Tema högervindar och förintelsen

Min läsning kring reaktionära högervindar i dagens Europa, som kom att landa i Förintelsen startade med Säg ifrån av Stephane Hessel, en kort pamflettliknande text som uppmanar till kamp för rättvisa och solidaritet. Dess styrka hänger ihop med att författaren är 93 år och har ett förflutet som fransk motståndsman under kriget, senare diplomat och var en av dem som drev fram FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Under senare år har han gjort många resor i Palestina och arbetat aktivt för en ickevåldsinriktad lösning på konflikten där.

Strax efter skrev Maria Sveland en känslosam krönika i DN om högerextremismen i Europa och funderade kring likheter med det som hände under trettiotalet utifrån Magnus Lintons De hatade: om radikalhögerns måltavlor. Jag blev starkt berörd av det Maria Sveland skrev och något förvånad över den kritiska reaktionen men beställde genast boken på biblioteket. Samma vecka som rättegången mot förövaren i Norge startade läste jag den sen. Magnus Linton är journalist och hans bok innehåller tre fördjupande reportage om läget i Ungern kring romernas situation, om antiislamismen i Nederländerna och om det som hände i somras på Utöja i Norge. Han gör ingen djupare analys men kopplar genom sina reportage och intervjuer som ingår där ihop de olika skeendena. Än mer skrämmande blir det när man som Maria Sveland också fäster blicken vid den starka antifeministiska strömning som också finns där.

  

Samtidigt öppnades en utställning på Kulturmagasinet kring svenskhetens ursprung inriktad på den nationalmyt som byggdes i vårt land under sent 1800-tal och framåt kring renheten och ädelheten hos den svenska rasen. Man lyckades bygga en vetenskap kring rasbiologi utifrån mätning av skallar och startade 1921 ett statligt rasbiologiskt institut för att rädda det svenska folket och särskilja rasen från avskum som lappar, finnar och tattare. Och senare även judar. Min nästa bok i temat kom att bli Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Även hon journalist som efter att ha fått drygt 500 brev skrivna från föräldrar till ett ensamkommande flyktingbarn i sin hand kom att skriva denna mycket gripande berättelse med anknytningar både till förintelsen, svensk flyktingpolitik, fascismens utbredning och inte minst Ingvar Kamprad.



Elisabeth Åsbrink fick Augustpriset 2011 för sin bok. Mycket välförtjänt! Förra veckan var hon här i Sundsvall och föreläste om Otto den ensamkommande flyktingpojken på 13 år som 1939 kom till Sverige tillsammans med 62 andra barn med judiskt ursprung från Wien genom Israelmissionens försorg, en mycket suspekt organisation med nära anknytning till Svenska kyrkan som bedrev judemission och  tog det som sin uppgift att rädda kristna ickeariska barn. Breven som är bokens stomme är skrivna till honom  av hans föräldrar och nära släktingar under åren fram till att de försvinner i förintelsens djup. Jag säger bara: Läs den! Den har dessutom nyligen kommit i pocket.

I DN läste jag så en välskriven recension av Ulrika Milles om Lizzie Dorons Min mors tystnad som också knöt an till förintelsen. Lizzie Doron är född och uppvuxen i Tel Aviv bland jiddish-talande flyktingar från hela Europa , hennes båda föräldrar var överlevare som lyckades ta sig till Israel efter kriget. I sin första bok Varför kom du inte före kriget? berättar hon tragikomiskt om sin mamma Helena som under hennes uppväxt ständigt gör konstiga saker. Hon blonderar Alisas (Lizzies) hår och gräver ner ägodelar i trädgården. Hon kräver att kvarterets galna kvinna ska få vittna i den pågående rättegången mot Eichmann. Alisa och hon lever ensamma och hon vägrar prata om Alisas pappa. I Min mors tystnad fördjupas hennes berättelse och blir alltmer fylld av tragik, den handlar om hur sökandet efter pappan får ny kraft efter att Alisa träffar sina barndomsvänner i samband med att en av kvarterets kvinnor dött. Som flicka kämpade hon för att få veta men alla runt om i grannskapet teg. Att läsa om hennes sökande och insikter kring det hon finner är både spännande och starkt gripande.  Det är en mycket stark skildring av de omöjliga förtvivlade val som hennes föräldrar och även andra överlevare ställdes inför i livet efter förintelsen.

Tema tanter

Jag har som vanligt läst en hel hög böcker sen senaste uppdateringen här. Det är helt omöjligt att hålla jämn takt mellan läsandet och skrivandet för min del, det är bara att inse!
Två teman fick sin start under april; tema tanter och tema högerextremism. Ingetdera av dem var direkt planerade utan växte vidare ur utifrån kommande impulser i nyhetsflödet via media och kulturevenemang. Och inte minst genom att jag lyckades få tag på böckerna på biblioteket.
Tant-temat inleddes med Barbro Lindgrens 75-årsdag och upptäckten att jag inte var uppdaterad när det gäller hennes senaste böcker. Så i rask följd läste jag Jag säger bara Elitchoklad, Det är roligt att veta bäst, Prinsessan Rosa och Ingenting hände, två gånger. Alla består de av korta kärnfulla betraktelser av hennes vardagstillvaro, mestadels promenader i det öländska naturlandskapet med hunden Mimmi där naturens årsväxlingar följs, om möten med grannar i närområdet som alla har sina egenheter och projekt och djur och växter kring hennes hus. Allt mycket ömsint skildrat. Prinsessan Rosa  handlar om livet med bulldoggen Rosa, den tredje och sista boken som hon skrivit om Rosa. Den fina TV-filmen om Barbro som sändes i samband med hennes födelsedag följer Ingenting hände, två gånger nära. Men det gör varken filmen eller boken sämre, tvärtom.

