Mot Västkusten

MJag tycker om att åka tåg. X3000 ilar fram genom det uppländska landskapet mot Uppsala och Stockholm. Sen blir det byte till Göteborgståget. Undrar hur många gånger jag gjort den här resan. Lyssnar på Sommar i lurarna och varvar stickandet med att läsa Kupé och dagstidningar. Tack vare SJ:s sommarrabatt åker jag 1 klass och njuter av extra utrymme och ett ovanligt lugn på tåget. 

Många Sommar finns det att lyssna på. Jag gillar verkligen detta att ha tillgång till SR:s alla program i min egen lilla iPhone alldeles särskilt på resor. 

Fredrik Wikingssons Sommar fick bli först ut. Han har spelat in det på sin farmors äldreboende i Trollhättan där hennes 90 årsdag firas. Det råkar vara Granngården, samma ställe som min mor bodde på under sina sista år. Minns alla resor och besök där under 90-talet. Att Fredrik Wikingsson har Trollhätteanknytning vid sidan av Sundsvallsanknyningen gick upp för mig för en del år sen. Men jag visste inte att också hans pappas släkt fanns i Trollhättan. Hans mormor Karin var under alla år nära väninna till min mor. Hans morbror Anders och jag gick i samma klass i folkskolan. Genom mor visste jag sen att Anders storasyster med familj flyttade upp till Ljungaverk och sen till Njurunda. Tant Karin minns jag som en pigg och aktiv vithårig tant som alltid hade mycket på gång. Fredrik är både utseendemässigt och till sätt så som han framträder i media lik henne.

Resans andra Sommar blev Therese Söderlinds. I sitt program återvänder hon till Bålberget i Ångermanland där den största civila massavrättningen i Sveriges historia ägde rum 1675 under häxprocessernas tid och jämför den tidens häxjakt med vår tids rasistiska strömningar och näthat. Hon pratar om sitt skrivande och om det stora och svåra i att vara förälder. Om ärlighet och fördjupad förståelse för sina egna föräldrar. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa hennes båda romaner "Norrlands svårmod" och "Vägen mot Bålberget" som båda utspelas i Ångermanland. Den första handlar om en familjs sönderfall och en ung kvinnas sökande efter sin barndom. Boken om Bålberget är en slags släktkrönika med nedslag i fyra olika sekel med det som skedde 1675 i centrum. En mycket stark läsning, särskilt delarna från 1600- och 1700-talen. Båda böckerna finns i pocket.

Resans tredje Sommar blev Antje Jackeléns. Också det starkt och lyssnansvärt. Det är mycket positivt att vi äntligen fått en kvinnlig ärkebiskop. 

Mot Nidaros

Nu har jag återigen bestämt mig för en nystart vad gäller bloggandet! Som tidigare så kommer huvudinriktningen att vara stickning och läsning. Men också en del annat som ingår i min vardag. 

Det har varit en speciell dag idag; min första dag som pilgrimsvandrare! Här i Sundsvall vid Kyrkoruinen i Selånger startar St Olavsleden, en av Sveriges stora pilgrimsleder mot Nidaros (Trondheim). Den norske Olav Haraldsen landsteg här 1030 och gick mot Norge för att kristna landet och ta tillbaka kungatronen. Han blev dödad i Stikklestad i ett fältslag den 29 juli. Kroppen begravdes i Nidaros och den mäktiga Nidarosdomen byggdes. Olav utnämndes till helgon och pilgrimsvandringarna till hans grav tog fart på medeltiden. 

Inom kyrkan har man på senare år återupptagit vandringarna. Sankt Olavsleden har restaurerats och återinvigdes förra året i svensk-norsk samverkan.

Selånger församling ordnar varje sommar en återkommande vandring längs ledens första etapp till Tuna. Jag har länge tänkt delta utan att det blivit av, men så i år var det dags! Det var jag inte ensam om att tänka. Kring 80 hade anmält sig, många hade gått här tidigare men för en hel del var det första gången.

Vandringen inleddes med en mässa vid ruinen. Regnet hängde i luften och kallt var det. På med extratröjan och regnbyxorna och sjalen för att inte frysa. 

Laila, Selångers erfarna vandringsledare samlade ihop flocken och berättade om den svensknorska pilgrimsfanan hon hade fästad på sin stav. De övre delarna är gul och blå, de undre vit och röd. När vandraren kommer till Norge skall fanan vändas så att de norska färgerna är överst.

Varmare kändes det efter några kilometrar när vi kommit upp i marschfart. Vandringen går genom bördig jordbruksmark över böljande åsar förbi Vattjom, ner mot Ljungan-dalen och Tuna.

Både kor och hästar som betade i närheten kom rusande och ville umgås när de upptäckte oss. Selångers och Tuna församlingar bjöd på fika under vägen och höll korta andakter. Verkligen mycket välordnat!

En del av vandringen vandrade vi tysta och fick uppleva hur blommorna vid vägrenen och fågelkvittret i bakgrunden blev starkare. Något regn utöver lite duggande blev det aldrig och vi kunde konstatera att det var ett perfekt vandringsväder. Slutmålet för dagen efter 14 km:s vandring var hembygdsgården i Tuna där vi bjöds på korv och bröd och kaffe med glass till. 

Mycket nöjd är jag efter den första dagsetappen på Sankt Olavsleden.

Målet är att gå till Nidaros, inte i ett sträck utan i etapper lite då och då. Att hänga på organiserade turer när det passar, ibland gå ensam och där emellan söka vandrarsällskap och varva mellan dagsturer och längre utflykter med övernattningar. 

Ibland blir det fel

Idag skulle jag åka till Göteborg. Var övertygad om det ända till igår kväll när jag tyckte det var konstigt att jag inte fått någon biljett på telefonen, den skall ju överföras ett dygn i förväg. Suckade och hämtade det utskrivna kvittot för resan - och sucken övergick i stönande och en del svärord. Biljetten gäller för imorgon, inte idag!! Så kan det gå när man klickar fram och tillbaka mellan olika dagar för att jaga lägsta pris när man bokar.
Det blev en hemmadag extra, vilket ju inte gjorde så mycket, tristare är det att blir en dag mindre i Göteborg.

Istället för tågstickning har jag stickat hemma. Ett par vantar som länge legat halvfärdiga blev klara.

Det är juli-vantarna i den norska Vottealongen som jag är med i på facebook. Varje månad får vi deltagare ett tema som vi skall sticka vantar i. För juli var temat "kust". Mina vantar är stickade med lyftade maskor.

Det blev en simtur i utebadet trots att vädret inte egentligen lockade till bad. Men det gör inte så mycket eftersom det är 28 grader i bassängen och det är bara 10 minuters promenad dit.

