tisdag 13 januari 2015

Läst 2014 del 3

Jag läser alltid flera böcker parallellt,några skönlitterära och en till två fackinriktade. De senare är ofta en långsam läsning. Ibland blir det svårt att hålla fokus i den mer teoretiskt inriktade läsningen, särskilt när den sker i sängen sent på kvällen.
2014:års facklitterära läsning har haft två spår; ett samhällsinriktat och ett mer litteraturvetenskapligt inriktat. Under våren läste jag Göran Rosenbergs Det förlorade landet med undertiteln En personlig historia. Den utkom redan 1997 har sedan tryckts i ytterligare två upplagor båda med nyskrivna kapitel. Jag läste den senaste från 2003 som finns i pocketutgåva. Mycket, mycket intressant läsning som verkligen krävde tid, inte svårläst men det var mycket att ta in som fördjupade den bild man har av Israel. Boken inleds med en skildring av hans alija, uppstigning, som är ett bildligt uttryck för judars utvandring till det förlovade landet Israel. För Göran Rosenberg skedde denna alija 1962 då han var 13 år och tillsammans med sin mamma och syster lämnade Södertälje och flyttade till Tel Aviv. Vad som förorsakade utvandringen finns väl berättad i Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det var läsningen av den 2013, när den också fick Augustpriset som fick mig att fortsätta med Det förlorade landet. Utöver att man får följa den unga pojken Görans upplevelser i skolan och i den israeliska ungdomsrörelsen finns här också en idéhistorisk bakgrund till judendomens utveckling och staten Israels bildande samt vad man skulle kunna kalla en politisk självbiografi. En riktig bildningsläsning! Jag undrade lite under läsnng över hans återresa till Sverige som han inte specifikt går in på. Det verkar som att den skedde i slutet av 60-talet, kanske efter sexdagarskriget 1967??

Efter Göran Rosenbergs bok läste jag Aron Etzlers Reinfeldtseffekten som handlar om hur Moderaterna tog makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden (Vilket också är undertitel på boken). Den gav många aha-upplevelser och var samtidigt spännande och rafflande som en deckare, Det är alltid intressant att läsa mer fördjupade analyser av senare tids politiska situation. Från tidningar och TV får man oftast så rapsodiska rapporter, det är också ofta svårt att själv tänka analytiskt när det gäller samtiden. Naturligtvis är Aron Etzlers analys speglad av att han är verksam inom Vänsterpartiet. Men alla skribenter i samhällsfrågor har ju sin grundideologi även om man försöker mörka den eller tror sig vara objektivt neutral.
Under hösten kom Daniel Suhonens bok om Juholt ut. Nyfiken på Partiledaren som klev in i kylan blev jag förstås och lånade den på biblioteket så snabbt det bara gick. Den var tjockare än väntat, så det gällde att sätta fart. När det är kö på bibliotekets böcker blir det ju bara 14 dagars lån. Jag läste ungefär halva, mer blev det inte. Den var lättläst men alldeles för pladdrigt och omständigt skriven för min smak.

En favoritförfattare som jag hittills inte blivit besviken på när det gäller samtida samhällsfrågor är Göran Greider. Hans Ingen kommer undan Olof Palme som handlar om socialdemokratin, arvet efter Palme och valet 2010 passade väl in att läsa efter Aron Etzler. Jag gillar förutom hans åsikter (mestadels) och analyser också hans resonerande skrivsätt som inbegriper en vardaglig här och nu-känsla i dagboksform. Fortsatte sen under våren och försommaren med Den solidariska genen: Anteckningar om klass, utop och människans natur, som tog längre tid och mer energi att ta sig igenom. Med utgångspunkt från evolutionsbiologi och modern hjärnforskning beskriver Göran Greider här människan som varande en samarbetande solidarisk art snarare än den som litar till sig själv och som utvecklats genom survival of the fittest. Mitt läsande blev lite för splittrat för att jag helt skulle klara att greppa helheten i hans resonemang.

 

Inga kommentarer: