Veckans lästa

Det har varit en stillsam helg, lite grått ute. Jag har hållt mig inomhus och läst och stickat. Mest läst. Stickandet sker fortfarande i begränsad skala. Jag stickar mest på min ribbstickade väst, tänker att den skall bli klar nästa vecka, då det gått ett år sen garninköpet. Men det är kanhända väl optimistiskt, att sticka ribb 2 r, 2 a på stickor nr 3 tar sin tid. Sockklubbens januarisockar har jag gett upp och repat upp det stickade. Körde fast gång på gång och det blev alltmer irriterande. Nu inväntar jag marsmönstret. Är inte det i min smak så får det bli sockar i något av mönstren från förra året istället.

Nu till böckerna:
Helena Henchens Hon älskade bygger på hennes farmors levnadshistoria. Signe växte upp i ett välbärgat borgerligt hem, hennes far var en känd bankman. Som ung flicka gjorde hon revolt och umgicks i radikala kretsar bla med Ellen Key. Under andra världskriget verkade hon inom motståndsrörelsen och upplät sitt hem åt judiska flyktingar. Det är en mycket spännande skildring av ett rörligt liv. Signe hinner med två äktenskap och sex barn och ett livslångt passionerat kärleksförhållande med en i dåtiden mycket känd tysk läkare.

Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en skildring av liv och lidande. Det har ju skrivits en hel del om hennes bok. Ville läsa den eftersom jag själv periodvis mår mycket dåligt. Den är gripande, så mycket mer klarar jag inte att yttra om den.

Jonas Moströms Hjärtats mörker är tredje delen i hans deckarserie som utspelar sig i Sundsvall. Det är alltid trevligt att läsa deckare där man är förtrogen med miljön. Denna berättelse startar med att en kvinna blir mördad i elljusspåret på Norra berget. Två småpojkar hittar hennes kropp. Som vanligt står dels poliskommissarien Johan Axberg och dels hans vän Erik Jenssen som är läkare i centrum. Det är inget fel på Jonas Moströms sätt att skriva, men denna gång är intrigen lite för enkel. Efter halva boken blev jag klar över vem mördaren var.

Håkan Nessers En berättelse om herr Roos är också tredje delen i hans kriminalserie där kommissarie Gunnar Barbarotti är huvudperson. Barbarotti dyker denna gång inte upp i berättesen förrän efter 240 sidor (halva boken). I den första delen får man lära känna Valdemar Roos, 59 år som presenteras ingående som en mycket tråkig man, hans fru beskriver honom som lik en möbel. Herr Roos vinner 2 miljoner på stryktipset och börjar leva ett dubbelliv. Utan att berätta för sin fru säger han upp sig på jobbet och köper ett eget torp. Detta kändes som en intríg som jag redan läst. Jag bläddrade tom tillbaka i läst-listan för att kolla, men nej. Resten av boken var ny, så det måste vara ett stycke ur en läst recension som spökade i huvudet. Ibland är det svårt att avgöra om man läst boken eller inte när man står på biblioteket.
Spännande var Håkan Nessers bok, men precis som med de tidigare tycker jag att han skriver lite för pratigt.