Jag lyssnade på Sami Saids Sommar. Mycket bra, en skarpsinnig blandning av humor och allvar. Blev nyfiken på att läsa hans böcker.
Dagen räckte också till att spelträning på låtar för kommande framträdanden och att läsa ut Johannes Anyurus En storm kom från paradiset. Det har tagit emot att läsa hans bok, inte för att den är dålig, nej inte alls, tvärtom den är mycket intressant. Men för att den är en hemsk skildring av en afrikansk mans livshistoria som emellanåt var svår att klara av att uthärda. Johannes Anyuru skildrar mycket gripande sin pappas levnadsöde. Hans pappa hade en hård uppväxt i Uganda och blev av en tillfällighet utbildad till stridspilot för Ugandas flygvapen. Under hans utbildningstid i Atén tar Idi Amin makten i Uganda. Mannen som längtade efter att flyga men insåg att han inte kunde återvända till sitt hemland hamnar i fängelse i Tanzania när han trodde han var på väg till Zambia. Han lyckas fly till Nairobi och lever länge på gatan när han åter av en tillfällighet träffar en svensk flicka. De gifter sig och flyttar till Sverige fast hon egentligen vill stanna i Kenya. Livet blir inte lätt i Sverige heller.
Rekommenderar verkligen boken, men det är allt annat än feel-good läsning!

   . 

Tillbaka igen

Det blev ett långt uppehåll här, drygt åtta månader sen senaste inlägget. Då i vintras tänkte jag ordna hjälp med att greja till layouten på bloggen inför det nya året och sköt därför upp bloggandet. Än har det inte blivit av att skaffa hjälp, så nu skriver jag iaf!
En annan bidragande orsak till bloggtorkan är min iphone. Med den har läsandet och skrivandet på facebook tagit en allt större plats i vardagen. Det går bra att läsa bloggar där också, åtminstone ögna igenom dem. Men att skriva inlägg är alltför pillrigt i min smak. Datorn öppnar jag numera alls inte dagligen, så både bloggandet och Ravelry-kollen har legat på sparlåga.

Det kan man däremot inte säga att stickandet och läsandet gjort. Både stickning och läsning är helt klart beroendeframkallande; ju mer man läser och stickar desto mer lust får man. Dessutom öppnar sig hela tiden nya världar genom nya garner, nya mönster, nya idéer och nya böcker, nya författarbekantskaper, återupptäckt av gamla, omläsningar osv. Trots att jag disponerar min tid är det svårt att få den att räcka till. Svårt är det också att välja och strukturera tillvaron. Vill ju också hinna spela, sjunga, simma, vara ute i naturen, umgås med barnbarn och vänner. Dessutom finns behovet av att vara ensam och bara slöa.
Med detta vill jag egentligen säga att jag har det väldigt gott. Att vara överväldigad av roliga aktiviteter är något att vara tacksam över och njuta av, som gör att skral ekonomi och sorg över jobbet som försvann faller i skuggan.

Denna sommar som är i färd att vrida sig runt sin axel har hittills varit alldeles underbar! Jag har inte gjort några långa äventyrliga mer exotiska resor men många kortare och innehållsrika. Alla med "stämmo"-tema;
hittills sju spelmansstämmor och en stickstämma. Och minst ett par till lär det bli.
Den senaste är stickstämman som detta år gick av stapeln i Jämtland, vid Hållands folkhögskola i Undersåker. Vi var 90 kvinnor (en man som ingick i lärargruppen och några medföljande män som fanns i bakgrunden) som från tors till sön i förra veckan helt gick in i stickvärlden. Vi gick på kurser, hörde föredrag, handlade garn, pratade mönster, umgicks och stickade förstås hela tiden. Utom när vi åt och sov förstås. Lika nördigt som att åka på spelmansstämma och i stort sätt spela hela tiden.

 Det var min andra stickstämma. Tidigare har jag också varit på ett par stickläger, några helgsammankomster och en stickresa. Men detta var helt klart den bästa stickupplevelsen i gruppform både vad gäller organisation, kurser, lärare, kontakt med andra stickare och både stämning och inspiration.
Andras upplevelser från stickstämman kan man bla läsa här: Tålamodspåsen, Hedvig handarbetar och Strikkebibliotekar. Jag återkommer med mina upplevelser.

Mitt bokår 2012

Här kommer nu en sammanfattning av mitt läsande förra året:
Totalt blev det 118 böcker utlästa av dem var 8 omläsningar. Några fler än 2011 som landade på 95 böcker.
25 har jag köpt, de allra flesta, 82 är lånade på biblioteket.
Störst kategori är svensk prosa, 55 böcker
översatt prosa upptar 36 böcker, av dessa 91 böcker utgör 22 st deckare
Lyriken upptar 4 titlar

32 böcker har fått fem stjärnor. Ingen bok av de jag läst ut har fått en stjärna, sex böcker fick två stjärnor

Från de 32 femstjärniga titlarna har jag utsett följande som de bästa

Kategorin svensk skönlitteratur: 

• Sörja för de sina av Kristina Sandberg
• Diktsamling av Lina Ekdahl
• Oktober i fattigsverige av Susanna Alakoski (som kanske inte räknas som skönlitteratur)
• Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosendal

Översatt skönlitteratur:

• Agaat av Marlene van Niekerk
• Min mors tystnad av Lizzie Doron
• Dager i stillhetens historie av Merete Lindström
• Skugga-Baldur av Sjon

Deckare:

• Till offer åt Molok av Åsa Larsson
• Den kalla elden av Arnaldur Indridason
• Hela havet stormar av Arne Dahl

Facklitteratur:

• Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink
• De hatade. Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton
• Besatta av Elif Batuman

Årets sista böcker

Läscirkeln på biblioteket som haft tema Nobelpristagare avslutade terminen strax före jul med Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien. Alla var vi bekant med den innan, några hade läst den i skolan, de flesta hade sett någon filmatisering eller teateruppsättning. Vi blev alla positivt överraskade av omläsningen nu. Kejsaren av Portugallien står sig, den är en både rörande och gripande skildring av stark faderskärlek, av sätt att hantera och stå ut efter stor besvikelse och svåra upplevelser. Den berättar om människor i värmländsk skogsbygd, deras slitsamma liv som rymmer mycket omtanke om varandra, sen  handlar den inte minst om en dotters nödvändiga frigörelse från från fadern som nästan håller på att kväva henne. Verkligen en bok värd att läsas om!

I november läste vi i cirkeln också Främlingen av Albert Camus, även den en stor klassiker och väl värd en omläsning. Jag missade tyvärr cirkelträffen när boken diskuterades men läste den med stor behållning. Främlingen är en liten tunn bok bara 142  sidor som berättar om Mersault, en ung fransk algerisk man som lever ett vardagligt tämligen trist liv och betraktar tillvaron med likgiltighet. Av vad som verkar vara en tillfällighet dödar han en arab och blir arresterad och ställd inför rätta.



Eftersom 2012 lider mot sitt slut följer här en kort redovisning av resten av årets läsning:
Döden och pingvinen av Andrej Kurkov är en burlesk, satirisk ukrainsk berättelser om en journalist som livnär sig på att i förväg skriva nekrologer över kända politiker som på märkliga sätt därefter avlider i maktstrider. Efterhand blir hans situation alltmer hotad i det laglösa Ukraina som skildras. Han försöker fly tillsammans med sin deprimerade och hjärtsjuka pingvin som han tagit hand om när Kievs djurpark måste stängas. En märklig berättelse lite lik Pasolinnas böcker.
Dagar utan hunger av fransyskan Delphine de Vigan handlar om en ung flicka som behandlas på sjukhus för sin anorexi.
Modershjärtat är Katerina Janouchs femte bok i serien om barnmorskan Cecilia Lund. Även denna gång blev jag besviken och förstår inte riktigt efter läsningen varför jag läste även denna del. Grundberättelsen om hur Cecilia och hennes stora familj lever sitt liv är småtrevlig feel-goodläsning vad jag irriterar mig på är den extra pålagda spänningshistoria som lagts på varje del i serien.
Ytterligare en serieläsning av en femte del avslutades strax före jul nämligen Karl-Ove Knausgårds Min kamp 5 som handlar om hans ungdomstid  i Bergen först går han en skrivarutbildning och läser sedan litteraturvetenskap. Intressant att läsa om hans upplevelser av studierna men samtidigt alldeles för långrandigt. Den glöd och intensitet som jag upplevde fanns i seriens första delar som utgick från skrivandets nutid med hopp tillbaka till barndomen bar över mångordigheten. Både här i del 5 och i den förra som handlat om ungdomsåren tyckte jag hans stil blev tjatig och tröttsam och läste mer översiktligt lite skummande igenom långa delar.
Drunkna inte i dina känslor av  Maggan Hägglund och Doris Dahlin är en intressant självhjälpsbok med undertiteln en överlevnadsbok för sensitivt begåvade som jag kände igen en del av mina egna känslomässiga svårigheter i.
Även Bodil Jönssons Tid för det meningsfulla skulle man kunna kalla en självhjälpsbok samtidigt är den ett debattinlägg om äldres plats och möjligheter i samhället. Som vanligt är hon i sitt skrivande positivt inspirerande och idérik. I februari kommer hon hit till stan och skall hålla föreläsning utifrån boken, så jag lämnar ytterligare kommentarer till dess.
Till sist två barnböcker: Klassikern Peter Pan av J M Barry, som jag faktiskt aldrig läste som barn utan bara sett i olika filmversioner under årens lopp och Englandsresan av Edith Unnerstad, uppföljaren efter hennes tidigare Farmorsresan och Mormorsresan, alla skrivna i slutet på femtiotalet. Jag råkade få tag på en svensk utgåva av Peter Pan från femtiotalet på biblioteket och kom ihåg varför jag inte läste den då. På grund av översättningen som gjorde det dubbla tilltalet som Barry använder sig av extra fjantigt. På engelska får det en helt annan klang. Nu ser jag fram emot att under det kommande året läsa nyöversättningen av Peter Pan i den vackert illustrerade nya utgåvan som finns tillgänglig nu tillsammans med Einar.

Sköna mellandagar

Så har juldagarna svischat förbi. Julstrumpan blev klar lagom till julafton! Inklusive alla smådelar. Kände mig mycket nöjd och stolt över den. Verkligen en rolig och lärorik stickning! Ett stort tack till Eva-Lotta som delat med sig av sin inspiration och sina kunskaper. Min strumpa fylldes med godis och blev julklapp till Nisse, ett av barnbarnen.

Som vanligt har juldagarna varit fyllda av en blandning av födelsedagar och julfirande. Tårtätande varvat med julmat. För första gången har vi haft ett gemensamt födelsedagsfika med presentöverlämning för både Åsa och Erik (mina barn) på  eftermiddagen på Åsas födelsedag. Även Olle som fyllt år för två veckor sen blev grattad. På juldagen hade Erik sen sitt eget traditionella kompisfirande med tårta och TV-spel hemma hos mig men med färre deltagare än vanligt. Allt fler av kompisarna har familjer numera och även barn, alla åker inte hem till Sundsvall för att fira jul.
På annandagen inföll sen det stora jullugnet. Jag har njutit av fridfull läsning; Nina Björk, Knausgård och Göran Greider varvade med  en ny vantstickning, nyårsvantar som första utmaning i Vottealongen på facebook som jag anmält mig till men hittills inte deltagit aktivt i.

Hela helgen liksom i stort sett hela december har det snöat. Drivorna har vuxit till berg, det är sagolikt vackert med fjunigt nysnötäcke på träden. Lite  kämpigt bara för alla som måste skotta och alla som måste ut i trafiken. Vi övriga som gillar vintern njuter.

Inför julen

Inte många dagar kvar till jul har jag just insett. Väldigt få julförberedelser har blivit gjorda. Tänker att allt inte behöver ingå i julfirandet varje år. Ingen gran blir det i år, jag har möblerat om i vardagsrummet och granen passa inte in i den nya möbleringen. Allt julpynt måste inte plockas fram och inte behöver det vara nyfejat, man måste inte baka och göra julgodis heller. Det blir ju jul i alla fall med god mat och julstämning!
Inte kommer jag att bli klar med Tålamodspåsens julkalenderstickning heller, inte ens om jag spurtar eftersom dagens uppgift var att tova sockan i tvättmaskinen. Har tänkt jultvätta imorgon bitti.

Två julklappar återstår att göra färdigt, en del mat  och ytterligare ett par julklappar skall inhandlas. Men alla julklappar och födelsedagspresenter kommer inte att finnas på plats. Jag har gått och väntat på paketavisering från Adlibris under veckan med stigande irritation bara för att idag upptäcka efter en koll på nätet att jag glömt göra det sista bekräftelsetrycket vid beställningen. Nu blir det mellandagspaket istället!

Bokhögar

Som vanligt växer både mina listor på intressanta böcker och de konkreta högarna här hemma av böcker från biblioteket och från de egna hyllorna. Det är helt omöjligt för mig att låta bli att låna när jag går på biblioteket. Allt som blir hemsläpat läser jag förstås inte ut, en del bläddrar jag i och provläser, en del får ligga till sig och lånas om, annat skrivs upp på läslisten. Men mycket blir ändå läst ibland genast. Eftersläpningen för läsrapporterandet här kvarstår. Mitt mål för i år är att hinna ikapp till årsskiftet och då också göra en egen tio i topp-lista för årets läsning.

Gustafs grabb av Leif GW Persson köpte jag billigt på årets bokrea men läste först i höstas. En riktigt intressant skildring av hans uppväxt under 40-50-talen, det nära förhållandet han har till sin pappa och inte minst den klassresa han kommit att göra, som jag delvis känner igen mig i trots att jag själv misslyckats göra både karriär och tjänat in något kapital. Det som förbryllar med GW:s minnesberättelse är hans avoghet gentemot sin mamma. Han beskriver henne som klagande, ömkande upptagen av sin sjuklighet utan att uppbåda minsta förståelse för den situation hon levde i. Att han inte förstod henne då kan jag begripa men inte att han är så hätskt avvisande och oförstående nu. Även sin syster verkar han hållit på avstånd både som barn och fortsatt framåt. Det hade varit intressantare om boken handlat mer om familjerelationerna. Stor plats tar hans inblandning i Geijer-affären, i och för sig intressant, men den historien borde som jag ser det hellre fått en egen bok.
Att GW:s mamma hemmafrun Margit inte mår bra framstår tydligt. Porträtten av henne som tecknar utifrån sina minnen får mig att tänka på först Kristina Sandbergs Maj i Sörja för de sina, en annan hemmafru i samma tid och sen återigen min egen mor.

  

Hur svårt det kan vara att vara mamma handlar Astrid Flemberg-Alcalas delvis självbiografiska bok Och vet inte vårt om. Paret Anna och Sal åker till Colombia för att adoptera två  bröder på tre och fyra år. Hon är orolig när de skall möta barnen och undrar hur hon skall räcka till. Och inte blir det ett lätt föräldraskap. José den ene av pojkarna har kramper och är stundvis okontaktbar och avvisar sin nya mamma. Hans bror Abél är konflikträdd och glider undan. Det är en stark och mycket utlämnande berättelse om en mammas förtvivlan över sina svårigheter och misslyckande att nå sina barn och skapa bärande relationer.









Även Malin Persson Giolitos Dubbla slag handlar om en mammas svårigheter. Hennes huvudperson Hanna är en framgångsrik jurist som arbetar på en stor advokatbyrå när hon som gravid småbarnsmamma får sparken. Boken handlar om tuffa arbetsvillkor och de praktiska problem som det innebär att både inneha ett prestigefyllt karriärinriktat arbete och vara förälder. Utifrån bokomslagsspresentation och TV-intervjuer kan man sluta sig till att det finns en viss självbiografisk grund här också. Men jag lånade boken i tron att det var en deckare och blev allt mer förvånad och undrande ju längre jag läste när deckarintrigen lyste med sin frånvaro. Där finns en spänningshistoria inlagd, som berör advokatfirman och arbetsplatsförhållanden men inte tillstymmelse till deckare. Tänkte sen att jag blandat ihop böckerna, för Malin Persson Giolito har ju också skrivit deckare, den senaste Bortom varje rimligt tvivel kom i år. Upptäckte sen när jag skulle lämna tillbaka Dubbla slag att biblioteket givit den falsk varudeklaration och märkt den som deckare. Malin Persson Giolito skriver i mitt tycke bra, lite i stil med sin pappa Leif GW. Hennes deckare om advokaten Sophia Weber är numera uppsatta på läslistan.









Så två deckare/spänningsromaner, båda svenska. Anders de la Mottes Geim och Kristina Ohlssons Paradisoffer både välskrivna och så spännande att de var svåra att släppa ifrån sig. Geim handlar om småfifflaren Henrik som en dag hittar en kvarglömd mobil som visar sig innehålla ett reality spel som erbjuder både en möjlighet att tjäna  pengar och att skapa sig en plattform i ett nytt sammanhang. Men kraven som ställs är stora och en rafflande berättelse följer som jag måste andas djupt flera gånger för att våga följa. Geim blev en stor framgång i deckarvärlden och fick deckarakademins debutpris 2010, väl förtjänat anser jag! Två böcker till har kommit ut i serien sen dess, Buzz och Bubble, men dom har jag inte hunnit till än.




I Paradisoffer hittas ett hotbrev med krav riktade till både Sveriges och USA:s regeringar på ett fullsatt plan som just lyft från Stockholm med destination New York. Kaparna hotar med att spränga planet i luften om inte regeringen gör en omprövning angående en utvisningshotad man som bedöms som misstänkt terrorist. Fredrika Bergman, Kristina Ohlssons huvudperson i hennes kriminalserie, arbetar tillfälligt på Justitiedepartementet med utvisningsärenden men kallas in till polisen som kontaktperson mellan polisen och regeringen. Förhandlingen mellan kaparna, poliserna och regeringarna blir en kamp mot klockan där det gäller att nå resultat innan planets bränsle tar slut. Också detta en olidligt spännande läsning!

Adventsstickning

Sent omsider har jag hängt på Tålamodspåsens roliga adventsstickning där hon varje dag lägger ut en ny ledtråd till sin mysteriestickning. Hade alldeles för mycket att göra i början på månaden så det dröjde till i lördags innan jag satte igång. Väldigt rolig stickning är det med bra instruktioner och nya variationer och knep. För första gången har jag nu provat att sticka tvåfärgat med ett garn i varje hand. Lite likt tvåändsstickning, det gick rätt långsamt, är så van vid att byta färg och ha båda trådarna på samma finger när det är byte varannan maska.
Är inte alls ikapp än, håller just nu på med snodden, ledtråd 8. Det passade mig fint att det blev en ledig dag just idag.

I helgen var det dags för årets julmarknad på Norra berget i Sundsvall. Hade först inte tänkt delta i år men blev ditlockad av Maria S som bokat bord i god tid.

Det snöade och var lite blåsigt och kallt på lördagen men helt okej vinterväder på söndagen. Alldeles underbart vackert och bästa tänkbara julstämning. Mycket folk kom också. Men så särskilt bra gick inte försäljningen för min del, Marias vantar, barnsockar och änglar sålde mycket bättre.

Vandringsläsning

I kursen i barnlitteratur som jag läser i Stockholm hade vi igår seminarium om två svenska klassiker; Barnen ifrån Frostmofjället och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Visste ni att de kom ut samma år, 1907 (andra delen av Nils Holgersson). Barnen ifrån Frostmofjället såg jag bara som film som barn, så boken var en ny bekantskap nu. Den finns i en nyutgåva utgiven av Barnboksinstitutet som också sammanställt en läshandledning för användning i skolan. Laura Fittinghof som skrev boken var uppvuxen i Sollefteå i en prästgård och upplevde som barn hur utblottade människor ibland hela familjer kom och bad om mat och husrum under nödåren på 1860-talet. I hennes berättelse får man följa sju syskon som ger sig ut på vandring efter att deras pappa supit ihjäl sig och mamman dött av umbäranden och sjukdom. Anförda av storebror Ante med de minsta barnen på en kälke och ledande geten Gullspira tar de sig fram i ett bistert vinterlandskap där förutom kölden och rädsla för vargar, är utelämnade till andras välvillighet att dela med sig av mat och sovplats. Det är en spännande läsning om tappra och mycket kompetenta barn som möter både godhet och får utstå elakheter framför allt från människor som blivit spritmissbrukare. Ett flammande socialreportage, det första svenska som är riktat till barn.

Hervor Sjödin vars mormors mor var en av Laura Fittinghofs systrar, som också figurerar i Frostmofjällsboken har skrivit en roman med utgångspunkt från brev och andra dokument om Lauras liv. I Vägen till Frostmofjället får man följa hur den unga Laura som 23-åring blir bortgift med en 43 år äldre adelsman efter att sju gånger försökt värja sig genom att säga nej till hans frierier. När han (äntligen, tänker jag) dör efter att innan dess gått i konkurs och gjort henne fattig bosätter hon sig i Stockholm med den enda överlevande dottern och försörjer sig genom att skriva och hyra ut sängplatser i hemmet. Också detta en intressant och gripande läsning om en stark kvinna som tar sig fram på egen hand vid tiden kring det förra sekelskiftet. När hon slutligen når framgång med Barnen ifrån Frostmofjället är hon svårt sjuk i magcancer och dör ett halvår senare 60 år gammal.

I bokcirkeln Lästanterna har vi senast läst Aino Trosells Hjärtblad som utspelas under samma tidsepok. Hulda, huvudpersonen, i Hjärtblad är född 1860 i en by i Malungs utkant. Berättelsen inleds med en stark skildring av hur hon som barn genomlever svältåren. Hulda blir först boskapsvaktare, sen fäbodsstinta. På hösten efter sin konfirmation när hon är förtvivlad över att hennes pappa är på väg att flytta samman med en ny kvinna bara ett halvår efter att hennes mamma dött beger hon sig ut på en vandring för att söka arbete. Hon hamnar i Stockholm och blir efterhand en respekterad hushållerska i en borgerlig familj vilket innebär en inte helt enkel klassresa. Vi tyckte alla mycket om berättelsen om Hulda. Lite synd är det att den senare delen av boken är väl rapsodiskt skriven. Aino Trosell skulle hellre kunnat utvidga den och gjort boken som en serie. I Hjärtblad finns en genuin bild av det Dalarna som kom att bli nationalromantikernas folkloristiska favoritlandskap, där finns också en fin skildring av tidens samhällsutveckling.

Hjärtblad för tankarna till andra skildringar av samma tid; Per-Anders Fogelströms serie om Stockholm som inleds med att Henning som ung kommer vandrande till staden i Mina drömmars stad och Vibeke Olssons serie om Bricken som växer upp i sågverkssamhället Svartvik utanför Sundsvall efter att hennes föräldrar som förlorat tre barn under svältåren vandrat dit från Västerbotten för att skaffa sig arbete.

En del stickat i höst

Det var ett tag sen det blev något skrivet om det som blivit stickat. I höst har jag mest ägnat mig åt små stickningar lite bränd kanske efter sommarens stickande på Bente Geils Rundstykke (tröja) som blev en storlek för stor, vilket jag upptäckte efter att ha kommit till ärmarna. Den förpassades till soffhörnet och har fått vila sen dess. Efter jul blir det froggning (upprepning) och nystart!

Istället har jag stickat mössor, vantar, handledsvärmare och några babykoftor, en hel del har varit på beställning.  Upptäcker när jag försöker sammanfatta att mitt bilddokumenterande varit mycket bristfälligt! Så det får bli ett urval:

Sjalen Fellowship i vacker entrådig ull som är en present från Snögumman

Norsk kofta i Sisu som jag bara färdigställt genom att sticka ärmar och klippt och gjort kanter på

Basker till Ulla-Lena i drops mohairgarn

Babykofta i Zauberball och lite Fabel till babyn
Agnes

Torgvantar till Christinas pappa i Drops Alpacka

Babykofta i Drops Alpacka till babyn Lova

Torgvantar, teststickning till Limmo-design

Höstens läsning

Oj då, tiden rusar fram. Jag brukar uppleva november som en tung och mörk månad då allt är trögt och jobbigt. Mörkt är det i år också men varken tungt eller trögt, mest fullt upp. Vid sidan av resten dvs det vanliga läsandet, stickandet, spelandet, sjungandet och alla andra göromål har jag återigen gett mig i kast med litteraturvetenskapen och de senaste veckorna dels avslutat en kurs och samtidigt påbörjat en ny. Det blev minst sagt lite väl stressigt. Men väldigt roligt. Den nya kursen är inriktad på barnlitteratur i ett historiskt perspektiv och innebär en resa till Stockholm varje tisdag. Det är tufft att som morgontrött i detta mörker kliva upp före fem för att hinna med tåget som går strax före sex. Men kursen är tillräckligt intressant för att det skall vara värt det.
En del läst och stickat har det blivit men mindre än vanligt den senaste tiden. Åtta böcker i oktober, tre hittills i november utöver kurslitteratur som inte räknas in här. En blandad läsning har det varit. Nästan allt jag läst har jag uppskattat och gillat, enda undantaget är faktiskt Hotellet i hörnet av bitter och ljuv som vi läste i Lästanternas bokcirkel och som redan blivit redovisad här.
En av höstens höjdare var Merethe Lindströms Dager i stillhetens historie. När den fick Nordiska rådets litteraturpris för ett år sen blev jag intresserad och skrev upp den på läsa-listan i väntan på den svenska översättningen. Konstigt nog tänkte jag inte på att det skulle vara möjligt att läsa den ganska direkt på norska trots att jag ofta brukar läsa norsk skönlitteratur på norska. Inte förrän i höst när översättningen kommit och jag skulle reservera den på biblioteket upptäckte jag att den fanns där i orginal också och lånade den istället. Blev sen också förvånad över hur liten och tunn den var till formatet. Svårläst var den inte men den krävde sin tid att ta in och fundera kring. Dager i stillhetens historie handlar om ett äldre par som lever sida vid sida i tystnad. I första hand är det hennes, Evas berättelse. Simon hennes man har tystnat, han finns där men har tystnat, kanske är han dement. Båda bär de på tunga upplevelser i sitt tidigare liv men trots närheten till varandra har de under årens lopp inte klarat av att dela det svåra med varandra, inte heller har döttrarna som nu är vuxna och utflugna fått veta. En möjlighet öppnas under en period när en tredje person, den lettiska städhjälpen Marija kommer in i deras hem och kommer dem nära. Merethe Lindströms bok berör verkligen och stannar kvar i tankarna trots sin stillhet och tystnad. Det händer nästan ingenting på det yttre planet. Jag rekommenderar den verkligen! Dagar i tystnadens historia heter den på svenska.



Ännu en deckare i islänningen Arnaldur Indridasons serie kring kriminalpolisen Erlendur har nyligen kommit på svenska. I de senaste böckerna har Erlendur varit frånvarande och man har fått följa hans kollegor Elinborg och Sigurdur Oli i utredningsarbete kring olika fall i Reykavik. Erlendur har åkt iväg till sina hemtrakter i nordöstra Island på sin ledighet men kommer inte tillbaka och hörs inte av. Den nya boken Den kalla elden  berättar om vad som händer under hans vistelse i sin barndoms trakter. Redan tidigare har man fått veta hur märkt han är av det som hände när han var barn. Hans lillebror försvann på fjället under en snöstorm, det var Erlendur som höll honom i handen men tappade taget och brodern har aldrig återfunnits utan Erlendur har gång på gång återvänt för att söka efter kvarlevorna. Under denna vistelse gör han åter det, samtidigt intresserar han sig för ett gammalt försvinnande av en kvinna under kriget i samma trakt och börjar nysta i det. Efter en stunds läsning fylld med främmande exotiskt klingande ortsnamn plockade jag fram en atlas och hittade trakten på norra Island och kunde följa med på kartan hur han förflyttade sig samtidigt som jag drömde om att resa dit på riktigt. Åtminstone till Reykavik med omnejd... En riktigt bra och spännande berättelse var det. Arnaldur Indridason är en av mina största favoriter inom deckargenren.