  

Under min Barbro Lindgren-läsning dök en annan favorit i samma genre, Bodil Malmsten, upp i Babel. Jag fick en plöstlig längtan efter hennes loggböcker och uppsökte biblioteket. Ännu en sträckläsning vidtog bestående av Kom och hälsa på mig om tusen år och De från norr kommande leoparderna. Båda två har jag läst tidigare men det blev en lika trevlig läsning denna gång. Även Bodil Malmsten skildrar vardagslivet med excentriska grannar, sina frustrationer och funderingar om livet i korta betraktelser. Liksom Barbro Lindgren bor hon på två ställen och åker regelbundet emellan. Hennes senaste loggbok Och en månad går fortare än ett hjärtslag är det kö till på biblioteket och i den väntar bla jag.




Bodil Malmsten har en välbesökt blogg men är noga med att framhålla att loggböckerna tar vid där bloggen slutar. De innehåller också andra texter. I bloggen, men också i loggböckerna, skriver hon en hel del om sin läsning. Det gör också Merete Mazzarella, min tredje författare i tant-temat. Liksom de båda andra utgår hon från sitt eget sammanhang och reflekterar kring det hon upplever i sin nära omgivning. Merete Mazzarella är kanske inte lika välbekant som Barbro och Bodil är, hon är finlandssvensk litteraturvetare som nyligt gått i pension men inte för den skull alls slutat arbeta. Hon skriver intellektuellt resonerande med anknytning till det hon läser och iakttar och upplever. Tidigare har hon bla skrivit om att bli äldre, om läsning, om sin mammas sista år och om att ha barnbarn. Hennes förra bok handlade om att gå i pension. Nu har jag läst hennes senaste Det enda som egentligen händer oss: ett år i livet. Hon fortsätter här skriva om tillvaron efter 60 och om en ny kärleksrelation som innebär ett uppbrott. Mm, mm. Ibland blir jag irriterad på det jag upplever som inskränkt von oben-attityd och självupptagenhet men framför allt imponerar hennes hissnande, vidsträckta läsning och skarpa förmåga att sammanfatta det hon läst och med humor och skarpsinne utveckla sina tankar.  Lustigt nog är inte heller hon stationär utan förflyttar sig mellan sina hem i Helsingfors och Borgå och även Uppsala. Varför hon fortsätter att regelbundet återvända till sin man i Uppsala under hela bokens år samtidigt som hon lever samboliv i en ny lägenhet i Helsingfors är för mig obegripligt. Inte förrän i bokens slutskede tar hon initiativ till skilsmässa.



Barbro, Bodil och Merete fick sin sammanlänkning för mig under tantologi-föreläsningen på Kulturmagasinet för ett par veckor sen som Eva Söderberg som är litteraturvetare på Mittuniversitetet höll. Hon vred och vände på begreppet tant i förhållande till äldre kvinna som både anses vass, föråldrad och egensinnig (och en  hel massa mer) och presenterade en nyutkommen tvärvetenskaplig antologi (eller (t)antologi som hon också medverkar i, Tanten, vem är hon? Den håller jag på med just nu. Riktigt intressanta uppsatser kring olika aspekter på tanter. Inte visste jag att det fanns så mycket forskning om äldre kvinnor! Nu tror jag inte att Barbro, Bodil och Merete kallar sig just tanter, men de ingår i vilket fall som helst i kategorin äldre kvinnor!

Färdig

Nu är den klar, min norska Bolero, stickad i Raumas fin-ull efter Sidsel Höiviks design. Själva stickandet gick rätt fort, det som har tagit tid var broderandet av kedjestygn och blombårder och inte minst alla virkade kantvarv.

Det är förstås meningen att bilderna skulle hamna bredvid varandra, men bloggers layout vill inte alltid som jag. Inte har det heller blivit lättare när dom envisas med att ändra ordningarna just när man tror att man börjar haja...

Färdigstickad nu maj har också mitt bidrag till Medelpads och Ångermanlands Hemslöjds Gemenskapsstickning till Hemslöjdens 100 års-jubileum blivit.

Uppdraget var att sticka ett stycke granskog var, några skulle också sticka älvar. Nästa steg är att alla delar skall sättas samman till en stor rund gemenskapsstickning som skall avslutas av oss stickare vid firandet på Liljevalchs i Stockholm den 16 juni.

Kultur i blandade former

Valborgsmässoafton och äntligen vår! Jag sitter på balkongen och njuter av värmen i luften och den allra första grönskan och tänker tillbaka på aprils alla kulturupplevelser.
Först Stockholmsresa veckan innan påsk med både utställningar och teaterbesök; Ai Weiweis utställning i frihamnen och  Eija-Liisa Ahtilas filmiska installationer Parallella världar på Moderna, Till Damaskus på Dramaten och Onkel Vanja på Stadsteatern. Hemma i Sundsvall intim och nostalgisk grekisk konsert med Taximi på Almania, en storslagen kväll med Nordiska kammarorkestern där sopransolisten Susanna Andersson framförde Benjamin Brittens tonsättning av Rimbauds Les illuminations, en berörande folkmusikföreställning "Himmelskt folk(ligt) och livets alla små mirakel" med musiker, kör och dansare i kyrkan (Swings spelstuga, Ceciliae vokalensemble och Kerstin Meurling), ännu en fantastisk musikkväll denna gång med Nordiska kammarensemblen och slutligen sista föreställningen av Teater Västernorrlands både vemodiga och roliga pjäs om Norrland "Ljusets hastighet".
En trevlig författarkväll på Kulturmagasinet med Elisabeth Rynell (som bla skrivit Hohaj) och en kul söndagseftermiddag med rubriken "Tantologi" där Eva Söderberg som är litteraturvetare på Mittuniversitetet föreläste om tanter. Tantologi kan uttydas som läran om tanter och som tant-antologi. En sån tvärvetenskaplig (t)antologi har just utkommit där Eva är en av författarna. "Tanten, vem är hon?" heter den och ser mycket intressant ut, jag beställde den genast och har hittills bara hunnit bläddra i den.
Båda läsecirklarna har haft sammankomster. Lästanterna träffades kring Emma & Uno av Märta Tikkanen och Läsecirkeln på biblioteket diskuterade Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av den unga kinesiskan Xiaolu Guo. Och en radda stickcaféer förstås! Både Mittmaskan och stickcaféet på Café Basilika och cafét hos Cinas garn. Dessutom en mycket trevlig stick-workshop anordnad av Cina med Visa Lisa kring stickning på engelska och inspiration och praktiska tips.
Och som vanligt körkvällar med Mousiké när vi sjungit vårsånger och spelkvällar med Gun-Britt å dom som spelar folkmusik.
En riktigt härlig månad att minnas, det gjorde faktiskt inte så mycket att vädret var uselt!

Workshop med Visa Lisa

till minne av Siri

Att Strindberg firas i år är omöjligt att undgå. Den 14 maj är det 100 år sen han dog. Idag den 21 april är det 100 år sen Siri von Essen, hans första fru dog. Inte en rad i DN:s litteraturdel om det idag! Mycket som Strindberg skrev kretsar kring Siri, få kvinnor har blivit lika uthängd och avklädd av sin make i litteraturen som hon. Först nu med Siri av Lena Einhorn har Augusts bild fått ett komplement. Just nu visas P-O Enqvists och Kjell Gredes TV-serie om Strindbergs liv på söndagskvällarna. Jag känner mig mycket tveksam till den bild som där ges av Siri, i del 2 som visades förra söndagen framstår hon (Stina Ekblad) som berusad tidigt på dagen vid ett par tillfällen under exilåren i Schweitz och Frankrike. Undrar just vilken grund det finns till denna gestaltning?
Just nu ligger En dåres försvarstal på nattduksbordet. Måste ju läsa den också efter Siri.
Skall dricka ett glas vin ikväll till minne av Siri von Essen som trots att hon misstänkliggjordes, hånades och förföljdes både officiellt och mer enskilt av sin fd make men ändå tog väl hand om och försörjde sina barn under små omständigheter.

 

Mera vår!

Lider av bristen på vår! Det snöade tätt igår och regnar idag i Sundsvall trots att blåsipporna uti backarna står. Det blir mycket kurande inne med stickningar och böcker. Ser fram emot eftermiddagens stickworkshop hos Cinas garn med Visa Lisa.
Äntligen är ärmarna färdiga på den norska koftan som är mitt UFO för april. Men en hel del återstår, håller på och stickar framkanten som bäst, sen skall den pimpas med diverse broderier, något jag inte tidigare gjort. Vid sidan av koftan stickar jag vidare på dominofilten och har påbörjat en lyxstickning, Tant Koftas sjal Raka Rör i hennes underbara silkesgarn, filisilk.

Bilden är inte alldeles nytagen, har stickat ung dubbelt så mycket under veckan.

Äntligen klara!

Ett segdraget UFO har dessa sockar varit. De skulle ha varit klara i februari men det hann bli april under tiden. Slutsats enkla sockar är för tråkig stickning för att prioriteras.

Lidelse och besatthet

Jag läser alltid flera böcker parallellt. En del böcker blir sträcklästa medan andra måste avnjutas långsamt. Vissa böcker bjuder motstånd och kräver extra energi. Några är tunga och behöver andrum mellan läsningarna.  Hela mars månads läsning har haft ett pågående innehåll av besatthet och lidelse.
Det började med Elif Batumans Besatta med undertiteln äventyr med ryska böcker och människor som läser dem. Elif Batuman är en 34:årig turkamerikanska som snöade in på rysk litteratur som tonåring efter att först haft en rysk musiklärare och sen läst Anna Karenina som 17:åring. Hon började läsa litteraturvetenskap och ryska istället för sitt första ämne lingvistik och blev alltmer besatt av ryska författare. I boken berättar hon både humoristiskt och med inlevelse om konferenser kring rysk litteratur kring bl a Babel och Tolstoj, om en vintrig reportageresa till St Petersburg för att bese återuppbyggnaden av det ispalats som kejsarinnan Anna lät uppföra 1740 på Nevas is och inte minst om sin sommar i Samarkand där hon studerar uzbekiska.
Det är som sagt en mycket rolig och intressant bok att läsa för alla som fångats av rysk litteratur. För mig blev det en återkoppling till 60- och 70-talen. Jag var också besatt av ryska, både språket och litteraturen (och musiken, historien mm) och läste ryska först på gymnasiet och sen i Uppsala och känner igen en hel del i det Elif beskriver. Men mycket är nytt och extra spännande. I Uzbekistan har jag inte varit, inte heller på stora litterturkonferenser eller häftiga reportageresor. Men en av lärarna på slavikum i Uppsala var faktiskt nära släkting till Leo Tolstoj. *****

  

