Mer att läsa

En ny utställning "Kan svenskheten ta slut" öppnades idag på Kulturmagasinet i Sundsvall av Maja Hagerman som i anslutning till den höll en mycket intressant föreläsning om det rena landet, den svenska radiologisk historia byggd på dåtida vetenskaplig grund. Hemma igen plockade jag fram hennes bok med samma titel Det rena landet - Om konsten att uppfinna sina förfäder ur bokhyllan och konstaterade att jag glömt bort den. Nu ligger den i "kommande läshögen", som sen fylldes på ytterligare efter läsningen av DN:s Bok-lördag med Nyutgivningen av Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet (en mycket läsvärd recention av Ann Heberlein) och Min mors tystnad av Lizzie Doron, en judisk självbiografi som för mig varit okänd. Ja, de sista ligger inte i den konkreta högen men är införda på listan över kommande läsning.

Våren var är du?

Ja visst är det vackert är det ute men inte det väder man vill ha nu. Dessutom är det premiärmatch i allsvenskan här idag.

Rutstickning

Att sticka dominorutor är klart beroendeframkallande! Nästan omöjligt att inte göra bara en till när man väl satt sig ner. Och filten växer sakta men säkert.

Siri!

Det är 100 år sen August Strindberg dog. Men det är också 100 år sen Siri von Essen dog. Hon dog tre veckor före honom den 21 april 1912, vid 61 års ålder. Som friherrinnan Siri Wrangel, gift med Carl som var kapten och mor till en liten flicka, träffar hon den unge August som just skrivit Mäster Olof men ännu inte fått pjäsen antagen. Paret Wrangel bjuder hem August och snart umgås de alla tre intensivt. Efter ett år har bekantskapen övergått från vänskap till förälskelse mellan Siri och August och Siri gör något som ansågs mycket skandalöst, hon lämnar man och barn och flyttar ihop med August. Och inte bara det, hon förverkligar sin dröm att bli skådespelare och lyckas få anställning på Dramaten. August skriver Röda rummet och slår igenom. Deras samliv bygger på en gemensam tro på ett jämlikt förhållande och ömsesidig respekt för varandras karriärer. De gifter sig och får barn. Hur det gick sen, med kärleken och äktenskapet  är allom bekant genom Strindbergs verk från novellerna i Giftas till En dåres försvarstal och vidare i Dödsdansen.

Lena Einhorn har vänt på berättelsen och romandebuterade förra året med Siri som berättar historien om August och Siri ur Siris perspektiv. Hennes berättelse är fiktiv men ligger nära verkligheten, så nära man nu kan komma. Det blev inget lätt liv som Siri kom att leva. Återigen tänker jag ’jävla karl’ när jag läser om August lynnighet, hans svartsjuka och lättkränkta humör. Han svartmålar Siri genom spionage och vilda anklagelser, rättsprocess och låter bli att betala underhåll för barnen. Utöver alla utfallen i böckerna. Siri fick ekonomiskt stöd av en dansk väninna Marie David som hon och August träffat i Frankrike. August går fram som en furie gentemot Marie i Lena Einhorns skakande skildring. En mycket intressant läsning som motvikt till den pågående Strindbergsyran! *****

Isländsk saga

Vad roligt det är att göra nya läsupptäckter! Återigen har vi i läsecirkeln på biblioteket läst en för mig obekant bok som överraskade och gjorde ett starkt intryck. Skugga-Baldur av den isländske författaren Sjon är skriven  i folksageform. Det är en liten tunn berättelse sett i antal ord och sidor som handlar om ondska och godhet, kärlek och hämnd. Vi befinner oss på Island i slutet av 1800-talet. I centrum står den gode Fridrik som återvänt hit från Köpenhamn efter studier och arbete på apotek. Han tar hand om flickan Abba som har Downs syndrom efter att ha hittat henne inlåst i ett skjut och anklagad för barnadråp. Berättelsen inleds med en vild rävjakt över fjället. Prästen Skugga-Baldur jagar räven i flera dygn i hårt väder efter att först ha förrättat en begravning. En hissnande läsning, fantastiska naturskildringar och en spännande saga. Att så mycket kan uttryckas så kortfattat! *****

Vi fick besök i cirkeln av Susanne Holmlund, kulturjournalist på Sundsvalls Tidning. Kul! Här kan du läsa hennes reportage Ett bredare läsarutbyte.