Havet av Monika Fagerholm och Martin Johnsson är ingen roman utan fyra lyriska essäer som handlar om havet i olika vitt skilda aspekter från egna barndomsminnen till möten med författare som Inger Alfvén (S/y Glädjen) och Tomas Tranströmer (Östersjöar) till naturreportage och historiska vinklingar. Mycket intressant och trevlig läsning rakt igenom. De båda har skrivit essäerna tillsammans utan att ange vem som skrivit vad, det får man själv komma fram till och det gör man mestadels, men det känns inte jätteviktigt heller att veta upplevde jag.

Bokcirkelläsning

Bokcirkeln Lästanterna som jag ingår i har hittills denna höst hunnit träffas två gånger. Ja egentligen var det fortfarande sommar när vi sågs i augusti, vi badade faktiskt! Då hade vi läst Cirkeln, Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandlunds bok om en grupp tonårsflickors relationer i Ängelsberg, en fiktiv bruksort i Bergslagen. De är sinsemellan mycket olika och umgås inte men finner snart att de ingår i ett mycket speciellt sammanhang och är beroende av varandra. När berättelsen startar har de just börjat sitt första år på gymnasiet. Samtidigt som Cirkeln  är en realistisk skildring av vardagliga skolsammanhang är den också en fantasyberättelse. Flickorna upptäcker att de är häxor med ett speciellt uppdrag att rädda världen mot ondskans krafter som hotar. Det var första gången som vi i vår cirkel läst en ungdomsbok. Intressant läsning som kändes mycket realistisk kring relationerna och samspelet mellan de sex flickorna tyckte vi alla, däremot  kändes fantasy-inslagen mer främmande. Vi konstaterade att det är en genre som vi varken kan något om eller är särskilt intresserade av.



Vår andra bok i höst blev en amerikansk bestseller, Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford som utspelar sig i Seattle omväxlande under andra världskriget och på 1980-talet. Boken skildrar Henry som växer upp i en nationalistisk kinesisk familj. Han går i en amerikansk skola som stipendiat och träffar där en japansk flicka, Keiko som han blir nära vän med trots hans föräldrars ogillande . I Seattle fanns det både en stor kinesisk och en japansk stadsdel. Efter Pearl Harbor när Japan angrep den amerikanska flottan under kriget blev situationen svår för japaner som levde i USA. Det blev extra viktigt för den kinesiska befolkningen att markera sitt avstånd till japanerna. Henry tvingas av sin pappa bära en knapp där det står att han är kinesisk. Tillsammans med sin familj blir Keiko liksom alla andra japaner förvisade från sina hem och förda till interneringsläger i andra delar av USA. Henry och Keiko försöker hålla kontakten men misslyckas och han gifter sig efterhand med en annan kvinna och får en son. Berättelsen hoppar mellan 40-talet och 80-talet. Den är verkligen både bitter och ljuv, som klippt och skuren för att bli en feel good-film. Vi hade lite blandade uppfattningar om den. Några tyckte den var jättebra och några var mer kritiska. Framför allt jag. Alldeles för smörig och melodramatisk för min smak. Inte heller gillade jag språket i den, men det handlar om författarens språk eller översättningen kan jag inte riktigt bedömma. Eniga var vi om att Hotellet i hörnet av bitter och ljuv är en intressant skildring av en för oss alla okänd del av amerikansk historia.



I min andra bokcirkel på biblioteket läser vi denna termin nobelpristagare. Vi startade med Herta Mullers Hjärtdjur, som är en hemsk och gripande skildring av förtrycket i Rumänien under Ceausescus tid baserad på Herta Mullers egna upplevelser och erfarenheter. Det är en stram berättelse som i ett finstämt poetiskt språk beskriver hur fyra ungdomar försöker överleva genom sin studietid och första tid i arbetslivet, hur de hanterar förföljelser, trakasserier och censur. Det var en skakande läsning som kryper innanför skinnet, ibland  nästan outhärdlig och svår att greppa. För mig var det en omläsning, vi läste den för några år sen i lästantcirkeln. Jag kan konstatera att det verkligen är en bok som passar att läsa om, som öppnar sig stegvis.

 

Vår andra nobelpristagare är den turkiske pristagaren Orhan Pamuk. Igår samlades vi kring Det tysta huset som utspelar sig på en badort några mil från Istanbul i slutet av 1970-talet. Det är en familjeskildring där man genom fem av familjemedlemmarnas monologer får följa dem under några turbulenta dygn. I huset bor den gamla kvinnan Fatma som en gång som ung och nygift kom till trakten med sin man läkaren som utifrån ett politiskt engagemang kände sig tvungen att lämna Istanbul för en tid. Paret blev kvar, det blir aldrig tillfälle att återvända, hennes man blir besatt av att förmedla västerländsk kunskap och upplysning till sina landsmän och går upp i att skriva en stor encyklopedi. När han dör eldar hon upp hans ofullbordade verk och lever, när också sonen och sonhustrun gått bort i tidig ålder, ensam kvar med hans utomäktenskapliga son Recep som sin betjänt och alltiallo. Varje sommar kommer de tre barnbarnen från Istanbul och man gör ett årligt besök på graven. Storebror Faruk är historiker som sörjer sin skilsmässa och liksom som far och farfar dricker alldeles för mycket, lillebror Metin går i skolan, han drömmer om att flytta till Amerika och umgås med uttråkade välbärgade jämnåriga på nattliga fester. Där finns också Receps brorson Hasan som de, och även systern Nilgun, lekt med när de var yngre, alla ovetande om att de är kusiner. Hasan ingår nu i en grupp av unga nationalister som målar slagord och pressar lokala handlare på pengar. Hasan betraktar de andra på avstånd och fantiserar förälskad om Nilgun men misslyckas totalt när han försöker närma sig henne. Det hela slutar i en katastrof.
Vi upplevde alla Det tysta huset som en mastig bok att ta sig igenom. Särskilt första halvan är långrandig medan den andra nästan har deckarkaraktär. Tyvärr är boken  pratigt skriven och innehåller emellanåt flera sidor långa stycken som det är lätt att tappa bort sig i. Vi funderade en hel del på de olika karaktärerna och tyckte också att samtidigt som boken var en intressant symbolisk skildring av det turkiska samhället i sin komplexitet mitt emellan Europa och Asien framstod den också som mycket pessimistisk och utan hopp inför framtiden.

Mera stickkontakter!

Utöver stickkontakterna irl så finns där alla nätkontakter inte att förglömma. Man behöver inte känna sig ensam trots att man sitter ensam hemma i fåtöljen med sin stickning! Efter alla bloggkontakter och Ravelry finns ju nu också stickcaféet online på facebook, Visa Lisas underbara skapelse, som träffas på nätet på tisdagar och torsdagar på eftermiddagarna. I veckan har jag upptäckt ännu en ny kontakt, stickpodden via online-caféet. Två tjejer i Kalmar har startat poddsändningar som de spelar in i den enas garderob. Hittills har två avsnitt sänds uppbyggda kring trevligt småprat kring stickrelaterade ämnen. Jag har lyssnat via bloggen som deras stickgrupp Stickklubben har. Där finns också innehållsförteckning i punkter med länkningar till det de pratar om. Man kan också prenumerera via facebook. Jättekul!  