Omslaget är lite märkligt, knasigt, det ger inte boken rättvisa enligt min mening.
Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria  som varit en  lovande skidåkare i sin ungdom blev vintern 2010 besatt av tanken att ta reda på hur fort det går att åka skidor om man åker snabbast i världen. Han börjar en egen intensivträning för att testa sina egna gränser och försöker samtidigt ta reda på mer kring vilka faktorer som spelar in och som avgör vad som leder till störst framgång. Eftersom det är norrmännen som är mest framgångsrika i längdskidåkning så tar han kontakt med deras landslag och följer dem med fokus på Marit Björgen och Petter Northug på träningsläger. Han reser till Tröndelag som både Marit och Petter kommer från och försöker fånga vad som är specifikt för den kultur och miljö som präglar trakten. Jag läste hans artikelserie om detta förra vintern i DN och fann den så intressant att jag genast lånade Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkning som lidelse när den dök upp på bibliotekets hylla för nya böcker. Här berättar han om sina besök hos skidåkareliten i Norge i deras hemtrakter och hur han deltar på träningsläger men också om sin egen skidåkarkarriär som barn och ung i Åsele och gör samtidigt en idéhistorisk genomgång av längdskidåkningen som träningsform och tävlingsgren. Riktigt bra och intressant även för oss vanliga skidåkare! *****




Upptäckte just att den redan finns i pocket, då ser omslaget ut som i den nedre bilden!

Parallellt med Sverker Sörlin och Elif Batuman har jag läst Cigaretten efteråt av Horace Engdahl också han akademiker, ledamot av svenska akademin och också professor. Han kallar själv sina texter mikrobetraktelser, man kan betrakta dem som ett mellanting mellan essäer och aforismer, och uttrycker sig med vass och underfundig eftertänksamhet om tidens företeelser. Ibland nickade jag och log, ibland blev jag irriterad och protesterade mot hans överlägsna förståsigpåarattityd. Men sägas skall att jag läste alldeles för snabbt för att riktigt tillgodogöra mig hans stora lärdom. ****




Även Siri Hustvedts Sommaren utan män och Pia Ingströms Inte utan min mamma räknar jag in i det som kom att bli mitt lidelsetema. Siri Hustvedts roman handlar om poeten Mia som blivit bedragen av sin man. Han har träffat en yngre kvinna och vill ha en paus i deras äktenskap. Hon bryter ihop och reser iväg till sin hemstad i Minnesota för att tillbringa sommaren där med att umgås med sin åldriga mamma och hennes vänninor på ett äldreboende och att leda en poesikurs för tonårsflickor. Länge tyckte jag boken var pladdrig och rörig rentav tråkig men ibland är det bra att ändå fortsätta, den tog sig på sid 164 av totalt drygt 200 sidor och var ändå värd att läsas. ***
Siri Hustvedts bok är tydligt en roman men som läsare kan man inte låta bli att ge den självbiografisk grund, kanske inte otroheten, men huvudpersonens bakgrund mm. Pia Ingström är finlandssvensk kulturjournalist på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Hennes bok är helt inriktad på hennes egen bakgrund uppdelad i en del som handlar om hennes uppväxt och ungdomsår och en som handlar om hennes mammas släkt framför allt om hennes båda morbröder. Hon skriver ömsint om sin mamma och öppenhjärtligt om sitt stora läsande (min koppling till besattheten) som löpte från Anne på Grönkulla och Kulla-Gulla över till det hon kallar mentalsjukdomsfiktion ex Sylvia Plaths Glaskupan och Hanna Greens Ingen dans på rosor. Hon sommarjobbar några år på Beckomberga i Stockholm och skaffar sig egna erfarenheter av psykiatrisk vård och läser bla turkiska och åker på sommarkurs till Istanbul. Synd att boken inte fördjupades och stannade där vid ungdomsskildringen. Den andra delen om hennes mamma och hennes bröders uppväxt blir mest till ett referat utan udd av de intervjuer hon gjort med morbröderna med några betraktelser om klassresan de gjort.
Lite lustigt utifrån detta med lidelse; både Siri Hustvedt och Pia Ingström refererar i sina böcker till Stendhals syndrom, ett psykosomatiskt tillstånd som kännetecknas av snabba hjärtslag, yrsel och hallucinationer och inträffar nr en individ blir överväldigad och lamslagen av intryck av något som är både vackert och hänförande (ex renässanskonst i Florens).

Mer att läsa

En ny utställning "Kan svenskheten ta slut" öppnades idag på Kulturmagasinet i Sundsvall av Maja Hagerman som i anslutning till den höll en mycket intressant föreläsning om det rena landet, den svenska radiologisk historia byggd på dåtida vetenskaplig grund. Hemma igen plockade jag fram hennes bok med samma titel Det rena landet - Om konsten att uppfinna sina förfäder ur bokhyllan och konstaterade att jag glömt bort den. Nu ligger den i "kommande läshögen", som sen fylldes på ytterligare efter läsningen av DN:s Bok-lördag med Nyutgivningen av Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet (en mycket läsvärd recention av Ann Heberlein) och Min mors tystnad av Lizzie Doron, en judisk självbiografi som för mig varit okänd. Ja, de sista ligger inte i den konkreta högen men är införda på listan över kommande läsning.

Våren var är du?

Ja visst är det vackert är det ute men inte det väder man vill ha nu. Dessutom är det premiärmatch i allsvenskan här idag.

Rutstickning

Att sticka dominorutor är klart beroendeframkallande! Nästan omöjligt att inte göra bara en till när man väl satt sig ner. Och filten växer sakta men säkert.

Siri!

Det är 100 år sen August Strindberg dog. Men det är också 100 år sen Siri von Essen dog. Hon dog tre veckor före honom den 21 april 1912, vid 61 års ålder. Som friherrinnan Siri Wrangel, gift med Carl som var kapten och mor till en liten flicka, träffar hon den unge August som just skrivit Mäster Olof men ännu inte fått pjäsen antagen. Paret Wrangel bjuder hem August och snart umgås de alla tre intensivt. Efter ett år har bekantskapen övergått från vänskap till förälskelse mellan Siri och August och Siri gör något som ansågs mycket skandalöst, hon lämnar man och barn och flyttar ihop med August. Och inte bara det, hon förverkligar sin dröm att bli skådespelare och lyckas få anställning på Dramaten. August skriver Röda rummet och slår igenom. Deras samliv bygger på en gemensam tro på ett jämlikt förhållande och ömsesidig respekt för varandras karriärer. De gifter sig och får barn. Hur det gick sen, med kärleken och äktenskapet  är allom bekant genom Strindbergs verk från novellerna i Giftas till En dåres försvarstal och vidare i Dödsdansen.

Lena Einhorn har vänt på berättelsen och romandebuterade förra året med Siri som berättar historien om August och Siri ur Siris perspektiv. Hennes berättelse är fiktiv men ligger nära verkligheten, så nära man nu kan komma. Det blev inget lätt liv som Siri kom att leva. Återigen tänker jag ’jävla karl’ när jag läser om August lynnighet, hans svartsjuka och lättkränkta humör. Han svartmålar Siri genom spionage och vilda anklagelser, rättsprocess och låter bli att betala underhåll för barnen. Utöver alla utfallen i böckerna. Siri fick ekonomiskt stöd av en dansk väninna Marie David som hon och August träffat i Frankrike. August går fram som en furie gentemot Marie i Lena Einhorns skakande skildring. En mycket intressant läsning som motvikt till den pågående Strindbergsyran! *****

Isländsk saga

Vad roligt det är att göra nya läsupptäckter! Återigen har vi i läsecirkeln på biblioteket läst en för mig obekant bok som överraskade och gjorde ett starkt intryck. Skugga-Baldur av den isländske författaren Sjon är skriven  i folksageform. Det är en liten tunn berättelse sett i antal ord och sidor som handlar om ondska och godhet, kärlek och hämnd. Vi befinner oss på Island i slutet av 1800-talet. I centrum står den gode Fridrik som återvänt hit från Köpenhamn efter studier och arbete på apotek. Han tar hand om flickan Abba som har Downs syndrom efter att ha hittat henne inlåst i ett skjut och anklagad för barnadråp. Berättelsen inleds med en vild rävjakt över fjället. Prästen Skugga-Baldur jagar räven i flera dygn i hårt väder efter att först ha förrättat en begravning. En hissnande läsning, fantastiska naturskildringar och en spännande saga. Att så mycket kan uttryckas så kortfattat! *****

Vi fick besök i cirkeln av Susanne Holmlund, kulturjournalist på Sundsvalls Tidning. Kul! Här kan du läsa hennes reportage Ett bredare läsarutbyte.

Grattis Barbro!

En av mina absoluta favoritförfattare har  i veckan fyllt 75 år. Grattis Barbro Lindgren! Åsa Beckman kallar henne en gudabenådad följeslagare i sin fina krönika om henne i DN igår. Följeslagare är enligt henne de författare som man kan läsa genom hela livet. Jag håller med när det gäller Barbro Lindgren. Henne släpper man inte ur sikte. Jag upptäckte hennes böcker som ung fritidspedagog på 70-talet och läste Jättehemligt, Världshemligt och böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang för alla barngrupper fram till sent 80-tal (när jag lämnade fritidshemsvärlden). Jättehemligt, hennes dagboksberättelse om den 10-åriga Barbro gick hem hos alla barn. Loranga-böckerna passade inte på samma sätt för alla, det kändes som att hitta själsfränder bland barnen emellanåt när de föll för Loranga-världen. Senare har hennes underbara dikter många så följsamt tonsatta av Georg Riedel betytt mycket. Läs Gröngölingen är på väg - dikter för barn och andra eller Vi leker att du är en humla och lyssna på cd-skivorna Nu sjunger näktergalen och Lilla ungen min.
Böckerna om Max och den vilda babyn har senare ingått i läsningen för barn och barnbarn och i förskolevärlden. Sen kom de fantastiskt roliga böckerna om VLMF (Vems Lilla Mössa Flyger eller Vad Lever Man För) mm mm mm. Barbro Lindgren har varit otroligt produktiv som författare. Jag hittade nyss flera för mig okända böcker skrivna de senaste åren. Roligt att se fram emot!
Förra veckan visades en fin film på SVT som Aziza Dhaouadis, hennes svärdotter gjort, den finns på svtplay. Jag håller med Åsa Beckman "Livet hade varit fattigare utan Barbro Lindgren".

Mera läsning i jan-feb

Det är bara att inse, jag läser i en helt annan takt än jag klarar av att blogga om det jag läser. Till en del beror det på (ett försvar) att den trådlösa uppkopplingen av min laptop fortfarande inte fungerar hemma, jag skulle antagligen skriva mer om datorn var flyttbar utan bökande med sladdar (önsketänkande).... Det skulle förstås gå att blogga från iphonen, men det har jag inte prövat än.