Grattis Barbro!

En av mina absoluta favoritförfattare har  i veckan fyllt 75 år. Grattis Barbro Lindgren! Åsa Beckman kallar henne en gudabenådad följeslagare i sin fina krönika om henne i DN igår. Följeslagare är enligt henne de författare som man kan läsa genom hela livet. Jag håller med när det gäller Barbro Lindgren. Henne släpper man inte ur sikte. Jag upptäckte hennes böcker som ung fritidspedagog på 70-talet och läste Jättehemligt, Världshemligt och böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang för alla barngrupper fram till sent 80-tal (när jag lämnade fritidshemsvärlden). Jättehemligt, hennes dagboksberättelse om den 10-åriga Barbro gick hem hos alla barn. Loranga-böckerna passade inte på samma sätt för alla, det kändes som att hitta själsfränder bland barnen emellanåt när de föll för Loranga-världen. Senare har hennes underbara dikter många så följsamt tonsatta av Georg Riedel betytt mycket. Läs Gröngölingen är på väg - dikter för barn och andra eller Vi leker att du är en humla och lyssna på cd-skivorna Nu sjunger näktergalen och Lilla ungen min.
Böckerna om Max och den vilda babyn har senare ingått i läsningen för barn och barnbarn och i förskolevärlden. Sen kom de fantastiskt roliga böckerna om VLMF (Vems Lilla Mössa Flyger eller Vad Lever Man För) mm mm mm. Barbro Lindgren har varit otroligt produktiv som författare. Jag hittade nyss flera för mig okända böcker skrivna de senaste åren. Roligt att se fram emot!
Förra veckan visades en fin film på SVT som Aziza Dhaouadis, hennes svärdotter gjort, den finns på svtplay. Jag håller med Åsa Beckman "Livet hade varit fattigare utan Barbro Lindgren".

Mera läsning i jan-feb

Det är bara att inse, jag läser i en helt annan takt än jag klarar av att blogga om det jag läser. Till en del beror det på (ett försvar) att den trådlösa uppkopplingen av min laptop fortfarande inte fungerar hemma, jag skulle antagligen skriva mer om datorn var flyttbar utan bökande med sladdar (önsketänkande).... Det skulle förstås gå att blogga från iphonen, men det har jag inte prövat än.

Här kommer iaf en sammanställning av resterande läsning från januari och februari:
Emma & Uno av Märta Tikkanen var årets första bok i läsecirkeln på biblioteket. Märta Tikkanen berättar här om sina morföräldrars liv i början av förra seklet. Mycket intressant och upprörande läsning som kan sammanfattas med "jävla karl"! Tyvärr hade jag influensa den veckan boken skulle diskuteras och missade träffen. Har därför föreslagit den som läsning i min andra bokcirkel. Vi ska prata om den efter påsk. ****





Jag fortsatte med Två med undertiteln scener ur ett konstnärsäktenskap, Märta Tikkanens bok om sitt och Henrik Tikkanens stormiga äktenskap, som är en öppenhjärtlig skildring av ett långt slitsamt samliv. Man blir trött bara av att läsa om hennes beskrivningar av sin stressade tillvaro och allmänt irriterad på makens beteenden och platstagande alldeles oavsett vilken fantastisk tecknare och författare han var. Lite svårt är det att förstå hur hon stod ut (vilket hon egentligen inte gjorde heller, men han blev sjuk när hon väl bestämt sig och hon klarade inte att lämna honom). ****





En kärleksförklaring av Ida Linde handlar om en mamma som är matematiker och hennes båda döttrar Silje och Sontag. Mamman Eleonore blir passionerat förälskad i en äldre matematiker och flyttar till Paris med döttrarna. När matematikern överger henne flyttar hon med sina barn tillbaka till Sverige och de bosätter sig i ett nedlagt stationshus. Jag upplevde boken som konstig och svårbegriplig, men språket var vackert! **



Mera kärlek: Den kärleken av Tove Leffler som handlar om Ann-Charlotte Lefflers liv. Hon var dramatiker och prosaist samtida med Strindberg, mycket läst och känd då men senare totalt marginaliserad. Ann-Charlotte Leffler hade en radikal syn på kvinnor och samliv och blev mer eller mindre tvingad till att resa utomlands. Tove Leffler skildrar hennes resor och hennes för den tiden skandalösa kärleksrelation med en mycket yngre italiensk matematiker som kom från en rik katolsk släkt. Mycket intressant och spännande, men boken är väl krångligt skriven med hopp mellan dåtid och nutid och olika berättarperspektiv som inte är helt lätt att följa med i. Och jo, författaren är en sentida släkting till Ann-Charlotte Leffler. ***


Även  Frida Steenhof var radikal dramatiker och samhällsdebattör kring det förra sekelskiftet, lite yngre än Ann-Charlotte Leffler men lika åsidosatt i litteraturhistorien. Fram till nu. Kärlekens rival är ett dramatiskt verk som hon skrev 1912. Det handlar bla om kärleken mellan två kvinnor, en äldre och en yngre, ett tabubelagt ämne i samtiden. Pjäsen blev spelad i många städer men inte i Stockholm. På Teater Västernorrland presenterades pjäsen genom en läsning av akt 2 och 3 en kväll i februari där också Christina Carlsson Wetterberg som skrivit en fin biografi om Frida Steenhof medverkade (...bara ett öfverskott av lif). Jag läste i efterhand även akt 1. Förvånansvärt modernt och aktuellt innehåll! Hoppas verkligen att hon åter blir spelad. ****

I bokcirkeln Lästanterna inledde vi året med att för första gången läsa lyrik. Naturligtvis blev det Tomas Tranströmer. Det blev en mycket trevlig kväll där vi läste våra favoritdikter för varandra. Vi hittade alla dikter som vi berördes av, naturligtvis. Det är svårt att inte bli berörd när man läser Tranströmer. Några dikter som flera av oss valt ur: "Namnet" ur samlingen Mörkerseende, "Från mars -79" och "Minnena ser mig" ur Det vilda torget och "Romanska bågar" och "Madrigal" ur För levande och döda. Jag läste då, detta var i januari, parallellt Tomas Tranströmer - ett diktarporträtt av litteraturprofessorn Staffan Bergsten.

Final för mitt läsande i februari blev det med Kerstin Ekmans fantastiska Grande final i skojarbranchen, en både skarp och inte minst rolig drift med tidens populära autofiktion! :) och *****

Inte utlästa böcker

Mitt läsande hoppar lite hit och dit. Till en del styrs det av valet i bokcirklarna men också av boktips från andra, recentioner i tidningar och bloggar jämte egna listor.  Men ofta är det tillfälligheter, jag lånar en hel del från hyllan för sju dagarslån och bordet för nyinkomna böcker på biblioteket. Sen finns det alltid högvis med böcker hemma att läsa. Trots alla listor och boktravar är det alltid inspirerande att få nya förslag. Allt som följer med hem blir förstås inte utläst. Följande böcker har jag påbörjat men släppt hittills iår:
Roten till det onda av Peter Robinson. Det är den senaste som kommit på svenska av hans deckare. Blev riktigt irriterad när jag upptäckte att det är en tidigare del i serien som blivit översatt i efterhand.
Timmarna av Michael Cunningham, som jag länge tänkt läsa. Tappade lusten efter ett tag, tyckte dels att han låg för nära Virginia Woolfs egen stil och dels att det räckte med filmen.
Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt, som handlar om hur hon efter sin fars död börjar skaka, vilket hon inte får någon medicinsk förklaring till. Istället grottar hon ner sig i psykiatri och neurologi för att själv finna samband. Alldeles för teoretisk och samtidigt inkrökt för min smak.

Sen finns det tolv utlästa böcker att skriva om sen förra uppdateringen här...

FO, UFO och LUFO

Under den senaste månaden har jag läst mer än jag stickat - och också gjort en hel del annat. Mitt ufo
(unfinished objekt, för er som inte är hemma i stickvärlden) anmält som projekt i februari i 12under12under2012  har ännu inte förflyttats till kategorin fo (finished objekt) utan kvarstår som ufo i mars. Längre än så här har jag inte hunnit på sockarna:
 

Orsak till det är att det är tråkig stickning som jag inte har lust med just nu.
Ett nytt stickbegrepp introducerades nyligen i 12under12under2012 nämligen lufo. Fattade först ingenting utan fick skrolla tillbaka ibland alla inlägg för att förstå. Lufo = långtids-ufo. Såna ufo:n som det inte finns en chans att bli klar med på en månad. Åtminstone ett sånt har man liggande som stickerska. Detta är mitt lufo:

En filt i dominorutor ska det bli. Meningen är att lagret av restgarn ska minskas, men det kommer nog att ta sin tid.

De senaste veckorna har årets sjunde par vantar och en smal sjal blivit färdigstickade. För första gången har jag stickat fingervantar uppifrån och ner efter beskrivningen i boken Mönstersticka i färg av Susan Anderson-Freed. Så här såg det ut en bit in i stickningen:

Det var inte helt lätt att sticka ihop fingrarna! Ingenting jag tänker göra igen. Enda fördelen är att det är lättare att fästa trådarna i fingertopparna, om man gör det när man stickat färdigt fingret innan man stickat ihop dem. Det färdiga resultatet:

Vid sidan av vantarna blev också en smal sjal i randig mönster i restgarn från Färgkraft färdig:

En bra pratstickning att ha med på stickcafé och helt ok resultat. Använder den varje dag just nu.

8 mars den internationella kvinnodagen!

Detta är mitt bidrag i Bloggstafetten som enligt O startat för att denna dag fira och uppmärksamma betydelsefulla kvinnor:

Gunnel Linde är en kvinna som betytt mycket för mig och som jag vill lyfta fram denna 8 mars. De flesta minns henne som författare till Den vita stenen, barnboken om Fideli och Farornas konung från 1964 som också blev en prisad TV-serie Under hela sitt yrkesverksamma liv från 50-talet fram till 1989 arbetade hon vid sidan av sitt skrivande på först radion och sen på TV som producent av barnprogram. Vem minns inte Småbarnskvarten på radion i slutet av 50-talet och Pellepennan och Suddagumman samt serien Upp med händerna på TV som lärde ut teckenspråk till både hörande och döva barn. Gunnel Linde har också varit en förkämpe för barns rättigheter. Hon var en av initiativtagarna till BRIS och blev där drivande i frågor kring barnmisshandel. Jag minns som barn hennes småbarnskvartar i radion, de roliga berättelserna och framför allt sångerna om den olydiga ballongen samt böckerna om Lena på Skorstensgränd. Som politiskt aktiv med intresset riktat mot barns situation i samhället blev jag 1977 indragen utredningen kring barns rätt som fått uppdraget att förbereda ett lagförslag angående förbud mot barnaga och mötte där Gunnel Linde som var utsedd som sakkunnig i utredningen. Jag minns med beundran hennes drivande glöd från utredningsarbetet.

Totalt har Gunnel Linde skrivit 40 böcker för barn och ungdom i alla åldrar, där finns både tokroliga fantasifulla berättelser om självständiga ensamma barn, vassa satiriska sagor om föräldrar och mer vardagsnära skildringar. Jag är särskilt förtjust i Mamm och Pappsagor från 1976 som är en samling korta absurda familjeberättelser som i sagoform men med modernt innehåll granskar föräldrars beteende gentemot sina barn samt de fyra böckerna i familjeserien från Grönbetevägen om familjen Berg-Ådal från 1977-90 som är en varm skildring av en rörig och livfull flerbarnsfamilj där varje barn i familjen har fått sin egen bok.

Men mina allra största favoriter är hennes självbiografiska serie När mormor var mamma, När mamma var mamma och När jag var mamma från 1993 som är det enda hon skrivit i skönlitteraturform riktat till enbart vuxna. Hon beskriver här sin mormors och mammas förvånansvärt radikala tankar kring barnuppfostran och berättar till skillnad från andra som ofta avslöjar missförhållanden från uppväxtåren om en barndom präglad av värme och trygghet. Jätteintressant är det också att läsa om hur hon själv sen som ung mamma på 50-talet prövar sig fram för att ge sina barn en fostran som skall leda till självständighet och frihet.

PS Man hittar hennes böcker på biblioteket, på barn och ungdomsavdelningen. Mamma-serien står på avdelning Lz. Jag har köpt mina på antikvariat och på biblioteksutgallringar.

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?,  Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica - en dröm i rosa,   Tvärtemot, ...och dagarna går, Fix Me Up,  TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé,  Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg,  Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  ...and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

Vasaloppssöndag

Som vanligt denna första söndag i mars klev jag upp och satte mig framför TV:n för att se utsändningen från Vasaloppet. Först starten, myllret på läggdan utanför Sälen sen rapporterna från spåret från alla de kända orterna längs vägen, Mångsbodarna, Evertsberg, Hökberg. Blandningen av inslag från elitåkarnas strid och framför allt motionsåkarna i alla åldrar. Det är helt otroligt att så många människor utsätter sig för denna intensivsatsning som det innebär att  åka över 9 mil skidor. Jag är imponerad, tjejvasan skulle jag nog klara med lite mer regelbunden skidåkning än det blivit denna vinter, men absolut inte ett riktigt Vasalopp! Tänker som alltid på min far denna söndag. Under en lång rad år, drygt tio från mitten av 60-talet och framåt åkte han Vasaloppet varje år. Jag minns hur intensivt han tränade och hur irriterad han blev när det var ont om snö som det emellanåt är i västsverige. Det blev en hel del turer till Dalsland där snötillgången var säkrare. I sovrummet hängde alla diplom från loppen. I mitt sovrum står detta foto som minne av far:

Utöver Vasaloppet och kyrkobesök har dagen också rymt ett författarbesök av Kristina Sandberg och Mats Kempe i Kulturmagasinet. Båda har jag läst men inte haft klart för mig att de är ett par. Kristina berättade om sin senaste bok Att föda ett barn, om bokens tillkomsthistoria, hur skrivandet blev ett sätt att hålla fast minnen och hur hon arbetat med att gestalta den vardagliga tillvaron  för den unga nygifta Maj som är gravid i slutet av 30-talet. Hon är kvinnan som inte bryter sig ut utan anpassar sig och blir kvar i köket. Mitt i det vanliga i vardagen där Maj är upptagen av städning och kakbak och att passa in i det nya sammanhang hon hamnat i uppstår stor dramatik. Jag tycker mycket om boken och såg till att köpa ett eget ex av den nu. Ser också fram emot att del två Att sörja för de sina kommer till hösten. Där kommer vi att få följa Maj fram till början av 50-talet.
Mats presenterade sitt skrivande på helt motsatt sätt jämfört med sin fru i form av ett bokprat som den bibliotekarie han också är vid sidan av författarskapet. Han berättade bl a om hur han påverkats av Virginia Woolfs sätt att skriva expanderande utifrån en dag, hur han skrivit novellerna i sin senaste bok Nattlampan tänd och dörren på glänt i anknytning till texter av Yoko Ono och hur fascinerad han är av att koppla samman texter och bilder. Jätteintressant, fick en hel rad läsförslag. Dessutom fick alla vi åhörare ett ex av hans bok Tiden angrips först, resten är oviss väntan! Helt överväldigande, det är första gången jag har varit med om att få en bok vid ett författarbesök. Tack Mats! Väldigt vacker är den också, eller hur? Just det, åter ett omslag av Lotta Kuhlborn. Jag lägger den i min växande hög av kommande läsning.

