det passar, ibland gå ensam och där emellan söka vandrarsällskap och varva mellan dagsturer och längre utflykter med övernattningar.