Sen finns det ju också mängder av roliga och inspirerande stickevent och kurser att åka på. Och symässor.

Det är verkligen trevligt att träffa både gamla bekanta och nya stickare i nya sammanhang. Under de senaste åren har jag hunnit med både stickläger i skogen, stickstämma, stickfest i väst vid havet, stickresa till Danmark och skulle gärna ha deltagit i många fler event, kurser och resor. Tyvärr sätter de egna ekonomiska ramarna gränser.

höststickning

Igår föll den första snön här i trakten, idag regnar det. Sådana här dagar är det skönt att inte behöva stiga upp tidigt och hasta iväg i blötan till jobbet utan att istället sova en stund till och sen stanna kvar inne med stickning eller läsning eller något annat trevligt. Men det finns förstås andra dagar dagar också när jag saknar jobbet både innehållsmässigt och de mänskliga kontakterna. Emellanåt är det lite ensamt att tillbringa hela dagarna hemma trots att jag har en hel del sammanhang och aktiviteter som jag ingår i.
Detta att stickning numera kommit att bli en social aktivitet tycker jag är helt underbart. Istället för arbetskollegor finns nu stickkollegorna. Varje onsdagkväll är vi ett gäng stickerskor som sammanstrålar på Tant Anci och fröken Sara, ett välbesökt fik med ekologisk inriktning i centrala Sundsvall. Det är oftast mycket folk där men vi brukar alltid hitta oss ett bord. Vi fikar eller äter och stickar och surrar mest om stickning men också om en hel del annat. För det mesta är vi mellan sex och åtta stycken, de flesta av oss kommer regelbundet vilket gör att vi hunnit lära känna varandra rätt väl. Jag uppskattar att vi är i blandade åldrar och inte ett tajt gäng som umgås förjämnan. Vi brukar inte ha teman på våra träffar men inspirerar varandra utöver det vi stickar på genom att ta med nya stickböcker, sticktidningar och nytt garn. Då och då uppstår "smittspridning". Just nu är vi många som stickar fingervantarna Miss Sophie's hands. Mina har just blivit klara.

De är stickade i dubbelt pälsullgarn från Östergötlands ullspinneri, på stickor 2.5. Enligt mönstret ska det vara stickor 2.25 och Wollmeise eller motsvarande garn föreslås. Jag gick ner en storlek och stickade small för att kompensera stickstorleken. Har nyligen investerat i lyxstickorna Signature needles i strumpstickor 2.5 och ville använda dem. De andra på stickcaféet har stickat sina vantar i just Wollmeise eller Malabrigo sock. Roliga att sticka var de! Mönstret finns att köpa på Raverly.
Som komplement till onsdagscaféet som ju träffas på kvällstid startade jag ett stickcafé på eftermiddagstid förra terminen. Här ses vi på Café Basilika som ligger i Kyrkans hus varannan måndagseftermiddag. (jämna veckor) Av naturliga skäl är nästan alla deltagarna äldre som slutat förvärvsarbeta. Än har vi inte haft några gemensamma teman men kommer kanske att ha det framöver. Vi är flera som skulle vilja utveckla vår tvåändsstickning. Vi funderar också på att gemensamt åka iväg och besöka näraliggande stickcaféer som också träffas på dagtid. I måndags blev ännu ett par vantar ur Solveigs mönstersamling färdiga.

Detta mönster som hon  fått inspiration till  från en kurdisk mössa finns i hennes vantkalender för 2012, det är oktobermönster där. Jag har använt mina Signature needles också här och restgarner. Hade tur med det svarta garnet, bara 15 cm återstod när vantarna var klara! De allra flesta av hennes mönster är skrivna för tvåtrådig ull och stickor 2.5, de bygger på 60 m och instickad tumme. Vantarna blir väl trånga. Ska pröva med stickor 2.75 nästa gång.
Utöver dessa båda stickcaféer finns också ett stickcafé en lördag i månaden på Cinas garn i Sundsvall. Dit brukar jag också gå. Det är extra trevligt med stickcafé i garnmiljö! Nästa stickcafé hos Cina blir lördag den 27 oktober kl 14.

Sörja för de sina

Åntligen kom den, Sörja för de sina av Kristina Sandberg! Del 2 i hennes trilogi om Maj som i den första boken Att föda ett barn är en ung kvinna som är nygift och gravid i Örnsköldsvik 1939. Nu får hon sitt andra barn och vi får följa henne vidare i livet som ung hemmafru i vardagsbestyren från krigsåren och fram till början av 50-talet. Kristina Sandberg följer Maj genom att skriva fram hennes inre monolog på ett helt makalöst sätt. Det är verkligen som att öppna en dörr till Majs inre och till den tiden hon lever i. Där finns det hektiska kaos som hon upplever som småbarnsmamma, kraven på att duga som duktig hemmafru och osäkerheten i umgänget med släkten och bekanta. Hon strävar efter att följa alla de föreskrifter och råd som folkhemmets institut förde ut för modernisering och upplysning. Mycket intressant och lärorikt!
Plötsligt under läsningen blev jag också varse att det faktiskt är om min egen mamma och min barndom Kristina Sandberg skriver! Hennes Maj är ett par år äldre än min mor, som blev mamma betydligt senare än Maj, jag är född tolv år efter Majs dotter Anita, barnet som föds i den första boken. Men tidsandan känner jag väl igen och även de sätt Maj beter sig och reagerar på är mycket välbekanta. Maj försöker passa in och vara till lags in absurdum känns det för oss döttrar i generationen efter. Familjen har det bra ställt, Tomas hennes man som arbetar i släktens företag. Det saknas inte pengar, de flyttar till en stor lägenhet, har bil och sommarställe. Men Maj är som hemmafru helt beroende av Tomas, hon måste be om pengar till allt som faller utöver, t.ex. att köpa present när han fyller jämnt. Själv kommer från enklare förhållande och gör en klassresa genom det giftermål hon hamnar i, vilket också påverkar hennes relationer till släkt och umgänge. Maj beskrivs som alltmer lynnig och reagerar med diffusa sjukdomssymptom som yrsel och huvudvärk under de kommande åren när barnen växer upp. Hon vill vara en god mamma och kämpar särskilt med att försöka få en bättre kontakt med sin dotter när hon kommer upp i tonåren. Hela detta helt normala skeende skildrar Kristina Sandberg i sin tidstypiska ram och jag blev mycket berörd. Många tankar sätts igång. Det känns som att ha kommit närmare mor än jag någonsin varit förr. Hoppas verkligen att Kristina Sandberg är i full gång med den sista delen i trilogin om Maj och att den inte dröjer alltför länge!