  

Ny favoritförfattare!

I läsecirkeln på biblioteket har vi sen i höstas läst böcker från olika delar av världen. När vi gemensamt skulle välja böcker för denna termin kom jag på att jag skulle vilja läsa någon författare från Australien eller Nya Zeeland. Eva, bibliotekarien som leder vår grupp föreslog Sonya Hartnett, Peter Temple och Bruce Chatwin från Australien samt Janet Frame från NZ. Vi röstade och det blev En ängel vid mitt bord av Janet Frame som vann vilket jag blev lite besviken över, övertygad som jag var att jag redan läst den och mindes den som en tung och dyster skildring inifrån ett mentalsjukhus. Blev sen förvånad när jag köpte boken i pocket och fann att den var jättetjock, över 800 sidor. Trots att titeln är En ängel vid mitt bord visade det sig att denna nyutgåva i Bonniers klassikerserie (med ett underbart omslag av Lotta Kuhlhorn) innehåller tre böcker som tillsammans utgör Janet Frames självbiografi. I cirkeln skulle vi bara läsa del två, den del som heter Ängel vid mitt bord men självklart började jag från början med den första delen, Till Landet Är och blev efter bara några sidor mycket gripen.  Det kom att bli en intensiv reseläsning med kartboken uppslagen på Nya Zeeland och många minnen som dök upp.

Janet Frame betraktas som Nya Zeelands främsta skönlitterära författare, som borde fått Nobelpriset. Jag håller med! I sin självbiografi berättar hon om sin uppväxt med fyra syskon i en fattig familj på Sydön där pappan som jobbar vid järnvägen är sträng och styrande medan mamman som skriver poesi, är troende och mycket undergiven. Mitt i den hårda vardagen finns där en längtan efter kultur hos alla i familjen, man har inga böcker men reciterar dikter och sjunger mycket. Hela familjen gläds och läser ivrigt när Janet får ett medlemskort till ett bibliotek som premium i skolan och kan låna hem böcker till dem alla. Men livet är inte lätt, flera tragedier inträffar. Än svårare blir det för det unga Janet när hon efter skolan avslutat sin lärarutbildning och skall bli bedömd som duglig lärare under sitt första provår. Hon bryter ihop och hamnar på mentalsjukhus. I början av den andra delen insåg jag att det inte alls var denna bok jag läst tidigare utan Ansikten i vattnet där hon i romanform beskriver sina år på mentalsjukhus. Man beslutar vid ett tillfälle att låta göra en lobotomi på henne, som omyndigförklarad har hon själv ingen talan. Men som genom ett under blir operationen avstyrd av chefsläkaren eftersom hon fått ett stort pris för sin första novellsamlingen.  I Sändebud från spegelstaden den tredje boken när hon berättar om sin resa till Europa och hur hon långsamt hittar en fast tillvaro igen.

I cirkeln var vi alla tagna av Janet Frames berättande. Lite svårt var det att prata om enbart del 2 utifrån den samlade upplevelsen av alla tre delarna. Vi uppskattade och imponerades av hennes lyriska berättande fyllt av både närhet och distans med inflikade stänk av humor liksom av de hänförande beskrivningarna av den nya zeeländska naturen. Gertrud som läst Janet Frame under lång tid hade en inbunden utgåva där det också fanns foton som ytterligare fördjupade upplevelsen. Anita hade kvällen innan sett Jane Champions film En ängel vid mitt bord som bygger på alla tre delarna. Ja, det finns mycket att lyfta fram i böckerna. För mig innebar denna läsning mötet med en ny själsfrände. Direkt efteråt lånade jag först romanen Bodde alltid i Maniototo som var det första av hennes böcker som kom ut på svenska, köpte hennes sista roman Mot ännu en sommar, som finns på bokrean och hyrde därpå filmen. Har börjat läsa Maniototo-boken idag och sett filmen. Den är helt ok, men det gick inte att uppleva den annat än väldigt fragmentarisk i jämförelse med böckerna.  Naturligtvis får de tre böckerna i hennes självbiografi ***** !