Här kommer iaf en sammanställning av resterande läsning från januari och februari:
Emma & Uno av Märta Tikkanen var årets första bok i läsecirkeln på biblioteket. Märta Tikkanen berättar här om sina morföräldrars liv i början av förra seklet. Mycket intressant och upprörande läsning som kan sammanfattas med "jävla karl"! Tyvärr hade jag influensa den veckan boken skulle diskuteras och missade träffen. Har därför föreslagit den som läsning i min andra bokcirkel. Vi ska prata om den efter påsk. ****





Jag fortsatte med Två med undertiteln scener ur ett konstnärsäktenskap, Märta Tikkanens bok om sitt och Henrik Tikkanens stormiga äktenskap, som är en öppenhjärtlig skildring av ett långt slitsamt samliv. Man blir trött bara av att läsa om hennes beskrivningar av sin stressade tillvaro och allmänt irriterad på makens beteenden och platstagande alldeles oavsett vilken fantastisk tecknare och författare han var. Lite svårt är det att förstå hur hon stod ut (vilket hon egentligen inte gjorde heller, men han blev sjuk när hon väl bestämt sig och hon klarade inte att lämna honom). ****





En kärleksförklaring av Ida Linde handlar om en mamma som är matematiker och hennes båda döttrar Silje och Sontag. Mamman Eleonore blir passionerat förälskad i en äldre matematiker och flyttar till Paris med döttrarna. När matematikern överger henne flyttar hon med sina barn tillbaka till Sverige och de bosätter sig i ett nedlagt stationshus. Jag upplevde boken som konstig och svårbegriplig, men språket var vackert! **



Mera kärlek: Den kärleken av Tove Leffler som handlar om Ann-Charlotte Lefflers liv. Hon var dramatiker och prosaist samtida med Strindberg, mycket läst och känd då men senare totalt marginaliserad. Ann-Charlotte Leffler hade en radikal syn på kvinnor och samliv och blev mer eller mindre tvingad till att resa utomlands. Tove Leffler skildrar hennes resor och hennes för den tiden skandalösa kärleksrelation med en mycket yngre italiensk matematiker som kom från en rik katolsk släkt. Mycket intressant och spännande, men boken är väl krångligt skriven med hopp mellan dåtid och nutid och olika berättarperspektiv som inte är helt lätt att följa med i. Och jo, författaren är en sentida släkting till Ann-Charlotte Leffler. ***


Även  Frida Steenhof var radikal dramatiker och samhällsdebattör kring det förra sekelskiftet, lite yngre än Ann-Charlotte Leffler men lika åsidosatt i litteraturhistorien. Fram till nu. Kärlekens rival är ett dramatiskt verk som hon skrev 1912. Det handlar bla om kärleken mellan två kvinnor, en äldre och en yngre, ett tabubelagt ämne i samtiden. Pjäsen blev spelad i många städer men inte i Stockholm. På Teater Västernorrland presenterades pjäsen genom en läsning av akt 2 och 3 en kväll i februari där också Christina Carlsson Wetterberg som skrivit en fin biografi om Frida Steenhof medverkade (...bara ett öfverskott av lif). Jag läste i efterhand även akt 1. Förvånansvärt modernt och aktuellt innehåll! Hoppas verkligen att hon åter blir spelad. ****

I bokcirkeln Lästanterna inledde vi året med att för första gången läsa lyrik. Naturligtvis blev det Tomas Tranströmer. Det blev en mycket trevlig kväll där vi läste våra favoritdikter för varandra. Vi hittade alla dikter som vi berördes av, naturligtvis. Det är svårt att inte bli berörd när man läser Tranströmer. Några dikter som flera av oss valt ur: "Namnet" ur samlingen Mörkerseende, "Från mars -79" och "Minnena ser mig" ur Det vilda torget och "Romanska bågar" och "Madrigal" ur För levande och döda. Jag läste då, detta var i januari, parallellt Tomas Tranströmer - ett diktarporträtt av litteraturprofessorn Staffan Bergsten.

Final för mitt läsande i februari blev det med Kerstin Ekmans fantastiska Grande final i skojarbranchen, en både skarp och inte minst rolig drift med tidens populära autofiktion! :) och *****

Inte utlästa böcker

Mitt läsande hoppar lite hit och dit. Till en del styrs det av valet i bokcirklarna men också av boktips från andra, recentioner i tidningar och bloggar jämte egna listor.  Men ofta är det tillfälligheter, jag lånar en hel del från hyllan för sju dagarslån och bordet för nyinkomna böcker på biblioteket. Sen finns det alltid högvis med böcker hemma att läsa. Trots alla listor och boktravar är det alltid inspirerande att få nya förslag. Allt som följer med hem blir förstås inte utläst. Följande böcker har jag påbörjat men släppt hittills iår:
Roten till det onda av Peter Robinson. Det är den senaste som kommit på svenska av hans deckare. Blev riktigt irriterad när jag upptäckte att det är en tidigare del i serien som blivit översatt i efterhand.
Timmarna av Michael Cunningham, som jag länge tänkt läsa. Tappade lusten efter ett tag, tyckte dels att han låg för nära Virginia Woolfs egen stil och dels att det räckte med filmen.
Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt, som handlar om hur hon efter sin fars död börjar skaka, vilket hon inte får någon medicinsk förklaring till. Istället grottar hon ner sig i psykiatri och neurologi för att själv finna samband. Alldeles för teoretisk och samtidigt inkrökt för min smak.

Sen finns det tolv utlästa böcker att skriva om sen förra uppdateringen här...

FO, UFO och LUFO

Under den senaste månaden har jag läst mer än jag stickat - och också gjort en hel del annat. Mitt ufo
(unfinished objekt, för er som inte är hemma i stickvärlden) anmält som projekt i februari i 12under12under2012  har ännu inte förflyttats till kategorin fo (finished objekt) utan kvarstår som ufo i mars. Längre än så här har jag inte hunnit på sockarna:
 

Orsak till det är att det är tråkig stickning som jag inte har lust med just nu.
Ett nytt stickbegrepp introducerades nyligen i 12under12under2012 nämligen lufo. Fattade först ingenting utan fick skrolla tillbaka ibland alla inlägg för att förstå. Lufo = långtids-ufo. Såna ufo:n som det inte finns en chans att bli klar med på en månad. Åtminstone ett sånt har man liggande som stickerska. Detta är mitt lufo:

En filt i dominorutor ska det bli. Meningen är att lagret av restgarn ska minskas, men det kommer nog att ta sin tid.