Istället för bokmässan

Det var meningen att jag skulle åka till Göteborg, hade tågbiljetter ordnade och höll på att planera dagarna på bokmässan. Men ibland blir det inte som man tänkt sig, annat kommer emellan och nya beslut får tas. Det kom faktiskt att bli bokmässa - men utan resa. Jag upptäckte att Kunskapskanalen sände direkt från mässan hela dagarna så det var bara att bänka sig framför TV:n. En hel rad jätteintressanta seminarier blev det; ett om Tranströmers diktning, ett om oklarheter kring Dag Hammarskölds död, ett mycket intressant samtal kring tolerans där Margot Wallström deltog tillsammans med en lärare som arbetat med antirasistiskt arbete i Kungälvstrakten och som imponerade stort. Christer Mattsson heter han. Mm, många seminarier ligger kvar på ur.play och kan ses i efterhand också. Men såklart saknade jag mässvimlet och litteraturspanandet. Jag hade också sett fram emot en rad presentationer av nordiska författare och hade  tänkt delta i bokbloggarminglet som skulle äga rum på lördagen....
Som en liten motvikt blev det utöver seminarierna en promenad till den ena av Sundsvalls bokhandlar i fredags för minibokspaning och för att samla ihop förslag till bokcirkelns nästa läsning. Naturligtvis några tröstköp också.
Denna kunde jag bara inte motstå trots att inte broderat på länge:





En jättevacker bok som ger inspiration till skapande även om det inte blir just broderande. Tidigare i höst har jag också skaffat denna:



Också en underbar bok som är helt överväldigande vacker. Här finns fantastiska stickade plagg skapade efter i detaljer i målningar från gamla medeltida kyrkor i Uppland. Helt betagen blev jag, nästan yr. Det är bara svårt att välja vad man skall sticka.
Det blev två skönlitterära inköp i bokhandeln också, Den drunknade av Therese Bohman och Augustenbad en sommar av Annelie Jordahl som båda finns på min läslista och såldes ut för nästan ingenting.

Ikväll har jag så avslutat årets bokmässa med att se Babel på plats. Merete Lindström ska det bli spännande att läsa framöver, liksom femte delen av Knausgårds Min kamp och finska Rosa Liksoms skildring av en resa med transibiriska järnvägen. Men först och främst ska jag återgå till Sörja för de sina, andra delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj i Örnsköldsvik i mitten av förra seklet. En helt underbar läsning! Och bokmässan återkommer ju nästa år igen.

Sommarens läsning sista delen

Nej, det här blir omöjligt! Sommaren är ju slut och trots ströanteckningar under läsandet så blir det allt svårare att sammanfatta det i efterhand. Särskilt gäller det de böcker som jag blev allra mest berörd av och parallellt de som inte berörde alls. Så nu blir det en lista av min resterande sommarläsning:

***** mycket bra, böcker ni inte bör missa enligt min mening
Agaat av Marlene van Diekirk     En stark berättelse från Sydafrika. Inte lättläst men djupt berörd blir man.
Diktsamling av Lina Ekdahl         Alla ni som gillar Liv Strömqvist kommer att älska Lina Ekdahls bok!
Pojkarna av Jessica Shiefauer      Augustvinnare. Flickskildring som skakar om.
Och en månad går fortare än ett hjärtlslag av Bodil Malmsten

**** bra böcker, mycket läsvärda
Helen Kellers värld av Bo Renberg   Utvidgad biografi om den dövblinda Helen som alla i min ålder känner till också mycket intressant läsning kring språk
Hugga berg ur himmel av Susanne Sörensen   En vass och rolig diktsamling som tyvärr är svår att få tag på.
I mina hus av Elisabeth Rynell     Diktsamling, vackra och berörande dikter!
Till Mervas av Elisabeth Rynell   Berättelse om en återkomst till livet och mötet med Norrlands inland.
Hitta hem av Elisabeth Rynell     Berättelse om två flickors resor i olika tidsepoker.
Kicki och Lasse av Peter Kihlgård  Om ett modernt parförhållande. - bok som Lästanterna läst.
Skrivet i vatten. Berättelsen om mitt liv av Camilla Westerdahl   Om livet efter en våldsam trafikolycka.
Blå skymning av Joan Didion     Om åldrande och sorgen efter en dotters död.
Himmelsdalen av Marie Hermansson   En hemsk berättelse om isolering och tvillingskap. Radioföljetong.
Mor, mamma, morsan               Antologi om mammor med bidrag av bla Aase Berg och Martina Montelius
Det dyrbara av Linn Ullman       Stark beättelse om tre generationer. Sommarföljetong i DN
Bodde alltid i Maniototo av Janet Frame   En rolig berättelse med en hel del satir.
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren  Flickskildring som Lästanterna läst.
Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Eflgren        Fortsättningen på Cirkeln.

*** Ok, gick an
Perenna växter av Susanne Sörensen   Ännu en av hennes kluriga diktsamlingar.
Sanningen av Riikka Pulkkinen     Finsk familjeberättelse
Tröst och reparation av Marta Cullberg Weston   En självhjälpsbok

** Inget vidare
Tigerkvinnan av Katerina Janouch       Fjärde boken om barnmorskan Cecilia Lund. Sämst hittills.
Trainspottern och andra berättelser från järnvägen av Åke Johansson  Ok som enskilda dagskrönikor.
Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng av Alex Schulman   Ointressant.

Om du vill ha en utförligare mer grundad bedömning, håller med eller tycker helt annorlunda så hör gärna av dig genom att kommentera mina tyckanden.

Mer lite av varje

Ännu en strålande höstdag att njuta av innan mörkret och kylan kommer! Det var sista dagen för utnyttjandet av sommarkortet på utebadet här i stan så självklart har jag simmat. Jättehärligt att simma ute i uppvärmt vatten! Utebadet är öppet ytterligare två veckor så det är lite obegripligt att kortet inte kan gälla hela utesäsongen. Att simma är ett härligt sätt att röra sig på. Jag njuter av att vara i vatten och simmar regelbundet. Vet inte om det ger så särskilt mycket konditionsmässigt eftersom jag simmar bedrövligt långsamt men skönt är det. Kroppen känns iaf smidigare.
Idag startade DN återigen en artikelserie på temat "kom igång och träna och ät bättre". Man ämnar följa en kvinna som skall förändra sitt beteende och börja leva sundare på alla sätt och vis. Som vanligt börjar jag läsa med visst intresse och suckar sen efter en stund, denna gång redan mitt i den första artikeln. Hela upplägget känns så överambitiöst och präktigt. Springa, nåja gå-jogga-springa före frukost varje morgon plus annan form av rörelse två ggr i veckan och efterhand också styrketräna. Förstås jättebra men måste det vara så mycket? Kan inte lite träning också vara bra?
Glad blev jag i helgen över att ha vunnit mönster och garn till ett par muddar från Tant Koftas koffert i 4000kalaset som Visa Lisa organiserat för att fira att Online Stickcafé på facebook nu har passerat 4000 medlemmar. Onlinecaféet har öppet varje tisdag och torsdag från kl 15 på fb och är ett trevligt sätt att umgås med andra stickare som väl kompletterar lokala stickcaféer irl.
Hos Tant Kofta finns just nu också en utlottning där man kan vinna inträde på Syfestivalen i Borås som går av stapeln sista helgen i sep och dessutom hennes häfte med mössbeskrivningar. Här kan man gå in och delta senast 21 sep.