De senaste veckorna har årets sjunde par vantar och en smal sjal blivit färdigstickade. För första gången har jag stickat fingervantar uppifrån och ner efter beskrivningen i boken Mönstersticka i färg av Susan Anderson-Freed. Så här såg det ut en bit in i stickningen:

Det var inte helt lätt att sticka ihop fingrarna! Ingenting jag tänker göra igen. Enda fördelen är att det är lättare att fästa trådarna i fingertopparna, om man gör det när man stickat färdigt fingret innan man stickat ihop dem. Det färdiga resultatet:

Vid sidan av vantarna blev också en smal sjal i randig mönster i restgarn från Färgkraft färdig:

En bra pratstickning att ha med på stickcafé och helt ok resultat. Använder den varje dag just nu.

8 mars den internationella kvinnodagen!

Detta är mitt bidrag i Bloggstafetten som enligt O startat för att denna dag fira och uppmärksamma betydelsefulla kvinnor:

Gunnel Linde är en kvinna som betytt mycket för mig och som jag vill lyfta fram denna 8 mars. De flesta minns henne som författare till Den vita stenen, barnboken om Fideli och Farornas konung från 1964 som också blev en prisad TV-serie Under hela sitt yrkesverksamma liv från 50-talet fram till 1989 arbetade hon vid sidan av sitt skrivande på först radion och sen på TV som producent av barnprogram. Vem minns inte Småbarnskvarten på radion i slutet av 50-talet och Pellepennan och Suddagumman samt serien Upp med händerna på TV som lärde ut teckenspråk till både hörande och döva barn. Gunnel Linde har också varit en förkämpe för barns rättigheter. Hon var en av initiativtagarna till BRIS och blev där drivande i frågor kring barnmisshandel. Jag minns som barn hennes småbarnskvartar i radion, de roliga berättelserna och framför allt sångerna om den olydiga ballongen samt böckerna om Lena på Skorstensgränd. Som politiskt aktiv med intresset riktat mot barns situation i samhället blev jag 1977 indragen utredningen kring barns rätt som fått uppdraget att förbereda ett lagförslag angående förbud mot barnaga och mötte där Gunnel Linde som var utsedd som sakkunnig i utredningen. Jag minns med beundran hennes drivande glöd från utredningsarbetet.

Totalt har Gunnel Linde skrivit 40 böcker för barn och ungdom i alla åldrar, där finns både tokroliga fantasifulla berättelser om självständiga ensamma barn, vassa satiriska sagor om föräldrar och mer vardagsnära skildringar. Jag är särskilt förtjust i Mamm och Pappsagor från 1976 som är en samling korta absurda familjeberättelser som i sagoform men med modernt innehåll granskar föräldrars beteende gentemot sina barn samt de fyra böckerna i familjeserien från Grönbetevägen om familjen Berg-Ådal från 1977-90 som är en varm skildring av en rörig och livfull flerbarnsfamilj där varje barn i familjen har fått sin egen bok.

Men mina allra största favoriter är hennes självbiografiska serie När mormor var mamma, När mamma var mamma och När jag var mamma från 1993 som är det enda hon skrivit i skönlitteraturform riktat till enbart vuxna. Hon beskriver här sin mormors och mammas förvånansvärt radikala tankar kring barnuppfostran och berättar till skillnad från andra som ofta avslöjar missförhållanden från uppväxtåren om en barndom präglad av värme och trygghet. Jätteintressant är det också att läsa om hur hon själv sen som ung mamma på 50-talet prövar sig fram för att ge sina barn en fostran som skall leda till självständighet och frihet.

PS Man hittar hennes böcker på biblioteket, på barn och ungdomsavdelningen. Mamma-serien står på avdelning Lz. Jag har köpt mina på antikvariat och på biblioteksutgallringar.

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?,  Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica - en dröm i rosa,   Tvärtemot, ...och dagarna går, Fix Me Up,  TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé,  Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg,  Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  ...and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

Vasaloppssöndag

Som vanligt denna första söndag i mars klev jag upp och satte mig framför TV:n för att se utsändningen från Vasaloppet. Först starten, myllret på läggdan utanför Sälen sen rapporterna från spåret från alla de kända orterna längs vägen, Mångsbodarna, Evertsberg, Hökberg. Blandningen av inslag från elitåkarnas strid och framför allt motionsåkarna i alla åldrar. Det är helt otroligt att så många människor utsätter sig för denna intensivsatsning som det innebär att  åka över 9 mil skidor. Jag är imponerad, tjejvasan skulle jag nog klara med lite mer regelbunden skidåkning än det blivit denna vinter, men absolut inte ett riktigt Vasalopp! Tänker som alltid på min far denna söndag. Under en lång rad år, drygt tio från mitten av 60-talet och framåt åkte han Vasaloppet varje år. Jag minns hur intensivt han tränade och hur irriterad han blev när det var ont om snö som det emellanåt är i västsverige. Det blev en hel del turer till Dalsland där snötillgången var säkrare. I sovrummet hängde alla diplom från loppen. I mitt sovrum står detta foto som minne av far:

Utöver Vasaloppet och kyrkobesök har dagen också rymt ett författarbesök av Kristina Sandberg och Mats Kempe i Kulturmagasinet. Båda har jag läst men inte haft klart för mig att de är ett par. Kristina berättade om sin senaste bok Att föda ett barn, om bokens tillkomsthistoria, hur skrivandet blev ett sätt att hålla fast minnen och hur hon arbetat med att gestalta den vardagliga tillvaron  för den unga nygifta Maj som är gravid i slutet av 30-talet. Hon är kvinnan som inte bryter sig ut utan anpassar sig och blir kvar i köket. Mitt i det vanliga i vardagen där Maj är upptagen av städning och kakbak och att passa in i det nya sammanhang hon hamnat i uppstår stor dramatik. Jag tycker mycket om boken och såg till att köpa ett eget ex av den nu. Ser också fram emot att del två Att sörja för de sina kommer till hösten. Där kommer vi att få följa Maj fram till början av 50-talet.
Mats presenterade sitt skrivande på helt motsatt sätt jämfört med sin fru i form av ett bokprat som den bibliotekarie han också är vid sidan av författarskapet. Han berättade bl a om hur han påverkats av Virginia Woolfs sätt att skriva expanderande utifrån en dag, hur han skrivit novellerna i sin senaste bok Nattlampan tänd och dörren på glänt i anknytning till texter av Yoko Ono och hur fascinerad han är av att koppla samman texter och bilder. Jätteintressant, fick en hel rad läsförslag. Dessutom fick alla vi åhörare ett ex av hans bok Tiden angrips först, resten är oviss väntan! Helt överväldigande, det är första gången jag har varit med om att få en bok vid ett författarbesök. Tack Mats! Väldigt vacker är den också, eller hur? Just det, åter ett omslag av Lotta Kuhlborn. Jag lägger den i min växande hög av kommande läsning.

  

Ny favoritförfattare!

I läsecirkeln på biblioteket har vi sen i höstas läst böcker från olika delar av världen. När vi gemensamt skulle välja böcker för denna termin kom jag på att jag skulle vilja läsa någon författare från Australien eller Nya Zeeland. Eva, bibliotekarien som leder vår grupp föreslog Sonya Hartnett, Peter Temple och Bruce Chatwin från Australien samt Janet Frame från NZ. Vi röstade och det blev En ängel vid mitt bord av Janet Frame som vann vilket jag blev lite besviken över, övertygad som jag var att jag redan läst den och mindes den som en tung och dyster skildring inifrån ett mentalsjukhus. Blev sen förvånad när jag köpte boken i pocket och fann att den var jättetjock, över 800 sidor. Trots att titeln är En ängel vid mitt bord visade det sig att denna nyutgåva i Bonniers klassikerserie (med ett underbart omslag av Lotta Kuhlhorn) innehåller tre böcker som tillsammans utgör Janet Frames självbiografi. I cirkeln skulle vi bara läsa del två, den del som heter Ängel vid mitt bord men självklart började jag från början med den första delen, Till Landet Är och blev efter bara några sidor mycket gripen.  Det kom att bli en intensiv reseläsning med kartboken uppslagen på Nya Zeeland och många minnen som dök upp.

Janet Frame betraktas som Nya Zeelands främsta skönlitterära författare, som borde fått Nobelpriset. Jag håller med! I sin självbiografi berättar hon om sin uppväxt med fyra syskon i en fattig familj på Sydön där pappan som jobbar vid järnvägen är sträng och styrande medan mamman som skriver poesi, är troende och mycket undergiven. Mitt i den hårda vardagen finns där en längtan efter kultur hos alla i familjen, man har inga böcker men reciterar dikter och sjunger mycket. Hela familjen gläds och läser ivrigt när Janet får ett medlemskort till ett bibliotek som premium i skolan och kan låna hem böcker till dem alla. Men livet är inte lätt, flera tragedier inträffar. Än svårare blir det för det unga Janet när hon efter skolan avslutat sin lärarutbildning och skall bli bedömd som duglig lärare under sitt första provår. Hon bryter ihop och hamnar på mentalsjukhus. I början av den andra delen insåg jag att det inte alls var denna bok jag läst tidigare utan Ansikten i vattnet där hon i romanform beskriver sina år på mentalsjukhus. Man beslutar vid ett tillfälle att låta göra en lobotomi på henne, som omyndigförklarad har hon själv ingen talan. Men som genom ett under blir operationen avstyrd av chefsläkaren eftersom hon fått ett stort pris för sin första novellsamlingen.  I Sändebud från spegelstaden den tredje boken när hon berättar om sin resa till Europa och hur hon långsamt hittar en fast tillvaro igen.

I cirkeln var vi alla tagna av Janet Frames berättande. Lite svårt var det att prata om enbart del 2 utifrån den samlade upplevelsen av alla tre delarna. Vi uppskattade och imponerades av hennes lyriska berättande fyllt av både närhet och distans med inflikade stänk av humor liksom av de hänförande beskrivningarna av den nya zeeländska naturen. Gertrud som läst Janet Frame under lång tid hade en inbunden utgåva där det också fanns foton som ytterligare fördjupade upplevelsen. Anita hade kvällen innan sett Jane Champions film En ängel vid mitt bord som bygger på alla tre delarna. Ja, det finns mycket att lyfta fram i böckerna. För mig innebar denna läsning mötet med en ny själsfrände. Direkt efteråt lånade jag först romanen Bodde alltid i Maniototo som var det första av hennes böcker som kom ut på svenska, köpte hennes sista roman Mot ännu en sommar, som finns på bokrean och hyrde därpå filmen. Har börjat läsa Maniototo-boken idag och sett filmen. Den är helt ok, men det gick inte att uppleva den annat än väldigt fragmentarisk i jämförelse med böckerna.  Naturligtvis får de tre böckerna i hennes självbiografi ***** !